tisdag 3 maj 2011

Ren magi - dag 2

Telefonens alarmsignal låter inte alls lika elak som den brukar göra en vanlig vardag då den nu väcker mig och Leif i vår schyssta Skanörsvit. Märkligt det där. Att samma signal kan låta så annorlunda beroende på var och när den ljuder. Eller kanske inte? Nåväl. Snabb dusch för att snabbare kunna gnugga gruset ur ögonen. Ett par hjärtliga garv åt Leifs fyndigheter hinns med innan det är dags att skrida ner i paviljongen. Hänger utsvultna på låset tillsammans med Barbro, Cecilia, Maria R, Liselotte, Carina och Maria W och då klockan slår exakt åtta skickar vi in Leif i köket för att uppmärksamma personalen om läget. Och framför allt om tiden. Skön snubbe!


Dörren flyger upp och frukosten som möter oss kan beskrivas med ett enda ord; Fantastisk! Maria R, Håkan och Liselott vid bordet. Förväntansfulla, glada och pratsamma. Och Håkans putsade Ystadskånska och perfekta timing påminner mig väldigt mycket om Johan Glans, vilket jag delger den glade utflyttade skåningen vid mitt bord. Reaktionen vittnar om att jag inte är den förste som påpekar detta faktum.






Efter frukost blir det en halvstirrig kvart i rummet för att bestämma vad som ska med i väskan som ska transporteras med bil respektive löpar-ryggan, vilka kroppsdelar som ska smörjas in och hur mycket godis/vätska som beräknas behövas samt vilka löparkläder som ska bäras på kroppen och vilka som ner i ryggan. Planering och logistik är, som jag tidigare klargjort, inte riktigt min pryl. Men till slut känns det som att vi har hyfsat koll på läget och lämnar vårt fina rum och packar in varsin väska i Saras och Kents Mini Cooper.






Frukostvärdinnan störtar ut ur Gästgifveriet då vi precis utanför detsamma förbereder oss och våra klockor för avfärd. Hon yrar något om en oreglerad skuld för en kopp kaffe eller något ditåt. Vi betalar henne kollektivt genom att fylla hennes famn med mobiltelefoner och kameror för att föreviga hela gänget innan avfärd. En av dessa bilder hamnar också i Sydsvenskan för hela världen att beskåda. Kul! Tack för det Cecilia!


Maria R, hennes FiveFingers och snabb-Stefan tar täten och är efter bara efter en liten stund utom synhåll. Jag lägger mig ganska långt bak i ledet för att försöka att inte skymma utsikten för övriga. Något jag ändå lyckas med. Blir uppmärksammad av Therese som fyrar av en skön kommentar som tar mig tillbaka till 80-talet och dåtidens biografer med dålig lutning på golvet... :-)


Bredvid mig i bakre ledet hamnar Carina, och vi verkar ha oerhört mycket att säga varandra, som om vi var mycket goda vänner som inte träffats på ett bra tag. Efter någon kilometer känner Carina att de 50 miles hon avverkade i Täby några veckor tidigare samt all löpning från träningslägret i Italien helgen som gick gör sig påminda och hon vill sänka tempot en aning. Ingen fara för min del. Jag är en hejare på att springa soft :-)






Intressanta diskussioner och berättelser avlöser varandra och tiden fullkomligt flyger. Vi lånar toalett hos några trevliga asiater som förbereder sin restaurang för lunchservering, vi kommer ner mot stranden och det gröna gräset, den vita sanden, den blåa himlen och vårt trippande utgör en palett av livsglädje som endast löpare kan förstå. Vi målar i sinnet våra egna tavlor där vi springer genom pil-alléer, förbi pittoreska vitkalkade hus och små badhytter. Någon nyfiken hemmansägare undrar om vi är på väg mot Trelleborg. När han får reda på att slutdestinationen är Skivarp viftar han raskt iväg oss med en underförstådd uppmaning att ”skau nij enna ti Skivarp haur ni ente tijd o steå häor o tragga me maj”.






Vi har på ett naturligt sätt delats upp i fyra grupper som närmar oss Trelleborg. Jag och Carina är i grupp nummer tre och då vi kommer in i Trelleborg centrum börjar Carina telefonledes att försöka samla ihop den utspridda skocken av löpare. Det visar sig att vi är först in i centrum. Den stora gruppen hade irrat runt lite och förlängt sin rutt med någon kilometer.


