fredag 9 oktober 2009

Frust

Jobbet suger lite musten ur mig och det känns emellanåt som att energifördelningen mellan jobb och fritid har blivit lite skev på sistone. Jag håller dock igång med min "hålla mig något så när i form"-löpning och det blir tre pass i veckan; lunchlöpning med Dunceor på tisdagen, kvalitetspass på torsdagskvällen och ett långpass på helgen.


Igår var det torsdag. Således dags för kvalitet. Kom hem sent. Var hungrig, trött och allmänt irriterad. Satte mig för att äta och de icke riktigt avslutade diskussionerna på jobbet ringde fortfarande i öronen. Mat. Och vatten. Läxläsning, tandborstning och en mysig, på biblioteket nylånad, godnattsaga; "Fia och Dagisdjuren". Kompis-sovning med sjuåriga T. Ombyte. Och sedan iväg på de regnvåta cykelbanorna upplysta av kommunens gatlyktor.


Dagens mål: Snabbdistans om drygt 8 kilometer. Hur snabbt? Tja, 4:30-4:40 kanske? Gav mig iväg och lät den första kilometern gå något saktare som uppvärmning (5.12). Vek av upp på den ofantligt trista, knappt tre kilometer långa "leden". Motvind. Tryckte på. Började frusta lätt efter halva sträckan. Så äntligen dags att förändra väderstreck. Kändes genast bättre. Lite sidmedvind. Trampade på och kände pulsen stiga.


Dundrade genom Tivoliparken och blev, precis innan parken tog slut, stoppad av ett provisoriskt stängsel. Va fan nu? Snabbt stopp. Hittade en lucka i stängslet. Igenom och vidare. Över järnvägen på cykelbron och fullt fokus hemåt. Trött nu. Samtidigt som frustrationen försvann, nådde frustandet nya höjder. De röda skorna bar mig dock framåt med oförtruten beslutsamhet hela vägen hem. Facit sade 8.4k. På 38.30. Vilket innebär 4:34-tempo. Gott. Det behövde jag.

6 kommentarer:

Snorkkis sa...

Tänk vilka underverk lite löpning kan göra för både kropp och knopp!

Benet sa...

Ja, sannerligen Snorkkis! Jag känner mig så priviligierad och lycklig att jag hittat löpningen. Verkligen en vän att vara rädd om.

bureborn sa...

Känner så väl igen mig. Jobbet som kräver alldeles för mycket energi, det mysiga, vardagliga familjelivet som förpassar löpningen till sena kvällar. Och känslan av lättnad när löpningen för en stund rensar hjärnan och man får frid i själen. Och frustandet når oanande höjder. :-)
Tycker för övrigt att din "Hålla mig i något så när form-löpning" hållre dig i fin form. 4:34 är en synnerligen fin fart!
Hur skulle din träning se ut just nu, om jobbet krävde mindre?

Benet sa...

Bureborn: Om jobbet inte sög så mycket energi ur mig (vilket jag snart måste bestämma mig för ska bli fallet...) skulle jag nog klämt in ytterligare ett pass i veckan. Kanske någon slags alternativ träning emellanåt? Dessutom hade jag (nog) satsat på mer kontinuerlig och målinriktad coreträning då det slarvas något oerhört med det för tillfället.... Kanske till och med bestämt mig för att ta mig till ett GYM!? Nåja, drömma kan man ju alltid.

Helena sa...

Yes! Där satt den!! Farten alltså ;) Bra jobbat! Och duktigt av dig att ge dig ut efter div kvällsbestyr med familjen!

Benet sa...

Helena: Ja, det känns skönt att kunna hålla typ 4.30 i 8k igen. Det har varit en ganska seg, men samtidigt skön, väg "tillbaka" till lite fart.

Ja, nu när jag läser mitt eget inlägg inser jag också att det måste finnas en viss del övertygelse om löpningens förträfflighet för att ge sig ifrån en mysig säng kl 20.30 en regnig torsdagskväll... :-) Och övertygad är jag. Sannerligen!