söndag 18 maj 2008

Göteborg

Hur lång tid tar det egentligen att springa ett halvmarathon?


Klockan ringde 05.40 igår morse. Det duschades, kokades gröt, breddes mackor som dels åts, dels lindades in i plastfolie. De inlindade varianterna packades ner i ryggsäcken tillsammans med de sista detaljerna. 06.30 cyklades det till stationen där tåget som skulle ta mig till jobbstaden stod och väntade. Väl framme i jobbstaden promenerades det till den plats där bussen till Göteborg skulle hämta upp oss. 07.40 satte vi oss i bussen. Min kollega (M) som tipsat mig om bussen anslöt och vi packade in våra prylar och oss själva och for iväg. Ett antal uppsamlingsstopp senare styrdes kosan mot Göteborg och Slottsskogsvallen.


Väl framme blev det först blandning av Carboloader med Electrolyt och sedan SM i orientering. Var är vi, vart ska vi? Nummerlappsuthämtning, startfålleuppletning, ombytesplatsidentifiering osv.


Det faktum att det var kallt i vinden men varmt i solen fick mig att tveka hur jag skulle vara klädd. Shorts eller långa tights? Kompressionsstrumpor eller ej? Kollegan M bestämde åt mig. Kör i shorts och t-shirt! Och kompressionsstrumpor om det känns bra. Jag följe hennes uppmaning och tänkte sen inte mer på det.




En malande oro för mitt vänsterben ville inte släppa. Kommer det att hålla? Jag vågade knappt provspringa med rädsla för att få det besked jag absolut inte ville ha. Men jag tog till slut ett varv på grusplanen där bussen stod parkerad. Ajaj! Det känns inte alls bra. Fan, fan, fan! Det här funkar inte. En stor klump i magen. Du fokuserar för mycket på det onda, hördes från kollegan. Jo, det är sant. Men det KÄNNS JU INTE BRA! Fram med tejp och sax. Omtejpning. Stramare denna gången. Så där. Nu får det bli som det blir.


Kissnödig efter all vätska. Kanske också "nr 2"-nödig, eller? Gigantiska köer till alla 100-tals bajamajor. Det får vara som det vill med den saken, för i de här köerna ställer jag mig inte! Då missar jag ju starten. Vill det sig riktigt illa får jag väl göra en Paula Radcliffe...


Nåja, snart dags för start. Bort mot startgrupp 6 tillsammans med 3000 andra. Sjukt mycket folk, ju. Frös som fasen i den kalla vinden och sökte så mycket sol jag kunde hitta. Inte ett dugg nervös nu. Chit-chattade med M och annat folk som stod runt omkring och tiden gick riktigt fort. Plötsligt börjar myrkolonin röra sig sakta framåt och det var bara att hänga på. S.A.T.S-tjejerna på podiet drog igång nån slags uppvärmingsshow och sedan släpptes vi iväg. Vi synes, sa M som bestämt sig för att "ta det lugnt" eftersom hon skall springa SM om fjorton dar. Hennes plan var att landa på en tid runt 1.53. Jepp, det gör vi, svarade jag. Hon drog sig mot höger, jag låg kvar i vänsterkanten och bara hängde med horden utan att ha något egentligt val vad gäller varken spår eller tempo.


Det kändes lite som att jag sprang i en bubbla trots alla människor omkring mig. Lite surrealistiskt, faktiskt. En sväng i Slottsskogen och sedan ut på gatorna. Benet knorrade för varje steg jag tog de första kilometrarna. Jag försökte landa på lite olika sätt med foten för att hitta ett sätt som gjorde mindre ont. Kom på att om jag inte landar så mycket på utsidan som jag brukar, utan mer mitt på foten, så känns det bättre. Rätt som det var passerade vi 3k-skylten och då hade vi varit ute i drygt en kvart. En kvart som gått flygande fort. Jag hade inte detaljstuderat kartan och hade ärligt talat väldig dålig koll på sträckningen. Det enda jag visste var att vi efter ca en halvmil skulle komma till första bron. Var det Älvsborgsbron eller Götaälvbron? Kan aldrig komma ihåg vilken som är vilken och det är ju skit samma. De skall ju passeras bägge två.


Väl uppe på bro nummer ett känner jag någon som knackar mig i ryggen. Va nu då? Är det någon som tycker jag är i vägen? Jag är väl inte mer i vägen än någon annan! Jag vänder mig om halvt förvånad, halvt förbannad. Och upptäcker att det är en annan kollega (J) som kommit ikapp och råkade på mig bland de 3000 andra i startgruppen. Tjena, tjena! Vi snackade hela vägen upp över bron. Folk tittade lite konstigt på oss. J verkade full av energi (som vanligt) och passade på att spexa med fotograferna som påpassligt stod och förevigade oss löpare som vek av från bron ut på Hisingen.


