The way I wanna live

"This, this is the way, this is the way I wanna live, I'm going through changes. This is the way I wanna live!"

Dees röst strömmar med full volym rakt in i huvudet, bildar synliga ord som rullar likt horisontella rulltexter förbi i mitt medvetande med bokstäver stora som hockeyklubbor. "..the way I wanna live!". Så jävla sant. Precis så här vill jag leva. Precis det här vill jag göra. Trots att det pissar ner, är kallt utav bara helvete och jag har 24 kilometer kvar av tungt fysiskt arbete framför mig.

Jag är mitt uppe i mitt fjärde Stockholm marathon. Och jag har precis passerat 18-skylten och i samma sekund krängt på mig de hörlurar som jag har haft hängande runt halsen sedan jag ställde mig i startfållan markerad med ett stort 'C' för 90 minuter sedan.

Totos "Hold the line" är på väg att avslutas. E-types "This is the way" tar vid. En Eurodisco-slagdänga från 1994 som jag egentligen inte har någon direkt relation till. Men i takt med att låten drar igång skruvas farten upp och det liksom pirrar i hela kroppen. Jag känner en oerhört stark vilja att bara skrika, sjunga och skratta högt. För att få ut det som bubblar. Samtidigt känner jag hur lyckotårar väller upp och jag både fattar och inte fattar varför. Jag är så fruktansvärt lycklig mitt i det vansinne som jag just nu genomlider. Ett marathon i ett väder så vältajmat uselt att man kan tro att det är någon med rejäl makt som ville jävlas ordentligt med det långlöpande folket. Igen. (Minns alltför tydligt snöchocken i Täby). Men inget väder i världen kan just i detta nu stoppa det lyckorus som i takt med regndropparna sköljer över och rakt igenom mig.

De första arton har förflutit relativt fort och har sprungits i ett tempo något högre än det från början var tänkt. Arton kilometer med följande highlights:

• Familjens traditionsenliga avvinkning från gräsvallen vid KMH


• Den lite gnälliga högerhälsenans tystnande efter någon kilometer


• Känslan av lätthet i kroppen och insikten om att, trots att jag springer 10-15 sekunder snabbare än planerat, så känns det riktigt bra


• Allan Montans uppmuntrande ord vid passage av Linneaklackens högkvarter


• Det grönklädda grogg-gängets glada tillrop skålandes i GT på Söder Mälarstrand


• Föräldrarnas och deras resesällskaps ivriga påhejning (och lyckade mottagande av mitt "Jag är hungrig, köp Snickers för leverans vid Humlegården"-meddelande) vid påfarten upp till Västerbron


• Känslan av bra kraft på bron trots stormbyar och ett jävla regnande


• Maria Vindruvas pepp i början av Norr Mälarstrand som får mig att spricka upp i ett brett leende och samtidigt vifta som en tok med bägge armarna rakt upp i luften likt en adrenalinstinn Jonas Gardell


• Sambatjejernas uppvisning i Stadshussvängen


• Den reella energi-injektionen kommandes från de imaginärna påhejarna Tor på Torsgatan och Bureborn som ett hack i ledet i Dextrosolsvängen in på Odengatan


• Insikten att jag fortfarande håller bra fart då jag passerar 15-mattan i slutet av Odengatan


• Snickersleverans och påhejning från föräldrar, svärföräldrar, svåger och fru vid Humlegården


• Hejarop från Barnmorske-Karin som stod och skrek sig både hes och febersjuk på Valhallavägen


• Samt den lite komiska situation som uppstod då jag strax efter Karin-passagen fick en bit av en Snickersjordnöt i halsen och hostade något förtvivlat varvid mina närmaste medlöpare fjärmade sig då de förmodligen trodde att jag var på väg att vomera...

Svänger vänster ut på Ladugårdsgärdet och det bubblande lyckoruset klingar så sakteliga av. Men känner mig fortfarande glad, stark och fast besluten att försöka hålla det hyggliga tempo som jag enligt klockan bevisligen fortfarande gör.

Passerar 20-mattan med typ 3 minuters marginal till de 1.40 som innebär en fart med 3.30 som sluttid. Viker in på Greve von Essens väg och möts av en obarmhärtig motvind. En väg som jag och Carina promenerade för halvannan vecka sedan en vindstilla och ljummen kväll efter att ha svettats i Milspåret. Idag är det allt annat än ljummet och vindstilla. Tänker på det Marie berättade igår om att vinden inte känns alls lika stark om man håller sig i en klunga, men tycker att klungan rör sig för sakta framåt och väljer att lägga mig i vänsterfil och med egen kraft tugga mig framåt. Mantrat att "Det är det här jag vill göra och det liv jag vill leva" upprepas inne i huvudet blandat med att "någon gång tar ju eländet slut". Och mycket riktigt. Vi korsar efter fem förbannat slitiga minutrar halvmaramattan och sedan byter banan väderstreck. Hugger en saltgurka i flykten och förärar sedan OMX med ett nödvändigt stopp för att justera vätskebalansen.

Ser på något sjukt sett fram emot de lugna, sköna och lätt böljande Djurgårdsvägarna. Tycker att de ger mig en viss ro i löpningen och att de små backarna får löpsteget att varieras vilket känns skönt för de nu rätt så slitna benen. Ser tillbaka på 2009 då jag med en chockartad ovisshet möttes av kuperingarna på just dessa vägar. Då tog de helt musten och modet ur mig. Nu är de som sagt mina kompisar som hjälper mig framåt mot målet.

