Humlestafetten

I frisörstolen för någon månad sedan blir jag tillfrågad av mannen som håller i saxen om jag skulle vilja ställa upp i salongens stafettlag i årets upplaga av Humlestafetten i Bromölla. Visst! Låter ju kanon. Vilken sträcka? En av de "långa", dvs första på 7.8, den fjärde på 7.5 eller den sjunde och näst sista på 8.2. Första låter bra eftersom jag har en del annat på programmet just den 5:e maj då loppet ska gå av stapeln.

Anländer Bromölla i god tid innan 11 då starten går. Tvekar lite angående klädsel. Sol, men ganska kyligt i den relativt starka vinden. Blir till slut långa tights och en StM-tischa som jag, då jag träffar lagledaren och de andra vid nummerlappsuthämtningen, får byta mot lagtröjan som består av en svart Fruit-of-the-Loom-bomulls-tröja med salongsnamnet "Anderssons" tryckt på ryggen. Springa i bomullströja? Det var ett tag sedan, men ska säkerligen gå fint. Det är ju inte så långt. Får dessutom byta den tänkta kepsen till ett kalas-nice och med tröjan matchande pannband! Snyggt! :-)



Stafettpinnen erhålls, starten närmar sig. Springer på lite bekanta då jag småjoggar runt torget för att försöka väcka liv i de något stela benen.

Startar iPoden, kränger på lurarna, ser startern resa startpistolen, läser hans läppar då han räknar ner och står och inväntar knallen. Precis innan startern når 'ett!' och kramar hanen briserar en annan stor KANON som något rullat fram utan min vetskap. Blir rädd så jag blir helt gelé i benen och har nästan svårt att komma iväg med de andra som likt en hjord antiloper fullkomligt rusar iväg. Fan vad jag är lättskrämd.

Hamnar direkt i ett tempo som är lite för högt för min kapacitet. Klockan visar 3:55 min/km och jag försöker lugna mig en smula och slappna av i löpningen. Känns ganska så bra och innan jag vet ordet av passerar jag 2-skylten. Trampar på och börjar nu känna att det tar emot. Kollar inte mer på klockan utan försöker bara hålla en jämn fart. Passerar en del löpare som tog i lite för mycket i början. Den gamla 80-talssynthen och 90-talsdancemusiken strömmar in i huvudet. Vet inte varför det blev just den spellistan idag, men det känns ok.

Hugger en mugg med vatten i flykten då jag passerar vattenbordet efter att halva sträckan är gjord. Dricker inget utan sköljer bara den nu förbaskat torra munnen. Trampar vidare i solen och känner att jag börjar bli rejält trött. Någonstans runt sex kilometer kommer en stigning som tar musten ur de smala benen. Jag känner hur tempot sjunker och överväger vid ett kort ögonblick till och med att stanna och börja gå!?! Förmodligen ultrafasonerna som spelar min hjärna ett spratt.

Jag håller mig springande och närmar mig killen i röd tröja som legat framför mig under en bra stund. Då vi når krönet glider jag sakta, sakta förbi honom och längtar verkligen till detta är över. Ett par hundra meter senare ser jag samma kille först i ögonvrån och sedan klart och tydligt glida förbi lika retligt som jag nyss gled förbi honom. Säger något i stil med "Starkt jobbat!" till honom (och menar det verkligen) och lägger mig en bit bakom. Då jag strax därpå skymtar en större folksamling och inser att vi är väldigt nära första växlingen får jag nya krafter och lägger in en spurt och passerar på nytt mannen i rött.

Överräcker pinnen till min lagkamrat, vacklar ut ur fållan och sätter mig på huk och spottar och tar igen mig en stund. Tittar på klockan och läser 32.03. På 7,8. Vad blir det för fart? 4:07! Jisses! Och jag som mest lufsat runt i 6 - 6:30-tempo på sistone. Kanske har Maffetone en poäng ändå med sitt "Want speed? Slow down!"...

En riktigt urladdning på ett riktigt roligt arrangemang. Om lagledar-Peter blev så pass nöjd med min insats att han skulle be mig ställa upp för Anderssons fler gånger, så blir svaret utan tvekan ett rungande 'JA'!

Resultat