onsdag 21 september 2011

Alcúdia

Det är trångt. Jag zick-zackar mig fram. Har koll på var jag sätter fötterna. Vill inte gärna sätta krokben för någon. Inklusive mig själv. Det är varmt. Solen är obarmhärtig. Jag drar ner kepsskärmen ytterligare en bit för att undkomma de brännande strålarna så gott det går. Jag svettas. Floder. Och jag lider.


INTE!




Efter en vecka i Alcúdia kan jag konstatera följande:

  • Jag älskar semester. Verkligen älskar det. Mycket på grund av den avslappnade attityd till livet som både jag och mina närmaste omedelbart lägger oss till med då det står "Ledig!" i kalendern. Inga måsten. Ingen morgonstress. Inga krav. Inga bestämda tider. Inga möten. Vilket dessutom ger en friheten att förlägga löppassen lite som det passar på dygnet. Fantastiskt!


  • Löparboomen håller i sig och verkar till och med att tillta i styrka. Antalet löpare som jag mötte under mina morgonrundor längs stranden, strandpromenaden och trottoarerna är oräkneliga. Semesterfirande (företrädelsevis) svenska och danska (förmodade) småbarnsföräldrar som tagit sig ur hotellsängen och knutit på löparskorna innan solen hunnit upp över horisonten syntes överallt. Då jag var i Nice över midsommar reagerade jag på och förvånades över mängden löpare jag mötte längs havet. Den densiteten är nu slagen med råge.


  • Magen är inte riktigt i samma normalt så fina balans som på hemmaplan. Efter mina genomförda semesterpass är jag nästan i stånd att kunna skriva en guidebok om standarden på receptionstoaletterna på hotellen längs Playa de Alcúdia.


  • Värmen tar på krafterna. Detta visste jag givetvis redan innan, men det blir alltid lika smärtsamt uppenbart då man ger sig ut i temperaturer som ligger 10-15 grader över det man är van vid. Svetten forsar och ger svid i de redan morgongrusiga ögonen.


  • Alkoholhaltiga drycker är ett stort hot för en marathonladdande svensk på socialt semesteruppdrag tillsammans med jubilerande svärfar och hela dennes härliga familj. Att konstant tacka nej till rosén och San Miguelen som bjöds visade sig inte vara något gångbart alternativ. Kände dock någon sorts dåligt samvete gentemot marathonmannen i mig varje gång jag öppnade en ny öl men tröstade mig lite tafatt med att världens bästa långdistansare har starkt majsöl som en viktig del av deras diet.


  • Virusfönstret står på vid gavel när man "kopplar av" samtidigt som man kör på rätt hårt fysiskt. Också ett välkänt faktum. Dock har man klarat sig under många tillfällen tidigare. Så ej under denna sköna semestervecka. Vaknar en morgon med smått irriterade slemhinnor. Vill tro att det har med gårdagens snorkling att göra och lyssnar inte på hypokondrikern i mig som viskar att det säkert är något elakt virus som gett sig på mig så här dryga veckan innan Berlin. Ger mig iväg på ett tempopass innan viskningarna blir för intensiva. Känner uppåt dagen att det förmodligen var rätt dumt gjort och parkerar mig dagen efter, sista dagen på semestern, i sängen medans övriga i sällskapet ännu en dag njuter av sol och bad på den magnifika stranden, som för övrigt befinner sig lite drygt 20 meter från lägenhetsterassen.




Nu, fem dagar efter hemkomst är jag på benen igen, men varken snoken eller halsen är helt fria från det slem som verkar ha bestämt sig för att göra sig ordentligt hemmastatt hos Benet. Det som återstår för mig är egentligen bara att vänta och se vad som sker fram till söndag klockan 09.00 då starten går. Antingen är jag med på "riktigt" och satsar på att göra en schysst tid. Eller, så är jag med lite på "låtsas" och joggar runt banan för att få se Berlin från mina Asics och glatt få vinka till den tyska publiken. Eller, i värsta fall, får jag agera påhejare till alla de jag känner som också bestämt sig för att förgylla den tyska huvudstaden med sin närvaro. Vi får se, vi får se...

3 kommentarer:

bureborn sa...

Du och dina Asics kommer garanterat att vinka till publiken!
Men även om jag är 100 procent säker på den saken, vill jag ändå säga att jag gillar din inställning. Jogga in under Brandenburger är säkert (nästan) lika härligt som att springa. Och agera hejarklack är faktiskt riktigt upplyftande. Allra helst om man samtidigt har semester!

Dunceor sa...

Jag kan säga då för lugna dig att jag har knappt sprungit de senaste veckorna pga hemlöshet och allmän stress på jobb. Så det ska bli intressant och se om all den träningen innan räcker för att göra ett bra lopp i Berlin eller om det bara kommer bli pannkaka av det.

Ingmarie sa...

Håller tummar och tår för att kroppen är med dig!
Och oavsett- se till att ha KUL!