I huvudet på en Ultrarookie III

Del 1
Del 2

Lägger mig ungefär i mitten av en av grupperna som bildas och ger mig under total tystnad ut på det knöliga underlaget i form av nyfallen och nyss upptrampad snö på cykelstigen som leder bort från Ensta krog. Jag känner mig lugn och trygg där i snöfallet och hamnar ganska så meddetsamma i ett lunk som känns behagligt. Tänker inte alls på att det är 80 kilometer jag ska springa utan befinner mig bara helt och hållet i nuet. Börjar dock efter någon kilometer att inse att det kommer att bli bra mycket tyngre med tanke på det ojämna och sugande underlaget. Och när höger hälsena, som bråkar lite av och till om jag inte sköter den ordentligt, börjar knorra, blir jag en aning orolig.

Försöker mellan stegen att sträcka på foten och göra lite övningar för att mjuka upp den nedkylda och stela senan. Känns något bättre och jag tuffar på i ledet som jag hamnat i. Ingen stress vad gäller farten. Tror vi håller 6:20 eller nåt på de oplogade vägarna och det känns lätt. Närmar oss Rönningesjön och ska vika tvärt höger och passera över en liten, liten bro som går över en bäck som leder ner i sjön Det är ordentligt halt innan bron varför jag tar tag i broräcket då jag viker in på den. Min handske blir i samma ögonblick alldeles plaskblöt och iskall vilket väcker ordentliga obehagskänslor i mig. Blöta vantar är osköna vantar.

Det är helt tyst i leden. Tankarna virvlar omkring och är i mitt fall väldigt suddiga. Det hela känns smått overkligt. Kommer fram till att det är en kombination av för lite sömn de senaste dygnen, själva eventet i sig (80k-tävlingar springer man ju inte varje dag…), och det helskumma vädret så här i mitten av April. Vi passerar över Roslagsbanan och kommer till en asfaltsväg på andra sidan järnvägen. Eller åtminstone så tror jag att det är asfalt; Snötäcket är kompakt. Och buligt. Och blött.

Strax efter den obevakade övergången kommer banans första uppförsbacke och som på gemensamt kommando börjar hela ledet att gå. Eller raskpromenera. Så fort vi når toppen övergår vi unisont till lugn löpning igen. Då det går nerför har jag lite problem att hålla min position i ledet. Jag vill rulla på mycket fortare än de andra som verkar hålla emot på något sätt. Håller min plats och tänker att jag får "rulla" när jag springer utan sällskap, vilket nog kommer att ske framöver. Det är ju en bit kvar.

Höjdkurva TEC-banan

Efter att järnvägen på nytt korsas passeras den tredje kilometerskylten. Det blir signalen för att starta det kontinuerliga energiintaget medelst de medhavda, och dessutom egenhändigt bakade, Runekakorna. Tar en liten kaka, suger och tuggar. Njuter även en slurk vatten till denna eminenta Ultraföda. Det ska visa sig att det ska käkas Runekakor varje gång denna skylt passeras vilket gör den lite till en favoritskylt.

En skylt som dock inte tillhör favoriterna är den med siffran 7. För här börjar "eländet", eller som orienterarna skulle sagt, den "intressanta delen". Snöigt, blött, lerigt, rotigt, stenigt och jävligt. Svårsprunget, men, och där måste jag ge trailmänniskorna och orienterarna rätt; det är faktiskt både lite spännande och intressant. Och tiden bara flyger förbi även om farten inte är den allra högsta. Alltid någon rot, eller sten eller gyttjepöl eller isfläck att fokusera på och på så sätt komma ifrån det monotona malandet. Det sistnämnda är det inte så mycket av här på TEC-banan. Utan mer en ständig variation av både underlag, lutning och terräng.

Foto: Micke Sjöblom

Första milen är snart avverkad och det är dags för första varvning/depåstopp. Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig eller hur jag ska lägga upp det men det löser sig säkert. Efter en avslutande skön nerförslöpning rundar jag en lekplats och ser en skara folk stå och heja och ta emot mig som vore jag värsta stjärnan. Mitt nummer skriks från en för-spanare tillbaks till en funktionär som sitter vid en dator (tror jag, ser faktiskt inte vem som tar emot "NUMMER 35!"-ropen).

Springer över mattan, får ett pip som kvitto på att jag registrerats och kliver fram till Mia, Ken och de andra Linneanerna vid gottebordet. Någon frågar om jag behöver påfyllning av flaskorna och jag tackar för erbjudandet och langar över flaskorna. Service! Själv växlar jag några ord både med Mia och Ken, får höra att jag ser pigg ut, trycker i mig några bananbitar, lite choklad och en kopp kaffe. Eller om jag tog kaffet först på andra varvet. Äh, det vill jag ha osagt och det är ju egentligen inte speciellt intressant. Det intressanta är istället att jag blir så otroligt glatt överraskad och glad av det pepp och den service jag erbjuds i start/målområdet. Och hur innerligt glad jag blir när Mary helt plötsligt står där och säger "Hej!". Fantastiskt kul med så mycket kändisar. Med nypåfyllda flaskor i bältet, magen full av banan och choklad och Dopaminförrådet påfyllt drar jag ut på varv nummer två.