Väl nere från bron piper J iväg och det blir en lucka mellan oss. Jag tänker inte så mycket på det utan fortsätter i mitt eget tempo, som nu ligger på runt 5 min/km. Andra vätskekontrollen närmar sig och jag, som bestämt mig för att bara dricka vatten under Varvet får tag i en mugg Enervit energidryck som någon av de servande tjejerna håller fram. Ah, skit samma, tänkte jag. Jag chansar. Enervitdrycken skickades ner i halsen i ett par klunkar och jag älgade vidare. Då fick jag syn på J igen. Han var väldigt lätt att ”spotta”, klädd i illgrönt som han var. Jag hade koll på honom och låg snett bakom honom under hela vägen mot Götaälvbron. Väl framme vid bron gick jag om och drog hela vägen upp. Det började kännas i benen nu. Tempot sjönk ju givetvis på vägen uppför men rättade till sig under nerfärden.


J gick ifatt då vi kom in i stan och vi kom överens om att försöka hålla 5-tempo eller därunder hela vägen in. Upp mot Götaplatsen hade jag återigen tagit täten och drog med mig min kollega uppför den segdragna uppförslutande Kungsportsavenyn. Pulsen låg högt men jag kände mig fortfarande förvånansvärt fräsch i benen och kände att jag hade krafter kvar.


En vattenindränkt svamp var en skön present då vi rundade Poseidon och sedan bar det iväg utför längs Avenyn. Jag lät de långa benen sträcka ut ordentligt och det kändes gött att möta alla som var på väg uppför. En snabb koll på klockan talar om för mig att tempot är ok.


När vi svänger in på Vasagatan börjar jag bli trött. Men det är ju bara tre kilometer kvar så det finns inget annat än att fortsätta mala på. Trängseln är fortfarande väldigt påtaglig och förvärras faktiskt för varje kilometer eftersom det är omkörning som gäller trots att mina ben börjar bli slitna. Jag ligger i vänsterfilen under långa sträckor och får ibland nästan springa ”på skrå” för att inte fastna i kravallstaketet.


Den lilla bron tillbaka in mot Slottsskogen känns jobbig när jag får syn på den, men då jag springer uppför den känns det faktiskt rätt lugnt. Nu börjar slutet verkligen närma sig. 20k-skylten passeras och jag längtar nu verkligen till målet. J ligger precis bredvid mig och ser fortfarande rysligt pigg ut. Då en hundring återstår sticker han och jag svarar inte utan springer på i mitt tempo ända in i mål. Det stora digitala uret visar 16:32. Jag knyter vänsternäven och säger nåt i stil med ”Fan vad gott!”. Jag blir duschad i ansiktet av vattensprayflaskor som en massa funktionärstjejer i målfållan beväpnat sig med. Jag och J omfamnar varandra och både tackar och gratulerar varandra till ett gott dagsverke.


Av med chippet, på med medaljen runt halsen, i med bananen och kexchokladet och lite stretch av de sega benen. Sedan tillbaka mot bussen för ombyte och lite riktigt käk. Då springer vi på M som precis gått i mål. Dessutom helt enligt hennes plan, så hon såg riktigt nöjd ut. Och knappt påverkad överhuvudtaget. Hon kommer att bli giftig på SM!


På min väg mot grusplanen och vår buss funderar jag lite över hur jag egentligen känner mig. Rent mentalt, alltså. Jag kommer fram till att jag känner mig glad, nöjd och tacksam för att både jag och mitt vänsterben höll hela vägen.


- Känner du dig stolt?
- Nej, inte speciellt.
- Überglücklich?
- Nej, inte speciellt.
- Någon ”runners high”?
- Nej, faktiskt inte.
- Tårar vid målgång?
- Nej, faktiskt inte en enda. Det var vatten från sprayflaskorna. Honest. Dock är jag riktigt nöjd och på något sätt lättad att det verkligen funkade. På en hyfsad tid.


- Så hur lång tid tar det att springa en halvmara då?
- 16 timmar och 45 minuter.
- Ursäkta?
- Ja, jag var inte hemma förrän 23.15.
- Que?
- Ja, buss från Götet till jobbstaden, och sen tåg hem. Och cykel.
- Men du nämnde ju att du sprang på en hyfsad tid. På Varvet. I Göteborg.
- Jaha. Jaså det! Jaja. Jo, det tar exakt 1 tim 46 min 59 sek. I varje fall för mig.


Sträcka: 21.1 km
Tid: 1 tim 46 min 59 sek
Tempo: 5:06 min/km
Puls: 180

17 kommentarer:

Karin sa...

GRATTIS!!! Härligt jobbat, snyggt sprunget :-) Hur mår kroppen idag? Hur känns benet? Hjälpte tejpningen? Många frågor, men jag är nyfiken på post-varvet-statuset...

