Ren magi - dag 1

Det är vinter. Kallt, snöigt och mörkt. Du ser plötsligt en inbjudan på det sociala media du brukar besöka. Det handlar om löpning. Och mat. Och Skåne. Och vår. Du reagerar instinktivt. Kastar dig på tangentbordet och reserverar en plats till någonting som du egentligt inte vet vad det ska bli av, men samtidigt är fullständigt övertygad om att kommer att bli något utöver det vanliga. Något upphöjt. Något magiskt.

Månaderna går. Du ägnar det kommande evenemangen en tanke då och då och nämner det även för den omgivning som visar intresse för upplägget kring din löpsäsong 2011. Ett kombinerat mat och löpäventyr? Jaha? Vad spännande!... Sannerligen.

Dagen är här. Klockan är slagen. Det är dags att förvandla tankar, funderingar och förväntningar till verklighet. Min verklighet. Hoppar av Skanörbussen, tillsammans med Maria Rydlund som nyligen fått tag i en av de eftertraktade restplatserna, och promenerar sista biten till det första Gästgifveriet på resan. Stöter, innan vi ens är framme, ihop med en av alla de okända ansiktena som kommer att utgöra en del av sällskapet. Åsa har också tagit sig bussledes från Malmö till Skanör och verkar, precis som jag och Maria, se fram emot mötet, middagen och den förestående löpningen.

Springer efter incheckning ihop med ett par, via bloggar och andra forum, kända ansikten; Carina och Maria "funrun". Vad kul! Fler personer som ser ut att vara en del av löpskaran börjar samlas och efter ett tag dyker även kalasets initiativtagare, tillika allas vår Ultramamma, Fredrika upp i sällskap med Löpbandsdrottningen Sara och hennes snabbfotade "grabb" Kent. Det beställs öl och stämningen är uppsluppen och skön även om det vid enstaka tillfällen känns lite trevande. Vilket inte är så konstigt. Många av oss har jag aldrig hört talas om varandra förut, ännu mindre träffats på riktigt.

Lyxmiddagen inleds och äntligen ska den allt mer tilltagande hungern få stillas. Det visar sig dock vara si och så med kvantiteten vad gäller maten. Inte helt optimalt om man tänker på det förestående fysiskt ganska krävande äventyret. Kvaliteten däremot finns det absolut inget att klaga på. Inte från min sida i alla fall. Hade jag dock inte tålt gluten och råkat ut för det min bordsdam gjorde, en huvudrättstallrik laddad med bland annat matvete, hade jag kanske inte varit lika nöjd. Tyckte riktigt synd om Fredrika som fick något besviket och kanske lite skrämt i blicken, då hon insåg att kocken missat hennes noggranna instruktioner vad gäller ätbart respektive icke-ätbart för en gluten-intolerant vegan.

Samtalen är livliga och fyllda av skratt, frågor och svar. Den gemesamma nämnaren i många av konversationerna är (givetvis) löprelaterade och det visar sig snart att det bara är jag, och min reskamrat och den ende som jag känner sedan tidigare; Maria, som är Ultra-virgins. De övriga i sällskapet är meriterade. Och i många fall grymt meriterade. Jag hör om deras deltagande med fina resultat i TEC 100 miles, Western States 100 miles, Swiss Alpine, Lapplandsultran, Jättelångt, SM i 100 km, 6-timmars, GAX, 24-timmars, 48-timmars, ... och jag tänker för mig själv: -"Å Herrej-vlar!! Hur ska detta gå?!"

Middagen lider (efter en hyfsad marathontid på knappt fyra timmar) mot sitt slut och det är dags att knoppa in och ladda för morgondagens löputmaning tillsammans med alla dessa löparstorheter. Det är med en lite skräckblandad fötjusning jag tar mig upp till mitt och min room-mate Leif's finfina minisvit och högerdelen av en dubbelsäng. Egentligen är jag, precis som min nyvunne söder-kis-polare, vänstersängare, men högersidan ser just nu faktiskt inte alls dum ut heller. Dessutom kommer vi överens om att vi "byter sida" då vi anländer Skivarp.

Ett glas resorb och en tandborstning senare somnar jag och drömmer om hur jag på lätta fötter och med ett konstant leende glider lätt, lätt över den Skånska slätten...