Första kilometern går helt ok, men när det ska springas på gräsmattor som blivit ännu lerigare och blötare och då det klampas ner i iskalla pölar redan under andra kilometern börjar jag faktiskt att misströsta en aning. Ska jag verkligen springa i det här "möget" i 68 kilometer till? Och bli lika j-vla blöt och kall om fötterna vid dessa ispölspassager under ytterligare sex varv? Det här är ju helt sjukt!

De negativa tankarna biter sig liksom fast under i stort sett hela det andra varvet som springs i något slags irriterat "töcken". Det rullar på, men motvilligt. Tempot har jag ingen aning om, då jag vägrar titta på min klocka. Vill inte veta hur sakta det går. Vill inte bygga upp ytterligare stress. Möter fotograf Micke i skogen i slutet av slingan och försöker glatt bemöta hans peppande "Ser bra ut!" men det känns bara förbannat tungt.

Foto: Micke Sjöblom

Vid varvningen förändras dock allt. Till det bättre. Mottagarkommitén är på plats och hejar, tjoar och tjimmar än värre än vid första passeringen. En snabb titt på det stora digitala uret talar om för mig att tempot inte sänkts något nämnvärt mot det första varvet och Mias kommentar, "Men Thomas, är du redan här igen? Springer du bara halva varv?" får mig att helt plötsligt skina upp. Vattenpåfyllningsservicen håller lika hög klass som vid förra besöket och de negativa tankarna jag haft under andra milen rinner liksom av mig. Trycker i mig lite bananer och lite choklad och lämnnar startområdet på mycket lättare ben än jag hade då jag lufsade in i samma område för bara ett par minuter sedan.

Och det skulle bara bli bättre. Under tiden jag gnetade runt andra milen hade Täby kommun letat upp snöplogarna och skrapat både cykelstigar och de större vägarna. Vilket innebär att åtminstone halva slingan nu faktiskt skulle kunna klassas som riktigt löpvänlig. Sweet! Men de delar som inte går på asfalt eller hårt packad grus blir däremot bara värre och värre. Men det hade de i och för sig blivit ändå, med eller utan plog av de riktiga vägarna. Så plog-faktumet är bara positivt!

Glider fram med energi på tredje varvet och börja tycka att det hela är fantastiskt kul. Njuter av tystnaden, friheten och hela situationen. Har snart sprungit 30k och känner mig oförskämt pigg. Även om jag är blöt om fötterna, lerig upp till knäna, knappt får fäste i de brantare uppförsbackarna inne i skogspartierna och att lervällingen blir värre och värre och emellanåt på vippen suger loss mina skor från fötterna. Har egentligen aldrig fattat att jag är masochist, men nu börjar det mer och mer gå upp för mig att så måste fan vara fallet.

Vid tredje passeringen av start/målområdet får jag första gången syn på den store påhejaren i rött, allas vår Jumper. Han står i skocken precis efter mattorna och jag ger honom en obligatorisk "Haj Faj". Mer att käka och dricka och sedan iväg. Tredje milen klart lättast hittills även om skogspartiet och vissa andra sträckor är riktigt svårsprungna, leriga och allmänt kläggiga.

Foto: Stefan Manning

Foto: Stefan Manning

Foto: Stefan Manning

Foto: Stefan Manning

Foto: Stefan Manning

Ut på fjärde varvet och nu har jag gjort drygt en tredjedel. De plogade cykelbanorna är lättsprungna och livet leker när plötsligt ett lätt illamående kommer över mig. Aldrig en trevlig känsla. Måste bero på att jag slängde i mig maten lite väl fort vid passeringen. Får ta det lugnt vid nästa matpaus. En paus som också innebär att jag "får" sätta på iPoden. En present jag lovat mig själv då hälften är gjord. Stretar på och börjar tänka riktigt mycket på min familj då jag kommer ut på den slingrande lilla grusvägen strax efter Rönninge gård. Stannar vid 34k och tar en bild på mig själv som jag postar på facebook för att tala om att jag mår bra.