Målet, ja. Hur långt är det kvar? Kan jag verkligen hålla detta sub-5:00/km tempo hela vägen? Eller kommer motvinden på Söder Mälarstrand i kombination med den efterföljande bron knäcka mig? Hur känner jag mig? Ska jag kanske slå av lite på takten för att spara lite kraft? Äh, det får fan bli som det blir. Jag kör på i denna farten och spricker det så spricker det. Inte mer med det.

Då Djurgårdsbron passeras och vi viker in på Strandvägen var den tänkta planen att, precis som i fjol, kränga av hörlurarna och ta emot publikens jubel och all den sköna marathonatmosfär som staden bjuder på. Men så blir det inte i år. Jag behöver musiken. För att kunna fokusera, för att glömma regnet, kylan och den envisa vinden. Tar sikte på vätskedepån vid Nybroplan och får både en mugg sportdryck och en härlig överraskning i form av en tjoande fru och en viftande svärmor. Fick senare också reda på att föräldrarna stått på andra sidan vägen och hoat, men det missades tyvärr helt.

Börjar nu på allvar längta efter 30-mattan. Varför just den vet jag inte riktigt. Kanske ser jag 3-milspassagen som en viktig milstolpe i ett marathonlopp. En punkt där jag kan lägga det som redan gjorts helt bakom mig för att sedan samla mental kraft och styrka för att rå på det som väntar.

Mattan utanför Zum Franziskaner klivs över. Fortfarande fin marginal till att komma in på Stadion under 3.30. Ner i Slussentunneln och ut på den långa Söder Mältarstrand som nu erbjuder en än starkare motvind än senast vi var här. Försöker hålla uppe frekvensen och bortse från vädret. "This is the way I wanna live!".

Snart framme vid bron och det grön-regn-klädda grogg-gänget har nu verkligen fått upp värmen och står och vaggar och sjunger i regnet. Jag skrattar, gör tummen upp och tar sats mot det som alla fruktar; Västerbron. Kan egentligen inte riktigt fatta varför. Visst, det är lång seg backe uppför, men sen kommer ju en fin lagom sluttande utförslöpa som plåster på såren. Idag kan jag dock förstå att folk gnäller lite. Vinden är brutal och kyler ner mina plaskblöta kläder och handskar.

Är vansinnigt glad över att vara över Riddarfjärden och riktigt njuter (jo, faktiskt) av Norr Mälarstrand som erbjuder platt löpning med vind i ryggen. Framme vid Stadshuset drar jag i mig en mugg cola, ger tummen upp till Sambatjejerna som fortfarande håller igång och tar sikte på nästa milstolpe; slutet av Torsgatan. Kommer jag bara dit så är det "lugnt". Vattenpölarna vid Tegelbacken har blivit ordentligt mycket större nu och jag får tvärnita för överraskande girar från framförvarande löpare vid ett par tillfällen.

Passerar Centralen, Clarion Sign Hotel och är snart uppe på den sega Torsgatan. Vet nu att Bonniershuset INTE står i slutet av gatan och behöver således inte bli besviken när jag passerar det och inser att det är en bit kvar till Odengatan. Hugger lite Dextrosol innan jag svänger höger och känner en känsla av eufori stiga i kroppen. Samtidigt som det börja hugga oroväckande i vänster baksida lår. "Nej, nej, nej. Inte nu. Inte här. Du skulle bara våga!".

Börjar kännas nära nu. Stretar på i regnet och kylan och tappar för ett ögonblick känseln i högerfoten. Börjar bli riktigt trött men intalar mig själv att försöka hålla frekvensen uppe. Då ska nog tempot räcka till det som jag inte riktigt trodde på i morse när jag satt och stirrade ut på de vajande ekarna genom ett regnpiskat fönster.

40-mattan närmar sig och jag känner mig så otrolig glad och nöjd, trött men stark. Bara två kvar till stadion nu. Ingenting. Ingenting! Ner på Sturegatan och Karlavägen. Sliter nu av mig hörlurarna och hör speakerns pepp, folkets jubel och ser Stadion där i fjärran. Alltid en lika fantastiskt skön syn. Håller i den sista biten och springer längs med Stadions fantastisk vackra stenmurar.

Kommer in genom Sofiaporten och njuter av varje steg på de röda vackra löparbanorna. Tittar upp mot publiken för att se om jag för syn på någon jag känner, men utan resultat. Jag förstår om de mina lämnat regnet och kylan och sökt skydd någonstans inomhus.



Korsar mållinjen innan det stora uret hunnit nå till 3.30 vilket känns helt fantastiskt (3.27.22). Är så förbannat glad att vara klar och skriker ut min glädje. Gratulerar löparna omkring mig, får min fjärde Stockholmmarathon-medalj, en nyöppnad vattenflaska och påbörjar Golgatavandringen ner mot ÖIP.

Tar mig nerför de fruktade trapporna relativt smärtfritt, lämnar in chip och får den vackert gula och extremt efterlängtade finishertröjan. Precis då tar den RIKTIGA utmaningen vid.



Kylan kryper på mig och är fullständigt obarmhärtig. Min kropp börjar skaka och jag kan efter ett tag inte längre kontrollera mina tentakler och börjar känna paniken stiga. Måste ha klädpåsen. Fort som fan. Och sedan byta om till torra kläder. Skakningarna blir värre och värre och det hela är fullkomligt galet. Kommer in i det stora omklädningstältet som är helt överfyllt av frusna löpare som försöker byta om trots stelfrusna fingrar och skakande kroppar. Till slut lyckas jag med klädbytet vilket får klassas som dagens största bedrift och kan ta mig mot tunnelbanan, hotellrummet och en överdrivet lång och varm dusch.

Min fjärde Stockholmsmara är till ända och jag kan inget annat säga, trots ett fruktansvärt uselt väder, att jag älskar det av hela mitt hjärta och längtar redan tills nästa år.