Berglund sa...

Bra lopp! Du kunde väl spurtat lite så hade du tagit mitt PB på 1:46:43 ;)

Hoppas benet håller i sig nu!

Nix sa...

Gött som tjötteborgaren skulle sagt.

Härligt att du fick springa för beneländet. Bra tid!

Benet sa...

Karin: Tack ska du ha. Det var en "intressant" upplevelse :-) Kroppen mår relativt bra idag. Lite stel givetvis men inte så farligt som jag trodde. Benet känns, men gör inte ont utan belastning vilket är jädrigt skönt. Då har det i alla fall inte blivit värre... hoppas jag.

Berglund:...om jag bara vetat... Hehe

Nix: Ja, gött mos att jag fick genomföra det som planerat. Tack.

Johan sa...

Gratulerar till ett väl genomfört lopp, dessutom med en bra tid. Skönt att benet höll hela vägen.
Blev orolig ett tag i går kväll när jag inte fick upp någon tid och placering på dig vid sökning på webben.
I morse hade servern nog hämtat sig från överbelastningen och jag blev lite lugnare när din tid dök så vackert.

tillbakatillutmattning sa...

Kul att du genomförde det! Hoppas du kan bli kvitt ditt onda ben i lugn och ro nu utan press från hägrande lopp. Eller hur var det med den saken egentligen...?

Benet sa...

Tackar, tackar. Hehe, Gbgvarvets server är nog hyfsat varm. "Server too busy" är en vanlig syn på skärmen när man försöker ta sig in. Således minst lika trångt där som i spåren på Varvet...

Jo, nu är det tänkt att jag i "lugn och ro" skall kunna bli kvitt de här trista benproblemen jag dragits med alldeles för länge nu. Nästa lopp som jag funderar på att springa är S:t Eriksloppet den 6:e sept. Dock inte anmäld än. Vi får se.

Fredrika sa...

Kul läsning om ett sjysst sprunget lopp! GRATTIS! :-)

Samir sa...

Trevlig läsning - du har fångat atmosfären riktigt bra. Och framförallt - starkt jobbat!

Välkommen åter nästa år. Anmälningstiden öppnar om några veckor.

/S

Dunceor sa...

Grattis till ett bra genomfört varv!

Jag hoppas verkligen att du lyckas rehabba i lugn och ro och att allting är bra sen.

burebornspringer sa...

Äntligen! får jag kontakt med bloggosfären - gissa om det varit frustrerande med en krånglande nätuppkoppling i helgen.
Jag som så ivrigt väntat på att få läsa om Vravlöparnas bedrifter. Men den som väntar på ngt gott!

Tjusigt jobbat!! jag tycker tiden är alldeles strålande, med tejpat ben och allt!

Hoppas jag hittar en löparkompis på SM. Känns som ett bra sätt att hålla tempo och få uppmuntran när det känns tungt.

Benet sa...

Tack för gratulationerna! Som många av er vet så var det mitt första långlopp så därför blev intrycken extra många.

Vi får se om det blir ett Göteborgsvarv även nästa år. Allt talar för det, men då kanske som uppvärmning inför något dubbelt så långt några veckor senare...??

Att få en löparkompis under loppet var verkligen både kul och inspirerande. Och J var dessutom ren underhållning. Han försökte få igång publiken då vi drog fram längs Göteborgs gator. Imponerande :-)

Nu kommer det att bli fokus på att bli kvitt det som gör ont i benet. Hur det skall gå till får tiden utvisa. Första steg är alternativträning i form av cykel ett tag samt ett röntgenbesök som förhoppningsvis kan ge mig och de olika experterna en hint om vad problemet består i.

Och nu ser JAG väldigt mycket fram emot de kommande SM-rapporterna här på bloggen :-) Nästan två veckor till... Hur ska jag kunna bärga mig?! :-)

Micke sa...

Grattis till ett väl genomfört lopp! :-)

Elin sa...

Grattis till ett bra lopp! Du har verkligen lyckats skriva om loppet så att man känner igen sig!! =)

// Elin

Magda Gad sa...

Grattis, bra kutat! Och så bra berättat!!!

Benet sa...

Tack ska ni ha Micke, Elin och Magda! Och välkomna hit Micke och Elin.

Kutandet kunde kanske ha gått lite snabbare. Jag hade en del krafter kvar när jag gick i mål. Men skit samma. Jag är glad att jag drog mig runt på den tiden jag gjorde.

Jag lyckades dessutom få till en negativ split (ca 54 + 53), vilket jag är nöjd med. Den initiala planen att starta lite lugnare och sedan dra på om det kändes ok höll alltså och det känns bra!

Motionären sa...

Bra jobbat!
Runners high var ett nytt uttryck för mig, lustigt.