Kilometer efter kilometer betas av och 50%-varvningen närmar sig. I depån hittar jag förutom Jumper även Therese som nu äntligen dykt upp och Cecilia som jag trodde skulle vara på banan, men som tyvärr fått bryta på grund av en trilskande sätesmuskel. Svett-kramkalas utbryter och snacket går. De tycker jag ser pigg ut och tycker också att jag nu nog bör tänka på loppet som jag är mitt inne i, momentant sluta med att vara social och ge mig iväg ut på den femte milen. Bra idé. Smäller igång iPoden, rattar in senaste podcasten med F&F och ger mig iväg. Dags för att bli lite mer blöt och kall om fötterna. Härligt!

Men i hjärtat blir jag varm. Både av smågrabbarnas vatten-och-godis-stations-initiativ längs banan, av mötet med Jumper i skogen och av samtalen med Bosse under några kilometer. Det börjar kännas i kroppen att man sprungit i snart fem mil nu, men knoppen är pigg och jag tycker fortfarande att det är kul, även om måste erkänna att jag längtar till jag kan säga att jag är på sista varvet. Har ingen som helst koll på klockan utan springer så att det känns bra. Tuggar Runekakor och dricker vatten. Perpeteum har jag helt slutat att dricka. Tror att det kan vara en av orsakerna till mitt illamående som kommer och går lite.

När jag ger mig ut på sjätte varvet strömmar det musik in i öronen. Musik, som tillsammans med känslan att vara på väg mot både längdrekord och snart ett fullföljt 50-miles-lopp, för mig in i ett Runner's High-tillstånd som jag inte upplevt på mycket länge. En känsla av eufori fullständigt sköljer över mig och jag studsar över den leriga gräsmattan trots det sunkiga underlaget samtidigt som tårarna kommer. Borde kunna skrivas ut på recept det här. Känner du dig någon gång deppig eller nere, spring 51 kilometer i snöslask med AC/DC i hörlurarna, så ska du se att alla dina bekymmer försvinner.

Ett par kilometer senare, vid en av mina favoritskyltar (4) springer jag återigen på Jumper som kommer gående längs vägen. Jag stannar och tar fram telefonen för att föreviga detta underbara ögonblick av den ensamma påhejaren i ett Aprilvintrigt och ganska öde landskap som gör under för den löpare som hejandet riktar sig till. Trots att det börjar bli både sent och lite segt så vet jag att nu kan det bara gå fint.



Innan jag ger mig ut på varv nummer sju stoppar jag i mig en varm och go pannkaka med mycket sylt och stoppar sedan på mig den på Statoil tidigare under dagen införskaffade lilla ficklampan. Hittar även ett dubbel-Snickers i väskan som får lov att hänga med. Det har börjat skymma, men än så länge klarar det sig utan hjälp-lyse. Men det här är nog sista varvet som det är så. Nästa (och sista) loopen lär vara mörk. Åtminstone inne i skogen. På tal om skogen så kommer jag på mitt sjunde varv ifatt Carina precis innan det tuffaste partiet avslutas. Carina promenerar och jag saktar ner och börjar gå med henne. Hon berättar att hon tycker att det är fruktansvärt jobbigt och att hon mått riktigt dåligt. Jag vill få henne att förstå att kroppen hennes har kämpat hårt mot förkylningen den senaste tiden och att hon, om hon väljer att stanna efter åtta varv, ändå är en superhjältinna! Vet inte hur hon uppfattar det jag i all välmening säger, men i nästa stund skickar hon iväg mig så att jag inte ska behöva hålla hennes lägre tempo.

Jag går in för varvning för allra sista gången och efter ännu en pannkaka och lite socialt chit-chat är det bara en sak som gäller. Ta mig runt helskinnad i mörkret den allra sista milen. Jag bestämmer mig för att se positivt på alla ispölar, lerträsk och uppförsbackar för så fort jag passerar dem vet jag att det är sista gången vi ses, åtminstone under denna tävling.

Då jag smyger in i skogen efter sex och en halv kilometer tar jag fram den lilla lampan och försöker hitta ett bra sätt att lysa upp lerstigen samtidigt som jag kan fortsätta pendla med armarna. Jag inser ganska så meddetsamma att lampan jag köpt inte direkt är anpassad för det jag nu försöker ha den till. Skenet är för svagt och att hålla den 1,5 meter över marken och lysa någon meter framför mig fungerar inte speciellt bra. Jag blir tvingad att böja mig ner så att ljuset i käglan på marken framför mig blir så pass starkt att det faktiskt ger mig information om var jag sätter mina fötter.

Det hela känns mycket märkligt, men det tar ju faktiskt slut någon gång. Bara att streta på det allra sista lilla skogspartiet. Elljusspåren möter mig efter ett tag och på den sista, sköna biten in mot mål kostar jag på mig en spurt och när jag sträcker händerna i luften då jag för åttonde gången springer över mattorna är det en känsla av total lättnad som inträder. Lättnad, som alldeles strax övergår i glädje och en viss mängd stolthet.

50 miles. I snö, slask och lera. På 9.24. Vilken grej!