söndag 1 november 2009

1.40.25 i Bromölla

Ja, det var som f-n som prosten sa. Det trodde jag knappt själv.


Vaknade med en ganska avig inställning till tävlingslöpning. Varför tävla i löpning? Och varför idag? Hade ju varit så mycket skönare att ta en 21k-runda i lugnt och skönt långpasstempo istället för att fara iväg och springa sig skittrött på en trekantig en-mils-varvs-bana i och utanför lilla Bromölla på gränsen till Blekinge.


Nåja, frukost intogs, en flaska Carboloader blandades, en väska packades. Fotografen kom och hämtade upp ett par timmar innan start och vi gav oss av mot metropolen i nordöst. Mycket funderingar kring klädsel ventilerades under den halva timme vi färdades. Skulle det räcka med en långärmad T-shirt, eller borde man kanske ha en vindjacka också? Alltid svårt det där. Hur mycket man ska bylta på sig alltså. Vill ju inte bli för varm, men vill samtidigt inte springa och frysa.


Då vi hämtat ut våra nummerlappar och godispåsar, kommer kollega M och hon har som vanligt goda klädråd. Långärmad underställströja och funktions-tshirt ovanpå. Långa tights. Och en keps. Perfekt! Sprang även på kollega C som slutligen bestämt sig för att ställa upp. Kul!




11.00 small det i startpistolen. Maran var igång. En kvart senare small det igen. Och nu var det vi halvmarelöpare som släpptes iväg. Lite småtrångt den första biten trots att vi nog inte var fler än 70-80 personer som skulle ta oss runt de två 10.5 kilometersvarven. Min plan för denna tävling har hela tiden varit att försöka hålla 5-tempo rakt igenom. Tempot som jag nu föll in i var något snabbare och jag lät mig fortsätta i denna lite snabbare fart än vad jag från början tänkt.




Kilomterarna rullade på och jag kände mi ganska stark. Musiken som strömmade ut från iPoden rakt in i huvudet hjälpte till att hålla humöret uppe och energin flödande. Energidepåerna fylldes också på genom att familjen tagit sig till Bromölla och stod och hejade längs den annars extremt ödsliga banan. Ett "Heja Pappa" i kör gör säkert en minut eller två på en halvmara. Det är jag övertygad om.




Vid varvningen kände jag mig fortfarande stark. Riktigt stark, faktiskt. Ett par löpare som låg precis framför mig stannade vid vätskekontrollen och avnjöt vätskan i lugn och ro, men att stanna var inget som jag överhuvud taget funderade på. Jag ville fortsätta löpa. Löpa och njuta av flytet, farten och det sköna höstvädret.


Jag drog upp tempot en aning och gav mig ut mot den elfte kilometermarkeringen. Jag plockade den ena platsen efter den andra och fick in ett riktigt skönt flow längs de smala asfaltsvägarna. Fick ytterligare en energiinjektion i form av hejarop från de mina och nu började jag snart fatta att jag skulle göra en tid som vida skulle överträffa mina förväntningar. En fantastisk känsla som jag kommer att ta med mig långt in i den stundande mörka, kalla vintern.




Då jag korsade mållinjen och sträckte armarna i vädret efter en timme, fyrtio minuter och tjugofem sekunders springande blev jag gratulerad av både familjen och även av kollega M som korsat den där vita linjen nästan precis fem minuter tidigare, Hon är oerhört stark. Tre minuter senare kommer kollega C. Härligt jobbat! Något senare kommer fotografen, som gjort en heroisk insats i sin allra första löpning längre än femton kilometer. Hela gänget samlat och glädjen var stor.


Tack Ryssbergets IK för ett riktigt trevligt arrangemang. Tack familjen för ett finfint stöd längs banan. Och tack löpningen för att du lät mig hitta dig den där vårdagen för drygt tre år sedan. Låt oss alltid finnas där för varandra!


Resultatlista

10 kommentarer:

jumper sa...

Jag har redan gratulerat på annan plats, men vill ändå vara först i raden på den här sidan. Vilket lopp!! Jag måste ha upplevt något liknande nån gång, ty inlägget fick nån gammal sträng att darra. Eller också är det bara din målande beskrivning som lurat ut mig på äventyr. Hur som helst: Tack för det!

Benet sa...

Tack själv Jumper! Och jag förstod nu att det givetvis var på jogg.se som du funnit ut resultatet tidigare! :-)
Håller med det du uttryckt vid flera tillfällen att halvmaran är den ultimata distansen. Avundades faktiskt icke de marathonlöpare som jag sig ut på varv nummer tre då en annan precis glidit in i mål....

Dunceor sa...

Jag kan inte påstå att jag är jätteförvånad faktiskt =) Jag visste att det fanns en sån fart i dig.

Men grattis till ett kanonlopp och det är det loppet du ska ta fram när det är segt att ta sig ut.

Blir det någon lunchlöpning imorgon eller vilar du benen?

Grattis igen!

Benet sa...

Dunceor: Tack! :-)
Jag tänkte springa i morgon. Det känns hyggligt i benen idag. Lite stel, men inget oroväckande.

Ingmarie Nilsson sa...

Coolt! GRATTIS!

Benet sa...

Ingmarie: Tack! Ja, tävlingen var ganska cool och coolt att jag kände mig så pass fräsch under hela loppet. Nu är det dags att gå in i den underbara grundträningsperioden inför vårens stundande race. Härligt!

Anonym sa...

Var det inte "ett långpass i ett något högre tempo än normalt" du skulle springa i Bromölla?... ;-)
Jättegrattis till ett kanonlopp!!
Låter verkligen alldeles, alldeles underbart härligt. Perfekt karamell att suga på inför vintern. Grattis igen!

Helena sa...

Underbart!! Helt underbart!! Löpning när den är som bäst :D Grattis!!!!

Benet sa...

Bureborn: Hehe, jag vet. Blev faktiskt lite förvånad själv... Och Gud vad kul det var! Tack!!

Helena: Tack! Ja, precis. "Tävlings"-löpning när den är som bäst! Gott när man får in ett riktigt flyt och kan "slappna av" trots att det går lite fortare.

Katarina M-I sa...

Tack, och bra sprunget själv! Jag låg lite lågt med att jag skulle starta:) För jag åkte dit med tanke på att få ett bra "snabbdistanspass". Att jag sen kom hem med både blommor och pers var en ren bonus.

Löpningen har ju inte varit prio ett detta året, extra roligt att faktiskt kunna prestera något då!

Och får jag möjligheten så blir det nog en tur till Bromölla om ca ett år igen. Kalastrevligt arr!