Rätt som det är hamnar vi mitt i Sydkustloppet, som startat bara några minuter innan vi ankommer stan. Det visar sig också att Maria R och Stefan kommit till starten precis innan loppet skulle inledas och sprang med i loppet alla 21.1 kilometrarna. Hade de dessutom varit registrerade ger jag mig på att man hittat deras namn högt upp i resultatlistorna :-)


Själv följer vi loppet från åskådarplats utanför stadens McDonald's och Kent, som ansluter efter att ha vinkat av Maria W och Sara vid bussen tillbaka till Skanör, tyckte det var dags att mätta magen med lite ”slabbmat”. Då vi står i kön kommer resten av gänget och jag störtar ut och ropar in dem till att förstöra sina löparkroppar med lite onyttig fast-food. Alla följer lydigt med och vi ”avnjuter” lunchen ihop.




Vägen ut ur Trelleborg blir lite knölig och vi zick-zackar lite innan vi, med hjälp av karta och klockor, hittar rätt kurs och snart är vi ute på vägar som vi ska lära oss att känna igen. På var sida om dessa hittar vi åkrar, åkrar och åkrar. Och rakt framifrån en östanvind envis som synden. Då och då dyker en liten by innehållande en vitkalkad kyrka med ärgat koppartak upp. Vi fortsätter springa genom vissa, promenerar genom andra.












I Klagstorp hittar vi första affären sedan Trelleborg. Perssons livs. Dags att öka Klagstorpshandlarens dagsomsättning med ett par hundra procent. Kanske om vi varit där 20 minuter tidigare, men nu möts vi av en stängd dörr och en neslig ”Stängt”-skylt. Dessutom är två av deltagarna, Liselotte och Therese, i akut behov att lätta på trycket. Räddningen visar sig vara närmare än man vågat tro. Mittemot Perssons livs, på Nils Perssons väg, sitter två snubbar och målar staket. En fråga senare är båda toalettaspiranterna inne i huset innanför nämnda staket. Och när de kommer ut vankas det frukt! Bananer, äpplen och päron. Snacka om service! Tackar och bockar till den snälla damen i huset med det rödmålade staketet!






Vidare mot Skivarp. Återigen åkrar. landsvägar, pittoreska små hus och vind, vind, vind. Hela tiden emot.


Therese börjar bli trött och verkar även ha lite ont i magen. Gratisäpplet som spökar? Vem vet? I vilket fall finns det inte en chans att någon ska behöva promenera ensam mot målet och vår trav övergår synkroniserat i gång. Vår promenad är supertrevlig och tiden försvinner när vi passerar Skånetypiska, bildsköna hus och Therese drömmer sig bort och kan definitivt se sig själv påta i en kryddplantering i en av de charmiga trädgårdarna. Efter att vi tryckt i oss av det sista i energiväg vi hittar i våra ryggor är resten av löparna ifatt oss. Vad!? Var kommer de ifrån? De hade återigen tagit en liten extratur och inte blint ”lyssnat” till klockan. Vi hakar på och börjar springa igen. Nästa stopp Skivarp!


Jag tar täten och hoppas att jag ska kunna hjälpa de bakomvarande genom att ta det mesta av den envisa motvinden. Men den verkar inte bry sig utan besvärar alla minst lika mycket, oavsett var i gåsaledet man ligger. Cecilia går om lägger sig först och Therese släpper lite och nu har jag istället Liselotte stånkandes i hälarna. Verkar som att hon också är rätt sugen på att komma fram, och när vi ser skylten skiner vi upp och tar fram kamerorna. En sketen kilometer kvar till en sjukt efterlängtad och förhoppningsvis riktigt kall öl.








Väl framme vid Skivarps Gästgifveri firar jag, Maria R och Therese längdrekord! 53 kilometer för mig, 55 för Therese, som var med i gruppen som irrade runt i förorterna innan Trelleborg och något längre för Maria som tog en alternativ rutt i och med Sydkustloppet. I mitt fall består firandet i en Fuller’s ESB, en imperialistisk 25-centiliters restaurang-CocaCola samt en skål jordnötter. Och en otroligt trevlig stund i solen tillsammans med övriga Gästgifverilöpare. Jag mår så bra som det bara är möjligt och historierna och skratten avlöser varandra. Positivismen går nästan att ta på och hade det inte varit för den lite kyliga vinden hade jag kunnat sitta i den där trädgårdsstolen ännu.






