onsdag 18 april 2012

I huvudet på en Ultrarookie II

Del 1

Vaknar strax innan alarmet skulle satt igång. Känner att jag sovit ganska så risigt. Har under natten format de alltför porösa kuddarna till en örngottsöverdragen liten boll för att försöka få något som helst stöd under nacken. Känner mig lite stel. Och trött. Tassar upp och drar från gardinerna för att få in lite ljus som kanske kan få mig att vakna. Och vaknar gör jag. Även om jag först tror att jag drömmer då jag kollar ut genom fönstret. Snö! SNÖ!? Och inte det lilla heller. Det ser ju ut att ligga nästan en decimeter. Och det snöar fortfarande. Blöta snöflingor yr runt i vinden och lägger allt som kommer i dess väg under ett kallt, blött och vitt täcke. Ja, det här var ju en najs soprajs. Helvete!



Tar på mig rejält med kläder och ger mig ut i ovädret för ett besök på Statoilmacken i jakten på en lampa och det genomskinliga guldet för en långlöpare; Vaselin! Drar upp jackhuvan och kisar för att undvika att få de stickande flingorna i ögonen. Äntrar macken som en arla Yeti-varelse och scannar av hyllorna. Lampa hittad. LED. Liten och smidig. Kan funka. Luktar mig fram till Apotekshyllan och hittar det mesta. Utom vaselin. Idomin. Men inte vaselin. Skit! Jaja, det får gå ändå.

Kommer tillbaka till hotellet några minuter senare och ser återigen ut som en snögubbe. Den yrande snön är skoningslös. Slänger av jackan och de införskaffade prylarna på rummet och går ner i frukostmatsalen för att bunkra energi. En rejäl tallrik med bröd, smör och pålägg, kokta ägg, "skramlade" ägg och lite bacon. Kaffe, juice och vatten. Får syn på Roine som jag snackat lite med igår kväll och slår mig ner vid honom och hans triathlonpolare. Goa människor. Lättpratade som få. Mycket snack om allt möjligt. Givetvis om det sanslöst sjuka vintervädret men även om Roines deltagande i Gladiatorerna under förra säsongen och hur ofantligt många smällar han fick under tävlingarna. Inget för veklingar. Precis som en 50-mile:are i skitväder... Hehe.

Traskar efter den långa frukosten ner till startområdet för att hämta ut nummerlappen. Springer på solstrålen Mia som är i full färd med att lasta ur RallyMazdan på all möjlig proviant som ska serveras under dagen. Ger henne en spontan kram, kläcker ur mig nånting om att det är kul att få ha kommit till Norrland, och fortsätter in i värmestugan för lapp och chip. Tävlingsledare David och Jonas tar, precis när jag får lapp och chip av en funktionär, beslutet att skjuta på starten två timmar till klockan 12. Det har nämligen under natten fallit en del träd i skogen som måste röjas undan. Och startområdet måste fortsätta skottas. Och tusen andra saker som måste på plats innan årets upplaga av Tåby Extreme Challange kan dra igång.



Tar med mig beslutet tillbaka till hotellet. Monterar på nummerlappen, chippen (japp, vi fick ett till var doja), klär på mig dagens outfit, ringer Carina för att meddela att hon inte behöver stressa och trippar ner i receptionen för att informera andra om att vi plötsligt fått två timmar att slå ihjäl. Slår mig ner i en av hotellets lobbysoffor mellan Tommy från Kramfors och Bosse från Västerås och chit-chattar ett tag. Bosse ser den nära förestående tävlingen som ett liten uppvärmning inför det stora målet för honom i år; UTMB. Ett av de tuffaste trail-loppen du hittar. Wow! Fångar efter en stund även upp Barbro som är på väg ut i snöovädret och tar tillsammans en kopp kaffe.

Får från soffan syn på två välbekanta nyllen borta vid receptionen. Håkan och Leif har anlänt Täby. Tjeeeeena! Alltid kul med så kära återseenden. Leffe är som alltid på topphumör, men Håkan verkar lite småhängig. En hänginghet som helt och hållet är väderrelaterad. Tittar ut och visst snöar det fortfarande. Om än med en något förminskad intensitet än då jag besökte macken strax efter 07.

