Vaknade en knapp timme senare än normalt en vardag. En lyx man kan och kanske bör unna sig på sin fridag. Ingen dusch. Löparstället på. Upp med ungarna. Rejäl frukost. Skjuts till skolan och sedan vidare in till stan. Parkeringshus. Buss 551 till Åhus. Radiopsykologen i lurarna. 27-åriga Anna har sjukt svårt att bestämma sig. Hmmm. Kunde varit jag känns det som ibland.
Avhopp mittemot vattentornet. Klockan sätts igång. Min färd tillbaka mot stan inleds. Springer i riktning sommarstugan för att få springa första biten på grus i den underbara tallskogen ute på fältet. Vinden ligger rakt emot. Är rädd att jag ska ha klätt mig för tunt upptill. Nedtill har jag helgarderat. Windstopper-kallingar och Windstopper-tights.
Efter 3-4 kilometer hugger det till i högervaden. Långt ner. Kanske i själva muskelfästet. Smärtan är inte olidlig, men högst irriterande. Får byta löpsteg och börja landa mer på hälen för att inte anstränga vaden lika mycket som vid mitt normala framfotssteg. Känns lite bättre, men ovant. Tankarna på hur otroligt ogärna jag vill åka på någon skitskada far runt i huvet, samtidigt som Filip och Fredrik dragit igång sin podcast och snackar om att folk borde ha fler "perioder" i sina liv och vad som krävs för att det ska räknas som en äkta period som är en tydlig nog att få bli ett kapitel i ens memoarer. Jag beundrar deras svada och skrattar högt när framförallt Filip låter sin sjuka hjärna formulera ofattbart politiskt inkorrekta uttalanden.
Mitt audiala sällskap får mig att för några ögonblick släppa tankarna på ännu en skadeperiod, men stinget i högran finns där för varje steg jag tar.
Efter en timme och tre kvart är jag tillbaka vid bilen. Det känns lite i höfterna på grund av det ovana löpsteget. Smyger inom Apoteket som ligger precis bredvid den parkering jag valt och köper på mig en låda Ibumetin. Nu ska det knapras. Och stretchas. Och duschas. Och läkas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar