Midsommarfirandet är över. En trevlig och avkopplande tillställning tillsammans med trevliga människor i en sommarstuga i nordvästra Skåne. Själva midsommarafton inledde jag med något i mitt nuvarande liv så ovanligt som en löprunda. Det har enbart blivit ett par enstaka halvmilsrundor de senaste veckorna. I fredags blev det faktiskt en hel mil. I högst blandat väder; sol, värme, blåst, regn, hagel och så lite sol och värme igen. Den första kilometern hade jag rejäla känningar i hålfoten, som fortfarande repar sig efter maran, och även lite obehag av ryggen som spred sig ner i benet. Blev tvungen att stanna på stranden och stretcha ut valda delar av den gamle kroppen. Jag önskar verkligen att jag sluppit skriva de två sista meningarna, men måste samtidigt inse att jag inte är helt kurant och lägga upp min träning därefter.
Livet har varit relativt hektiskt efter triumfen i Stockholm för drygt tre veckor sedan och jag har inte riktigt haft tid att bestämma mig för hur jag skall lägga upp den kombinerade rehab-träningen och den avslappnade springa-och-njuta-utan-krav-eller-stress-eller-för-mycket-tanke-löpningen. Besöket hos naprapaten för en vecka sedan gav mig väl i och för sig ganska positiva besked. Det ser bättre ut i ryggen vad gäller Ischias-problemen, men det kommer att krävas dedikerat rehab-arbete från min sida för att hålla framtida besvär stången. Dessutom, och det är egentligen detta som jag tycker är det riktigt trista, har benhinneproblemet hunnit ifatt mig igen. Smärtan är tillbaka i EXAKT samma punkt som var min akilleshäl förra våren. Den smärta som då tog ett halvår att bli kvitt. Men jag är visare nu än vad jag var då. Vis nog att veta att det är vila som gäller. Löpvila!
Är det verkligen så? Mög!
10 kommentarer:
Självcentrerad som ett dagisbarn ("Vi har också en skruvmejsel hemma") konstaterar jag att jag troligen snart kommer att springa någon tur på samma strandhedar i nordvästra Skåne, visserligen med en kropp i dålig löpform men utan allvarliga skador. Det gör mig ont att höra om benhinneproblemen, något som jag saknar erfarenhet av (se där dagisbarnet igen), men är det inte ofta så att skador som återkommer, går över fortare andra gången, kanske för att man som du säger blivit klokare?
Blä! Å andra sidan, det är faktiskt inte så länge sedan maran. Håller tummarna för att det håller, och inte blir något långvarit tjafs - det är ju nu man vill vara ute och kuta!
Det är trist att det fortfarande håller i sig för dig. Riktigt segt om benhinnorna skulle börja strula igen.
Åh nej vad trist!! Men som sagt, andra gången är du klokare och tar det lugnt eller hur? Själv fick jag ofrivillig löpvila idag efter att ha stukat till foten igen, blä! Vilar och känner inget för tillfället så det blir löpning imorrn igen som tur är :D
Och det där midsommarvädret som ni hade känner jag igen ;) Vi gjorde en riktigt svensk midsommarklassiker; satte oss för att äta när himlen öppnade sig och regn, åska, blixtar och hagel tog i för att göra livet surt för oss ;)
Krya på benet nu!!
Är du säker på att det verkligen är benhinnan som krånglar? På det klassiska viset menar jag. Du har ju inte direkt retat den kraftigt de senaste veckorna. Har naprapaten tittat på saken?
Inge skoj med krånglande benhinnor. Såna kan vara envisa. Besökt ngn naprapath eller sjukgymnast? Håller tummarna för att det blir bättre snart!
Kan de inte opereras bort? Jag har hittills aldrig träffat någon som talat väl om sina benhinnor.
Av alla benhinnor jag lärt känna tycker jag nog särskilt illa om dina, Benet, fast ta det inte personligt. Hmmmm... Udda mening. Nå, du är ju rörlig bakom pannbenet och kammar nog hem den.
Tror också att det är mycket maran som spökar, antar (har inte utfärt bragden själv!) att det sliter ganska bra på kroppen att jazza runt i 4 timmar med varm sol ovanför och hård asfalt nedanför...
Desto större skäl att begränsa tiden som slitet pågår nästa år, då avslutar vi plågan på 3.30!
/J
Tack mina kära löp och bloggvänner för era underbara kommentarer! Löpningen ligger fortfarande på hyllan för min del. Benhinnan pekar finger åt mig och jag slarvar med ischias-rehabövningarna (core). Känner mig som en riktigt usel människa för det! Men av någon anledning så tryter motivationen.
Helt ärligt så känns det som att jag inte riktigt orkar spendera dagarna med övningar i nåt rehabprogram just nu. För det är ju NU jag vill kunna SPRINGA. Otvunget, obundet, spontant, fort, långsamt, långt.
Fast för att kunna göra det så gäller det att jag biter ihop och verkligen sköter mig, min rygg och min förbannade benhinna.
Hepp, hepp! Kom igen!!
Det måste finnas nåt sätt. Jag har blivit bättre än förra året då jag hade strul med rygg, bäcken och baksida lår. Jag kan fortfarande ha ont ibland men det går inte jämföra. Vad jag gjorde var först en rehabb-period med Elphinstons övningar, sen har jag kört crossfit sedan december/januari och relativt låg löpvolym men på högre intensitet istället. Inga långpass. Vet inte vad som hjälpt och helt bra är det fortfarande inte, men vad jag menar är att man alltid måste på det, leta nya lösningar och till slut kanske det funkar.
Trist att skiten fortsätter. Kanske dags att se över ditt skoval, man har ju hört talas om folk som blivit bättre med mindre uppbyggda och neutrala skor. Det där med stabiliseringsövningar är jag rätt kluven till. Jag tror (obs tror) att de muskler kroppen behöver för löpningen tränas bäst genom löpning (och löpnära övningar som tex löpskolning) och alltför mycket ensidig styrketräning kan skapa obalanser. Sen kan man ju givetvis överbelasta sina löpmuskler genom att öka träningen för mycket och springa för hårt för ofta. Hur mycket mängd man tål tror jag dessutom varierar mellan personer. En sån som marathonmia verkar ju vara född till ultralöpare medan jag själv bara blir trött och får ont av för mycket mängd.
Skicka en kommentar