Vi bestämmer oss för att köra ett nytt frukostrace för att fylla på förråden. Men innan dess har jag nöjet att lägga till en hjälte på min lista av sådana. Kramfors-Tommy som, efter att ha hört att jag åkt ifrån vaselinet, plockar upp en nästan tom (men fortfarande med fullt tillräckligt innnehåll) tub Sportslick och säger på sitt härliga norrlandsmål. -"Ta den här du! Jag har en till, helt ny, i väskan". Tommy, jag är dig från och med denna stund för evigt tacksam!

Äter en schysst andra frukost i glada vänners lag och då magen står i fyra hörn är det dags att dra ner mot starten. Men innan dess "fixar jag till mig" på rummet med min nyss erhållna och så ovärderliga present från Kramfors. Perfekt! Passar också på att slänga ner några av de hembakade Runekakorna i två små påsar som jag stoppar i jackfickorna där jag också trycker ner lite toapapper och ett halvt paket dextrosol som jag fått med mig hemifrån. Med nya kompressionsstrumpor, Sportslick, självlysande Lonesome Runners-jacka, Runekakor och toppluva så kan det som väntar fan inte gå fel!

Hittar en plats till min väska i ett av tälten. Väskan, som innehåller lite ombyte i form av nya strumpor och extra T-shirts samt ett par Snickers, resten av Runekakorna, min ryggsäck, min nya fina LED-lampa och en flaska sportdryck, känns lite rookie-aktig där den står inklämd bland andra väskor och kläder. Många av de andra gamla utlra-rävarna har stora plastlådor med genomskinligt lock vari de strategiskt placerat diverse (säkert mycket spännande och genomtänkta) grejer. Wow, tänker jag. Fiffigt. Men hur skulle det sett ut om jag kommit med en stor plastlåda under armen på hela min väg från Kristianstad till Stockholm och Täby via tåg, tunnelbana och buss. Hade varit riktigt opraktiskt. Då. Men inte nu. Nu hade det säkert varit riktigt bra att ha en sån där. Kanske.



Fler kändisar dyker upp. Främst i form av Carina, som jag så noga följt i hennes enormt tuffa, vassa och genomtänkta uppladdning inför det som nu alldeles strax ska starta. Ger henne en stor lycka-till-kram och får en tillbaka. Snön fortsätter att falla. Jag, Carina, Leffe och Håkan står och snackar.

Foto: Micke Sjöblom

Plötsligt samlar David och Jonas alla löpare och går igenom vad som gäller för dagen. De har fått dra om banan en aning och snitslat runt ett par nedfallna träd. De informerar om att banan är i (något slags) löpbart skick om än snöig och än så länge oplogad.



Efter avslutad information ber en man med asiatiskt utseende tävlingsledningen att dra det lite kort på engelska. Mannen visar sig komma från Singapore och är för första gången på besök i Sverige och Europa. Är även för första gången i kontakt med det som nu singlar ner över våra mössor. Han ska, i detta för honom fullständigt främmande väder, springa den långa sträckan, 100 miles. Snacka om timing för en tuff utmaning.

Starten närmar sig. Vi blir likt en skock får vallade bakåt från där vi står. Jag har börjat frysa en aning och är i detta nu så ofattbart glad att jag verkligen fick med mig den långärmade Merino-ull-tröjan, toppluvan och Gore-vantarna. Utan det hade jag varit körd. Eller i alla fall förbannat kall. "3, 2, 1, KÖR!". Jonas (eller om det är David) räknar ner och släpper iväg det knappt 120 man och kvinns starka fältet. Jag hamnar någonstans i främre halvan av fältet och tänker, när jag till jublet från både deltagare, funktionärer och några åskådare, joggar ut ur startområdet: "JA! Då kör det så äntligen igång!"...

3 kommentarer:

jumper sa...

Börjar ana ultralöpningens hemlighet: Vaselin. (Ska blanda det i nyponsoppan inför nästa långlopp).

bureborn sa...

Du. Tack för att du tar oss med på ditt ultraäventyr!! Slås av hur verkligt trevlig och gemytlig den verkar vara, ultravärlden. Människorna som befolkar den alltså, väderleken är ju inte mycket att göra åt. Har inte riktigt fattat hur mycket snö som faktiskt föll över Stockholm. Hos mig, bara sex mil österut, fick vi ingen snö alls.

Carina sa...

Spännande!! Jag ser fram mot att få läsa resten av loppet. Och du vet väl att det du inte skriver här får du lov att berätta live till helgen :)