En fem veckor lång, välbehövlig och alldeles underbar semester är till ända. En ledighet som inneburit många sköna stunder av ren avkoppling och tid för kontemplation men även en hel del fysiska aktiviteter såsom havsbad, cykelturer och framförallt underbara löppass i de lägre pulsregionerna.
Ja, idéerna om att bygga grund med hjälp av Maffeliknande pass består och utövandet av desamma har varit till mycken glädje under de 37 dagar jag kunnat lalla omkring i shorts och flip-flops.
Sammanlagt har det blivit 19 pass, 184 kilometer och drygt 20 träningstimmar. Av dessa har en hel del gjorts tillsammans med min kära fru som också fått till en fin kontinuitet i sin löpning och på en av våra gemensamma rundor passerat den magiska och för bara några månader sedan utopiska MILstolpen.
Genomsmittspulsen på mina pass hamnade på ett antal slag, närmare bestämt sju, över "Maximum aerobic HR" (140) vilket faktiskt var helt enligt plan. Jag hade nämligen lovat mig själv att inte stressa upp mig om jag skulle överskrida den övre Maffeteoretiska gränsen. Dessutom tror jag att min aeroba tröskelpuls ligger en bra bit över de där 140 och jag är övertygad att jag inte förstör något av min grundträning om jag ligger några slag över Dr Phils åldersrelaterade pulsgräns.
Det har känts både otroligt kul och fantastiskt bra under alla dessa 19 pass och det enda som egentligen stört friden något litet är smärtan i hålfotssenan som funnits där ända sedan triumfen i Stockholm den 30 maj. En liten skitskada som jag har bestämt mig för att den kommer att självläka. Och det väldigt snart.
Parallellt med löpningen så har jag kämpat på med balansplattan och lite core-övningar, mestadels situps och ryggresningar men även en del höftrullningövningar på jättebollen. Styrketräning är fortfarande något jag måste tvinga in i träningsprogrammet och är alltså inget som än så länge kommer helt naturligt. Med största sannolikhet eftersom jag tyvärr tycker det är så förbannat tråkigt.
Tråkigt är också att semestern är slut. Jag skulle mycket väl kunnat tänka mig att vara fri att göra lite som jag vill på tider som passar mig ett tag till, men så blir det alltså inte. Nu är det istället intensiva arbetsdagar, lång pendling och mer strukturerade och planerade löpningar som står på programmet. Planen är att klämma in fyra löppass i veckan under hösten. Mycket mer än så tror jag inte jag hinner med. Men det bör räcka för att stilla min för tillfället konstanta löphunger. Hoppas jag.
4 kommentarer:
Det verkar som du har haft bra kontinuitet under semestern och det är bra.
Jag försöker ha lite större antal pass per vecka och jag vill helst inte köra under 5 pass/v.
Jag ligger stabilt på 5:30-5:50 och ändå känns det lätt (har inget pulsband på för har ingen laddare till min klocka).
Men lunchlöpning på tisdag nästa vecka?
Ja, det verkar verkligen som om semestern skulle ha varit kanon! Mycket träning, och i bästa sällskap. Grattis till frun också som passerat milgränsen! Det är stort!
Lite mer planering krävs säkert nu under vardagen för att stilla löphungern, men väl inne i rutinerna igen brukar det ju rulla på ganska bra.
Stort grattis till frun! Jag minns själv hur magiskt det kändes första gångenjag sprang en mil. Kände mig oövervinnerlig.
Och grattis till din alldeles underbara sommar! Låter verkligen yummie.
Du planerar alltså för fyra pass redan under hösten? Själv tror jag att jag nöjer mig med tre under grundträningsperioden. Kombinerat med alternativa varianter. Fyra pass slet för hårt förra året.Var förkyld stup i kvarten.
Instämmer högljutt i ovanstående gratulationer.
Jag sprang en mil i sträck första gången för fem år sen, barfota tio varv runt en strandhed. Hemligheten var att hitta en tillräckligt låg fart för att inte behöva gå efter några kilometer. På den tiden var benen spänstigare än orken. Nu är det tvärtom.
Det gläder mig också att du nu är uttalad revisionist i maffepartiet. Kan du tänka dig att styrketräna något också? (Åtminstone enligt en del uttydare går all anaerob träning bort under uppbyggnadsperioden)
Skicka en kommentar