tisdag 18 januari 2011

Rullande tristess

Ett möte på jobbet lyckades komma emellan mig och dagens lunchlöpning som skulle sprungits tillsammans med Dunceor och två kollegor som sedan ett tag tillbaka tillhör den inre kretsen av tisdagslunchlöpare. Möten ska inte få komma emellan! Det har jag ju bestämt en gång för alla. Besviket fick jag dock konstatera att idag skulle jag bli tvungen att göra ett undantag. Aldrig kul...


Kvällens gympass inleddes med sedvanlig uppvärmning för att få igång kroppen och förbereda den på den förestående brutala behandlingen. Då jag som sagt inte fått de tänkta kilometrrna i kroppen tidigare under dagen bestämde jag mig att jag minsann skulle köra lunchpasset på bandet. Sagt och gjort. 6,8 kilometer plastband skulle alltså få rulla fram under mig samtidigt som jag skulle lyfta på endera ena, endera andra foten och utföra en simulerad löprörelse. Kanon.


Men... Herrejävlar vad trist det är att springa på löpband! Helt sjukt obeskrivligt trist. Så jag ska inte ens försöka. Men jag tror nästan jag hellre skulle rullat stenar uppför branta berg i Hades ett oändligt antal gånger än att springa fler pass på det där bandet. Åtminstone om det, som idag, ska göras iklädd alldeles för varma överdragsbyxor och utan musik eller något annat trevligt i öronen.


Den oerhörda tristessen fick mig att verkligen längta efter att få plågas i de kommande planerade utfallen, situpsen och ryggövningarna. Och när det äntligen var färdigsprunget tog jag mig planenligt igenom resten av gympasset med ett svettigt leende på läpparna och en rysligt genomblöt marathonfinishertröja.

6 kommentarer:

Dunceor sa...

Jag håller med dig, de få ggr jag har kört löpband senaste gångerna så blir jag lika förvånad varje gång hur jäkla tråkigt det är. Jag tycker dessutom det är mycket jobbigare på löpband för jag hela tiden tittar på tiden, farten och hur långt jag kommit.
Det ska vara -20 numera för jag ens ska tänka tanken att springa på löpband.
Kan meddela annars att det var en trevlig runda i 5:10 tempo och blev lite längre (som det ofta blir när Håkan är med hehe).

bureborn sa...

Det enda riktigt positiva med löpband är just att alla annan träning blir så fantastiskt rolig! Men den lär förstås bygga rejält pannben, just för att det är så själsdödande.
Men tro´t eller ej, det finns folk somgillar det. Snackade med en klubbkompis igår som var lyrisk över sitt senaste backpass på löpbandet. Kanske finns där en tröskel man måste ta sig över? Han springer säkert tre-fyra pass i veckan på bandet.

Dunceor sa...

Bureborn: Jag är övertygad om att det finns lägen där löpbandet är bra, som typ backpass eller om du kör intervall/fart-pass för du tvingas hålla den farten du med störst sannolikhet klarar.
Fast det är mer att det är då löpband är bra, det är fortfarande inte roligt ;)

jumper sa...

Hm? Jag blir helt enklelt tvungen att prova på det där någon gång, även om det är lite dyrt att springa bara en gång om man inte har andra aktiviteter i gymet. Naturligtvis har jag tagit några steg när jag provat skor och så långt har det varit helkul, men det räknas väl knappast.

Densamme sa...

P.S.
En del tycker att det är urtråkigt att springa runt runt på en idrottsplats. Jag älskar det och har till och med sprungit långpass där. Enda felet är att man kan bli uttittad och ansedd som lite knäpp (vilket väl de coola som springer på band slipper). Ville bara säga det.

Ingmarie sa...

Det är hemskt när det känns så där! Sekundrarna är evighetslånga och det är så trist att det bara inte finns något tristare.
urk!
Ändå gör man det för alternativet är ännu värre. D.v.s inte springa alls. Du byggde säkert flera cm på ditt pannben där!