Halvt genrep i sommarväder

Tre veckor kvar till årets största(?) löputmaning för min del; TEC 50 miles. Tre veckor. Det är ju ingenting! Kommer att fullständigt flyga fram. Så, det gäller att få de förberedelser man planerat på plats i tid.

Idag var det dags för en av dessa. Det långa passet. Typ ett marathon. För att påminna mig om hur långt det verkligen är. Och, genom extrapolation, kanske få en liten känsla för hur långt dubbelt så långt är.

Jag bestämde mig i början av helgen för att jag på dagens pass skulle få möta havet och således blev det till Åhus jag siktade då jag strax efter 12 drog iväg i sällskap med min nya ultrapolare Nathan. En sträcka som jag sprungit ett antal gånger, både fram och tillbaka, men aldrig under samma dag. Vyerna runt mig var dagen till ära fantastiskt vackra och försomriga, trots att vi bara läser mars i kalendern.



Lätt medvind i ryggen, en positiv och lätt känsla i kroppen. Tempot har jag ingen koll på och det var helt enligt plan. Vill bara hitta något ultramässigt tripp-tempo som känns lätt och som jag känner mig bekväm i. Om det hamnar på 5:40, 6:00 eller 6:30 spelar ingen roll. Det är 50 miles vi pratar om och utmaningen handlar inte om att ta sig runt de åtta varven runt den där (namnlösa?) sjön där uppe utanför Täby på en viss tid, utan helt enkelt att inte DNFa. Har en grym respekt för distansen och när jag tänker på att de flesta i startfältet ska springa inte bara åtta, utan sexton, milvarv blir jag rent av smått vimmelkantig.

Det rullar på fint. Stannar ibland och växlar ner till promenad då jag ska suga i mig innehållet i min på ryggen transporterade kateter-påse. Slänger vid ett par tillfällen in en Dextrosoltablett som jag tuggar och som tillsammans med vattnet bildar lite bränsle för min sköna framfart.

En och en halv timme efter att jag lämnat familjen och fönsterputsningen viker jag in på Rinkaby skjutfält och solen värmer än mer. Jag springer i 3/4-byxor och en T-shirt. Och svettas skönt. I mars. Otroligt.



Havet närmar sig, men den vanligtvis lite kyliga brisen uteblir och det är lika varmt ända ner på stranden där jag för första gången känner av lite vind. Lika vackert som vanligt nere på Östra Sand. Min barndoms strand. Mina lätt tångdoftande rötter.





Tar lite bilder. Insuper sommaratmosfären och drar vidare. Nästa stopp sommarstugan för ett civiliserat toalettbesök och proviantering av det som står att finna i stugans kylskåp. Vilket visar sig bestå av smör. Som klins på ett par knäckebrödsskivor som gömmer sig i skåpet ovanför. Sitter som en smäck. Byter min svettiga T-shirt mot en torr dito som jag fiskar upp ur ryggan.



Sköter mina ärenden och styr sedan kosan tillbaka hem. Har 20k framför mig och sätter nu för första gången under dagen på iPoden där Filip och Fredrik filosoferar på sitt typiskt tjattrande, och i mina öron förbannat underhållande, manér.



Lite tyngre på vägen hem. Dels på grund av den svaga, men dock närvarande, vinden som nu ligger emot, dels av det naturliga faktum att jag redan har drygt 20k i benen. Men tröttheten tar aldrig överhanden och känslan förblir både positiv och skön. Maler ner kilometer efter kilometer och rätt som det är står jag hemma i trädgården igen. Hela familjen hemma. Och fönstrena är putsade.

En dag att minnas!




Passet på jogg.se