Kom så äntligen ut på ett löppass. -7 på termometern. Knarrande snö under Racer-pjucken. Nedsläntrandes skidlärare som det nickades och hälsades på i denna arla morgonstund. Letade mig uppåt en av alla backar. Gatunamn som Isvägen och Hemfjällsvägen fladdrade förbi på min löpning uppför. För en skåning från Sveriges plattaste stad känns höjdskillnaderna enorma och pulsen är hög trots det moderata tempot.
Sprang förbi kända Sälenska landmärken som "Lammet & Grisen", Bügelhof och Sälenstugan. Vände om och trippade skönt nerför. Kom tillbaka in i stugvärmen drygt 40 minuter efter start. Lycklig efter en härlig genomkörare. En dusch, frukost och ett mycket välbehövligt toalettbesök senare var jag uppe i Lindvallens breda, välpreparerade och lagom lutande pister.
Livet är gott.
9 kommentarer:
Nej, jag blir inte alls avundsjuk ;-) Låter ju hur härligt som helst!
Karin: :-) Japp. Det är precis vad det är! Och det gläder mig att du inte blir avundsjuk. För avundsjuka är ett sattyg :-)
Najs najs. Livet på en pinne!
Visst är det fusk! Att de som bor i Sälen får backtäning varje gång de springer, alltså. Samma sak "hemma" i Ö-vik. Man ska bara ut och jogga = vips, ett backpass. Vi stackare som bor på slättlandet borde få handikapp!
Sofie: Ja, verkligen. Har dessutom haft GULD-väder. Idag snöar det iofs, men det är mysigt!
bureborn: Precis. Att fixa backträningspass på hemmaplan är ju näst intill en logistisk mardröm. Här är det bara att ramla utanför dörren så står man i en backe. Handikapp?! Absolut! Minst en kvart på stockholmsmaran! :-)
Härligt att läsa! :-)
Ingmarie: :-) Kom ut på ett pass igår morse också. Då mycket kallare och lite blåsigt. Och massvis med ny snö... Men lika härligt som alltid!
Jag cyklade genom Sälen 1974. Inga backar och ingen snö.
Jävla backglädjedödare!
Skicka en kommentar