Den efterföljande duschen är dock inte en av mitt livs skönaste. Vattnet är kallt och jag ojar mig en hel del innan jag lyckas skölja bort tillräckligt med tvål och schampo från min skakande löparkropp.


Ombyte och sedan entré i salen där kvällens trerätters serveras. Stämningen är från början uppsluppen och alla är på plats, inklusive Ultramamman själv, som tyvärr varit tvungen att fara iväg på jobb tidigare under dagen. Middagen, bestående av Sillatallrik, dansk fläskstek samt mullbärsparfait, och därtill hörande Mullbärshistoria levererad av krögaren själv, avnjuts och alla verkar trivas då det pratas och skrattas i ett konstant sorl.


Innan klockan blivit allför mycket letar jag mig upp till vårt rum bakom en av de speglade Gabondörrarna på övervåningen och kryper ner. Denna gång på vänstersidan. En present för längdrekordet från min Farstapolare. Tackar för det! Gonatt, gonatt och låtom benen få tillräcklig vila för ytterligare 57k i morgon!

7 kommentarer:

Carina sa...

Du är helt fantastisk på att skriva och återberätta. Vilken detaljrikedom och så roligt skrivet!!

Tusen tack för det trevliga sällskapet i Skåneland!! Ser fram mot att ses igen!!

Dunceor sa...

Låter helt underbart och jag är lite irriterad över att jag inte kunde vara med. Helgen över 1 maj är helt enkelt dålig så jag hoppas på att ett bättre datum väljs nästa år så man kan dyka upp =)

jumper sa...

Ja, nog är det en fänglande skildring av springandets och ätandets vedermödor. Men dessemellan tycks ni haft det rätt trevligt. Börjar få lite kläm på deltagarna, av vilka jag tidigare bara träffat ett fåtal i samband med TEC och sett Johan Glans på teve.

Fastnar för transkribtionen av sydskånskan: ”Skau nij enna ti Skivarp haur ni ente tijd o steå häor o tragga me maj”. När jag läser meningen med mjuka tungrots-r, får jag litta hum om dialekten som nog skiljer sig en del från det mig mer bekanta Bjäremålet.

Föbannat fina fotografier för övrigt. Bilden med den raka vägen och den långa horrisonten, känns svagt bekant från något tidigare liv.

Therese sa...

Vilken historieberättare du är! Jag kommer aldrig glömma känslan när vi kommer fram till den dära mataffären och inser att den är stängd, det var som om världen gick under där för ett ögonblick... :)

bureborn sa...

Vilken härlig berättelse! Funkar till och med som ett litet plåster på såren för den som inte kunde vara med. Som jag.
Stort grattis till ultradebuten! Mersmak?

Anonym sa...

va bra du skriver och vilket häst minne du har. Stora grattisar till dig för två längd rekord på raken.Själv går jag runt och försöker inntala mig att Stockholms södra förorter är minst lika vackra som Skanör och Brösarp, funkar sådär kan jag säga.
Vi syns den 28 på startlinjen.
Leif

Benet sa...

Carina: Tusen tack själv. Det var riktigt kul att ses! Och på StM synes vi ju!

Dunceor: Ja, synd som fan att du missade i år, men istället för att deppa över det har du ju ett helt år att gjädjas och längt efter 2012 års upplaga.

jumper: Trelleborgsdialekten är brutal :-) Kul att du gillar bilderna. Det är ju faktiskt rätt speciellt på söderslätt.

Therese: Haha. Ja, jag kunde nästan höra hur din kropp skrek efter socker och näring. En jädra tur att tanten i huset släppte ifrån sig lite frukt frivilligt. Annars hade hon nog legat i riskzonen för att bli matrånad...

bureborn: Mersmak, ja! Sådan här löpning är ju som balsam för själen. Speciellt när det inte finns något stoppur med i bilden. Stanna när du vill. Ta en bild, slå en sjua, käka en glass. Eller nåt. Och sedan tuffa vidare. Det är livet det!

Leif: Hehe. Tackar, tackar. Hästaminne? Tje, det vet jag inte. Det är högst selektivt, men det som jag gillar brukar fastna. Och det verkar ju även gälla för dig med alla de sköna historierna du hade på lager. Tack för dem. Längesedan jag garvade så mycket och ofta under en helg! Ja, snart är det dags för StM. Får väl ge sig ut och försöka komma i form till det sprint-distans-loppet ;-) Synes där!