Var ute på ett.. ja, vad skall jag kalla det... kombinerat gång och tasspass i den svala majkvällen. Grämde mig en hel del att jag inte hade telefonen/kameran med mig, ty hela skogen var full av vita ramslöksblombollar. Jag känner mig tvungen att sticka dit imorgon igen, då utrustad med en kamera. Jag måste helt enkelt föreviga detta innan det blommat färdigt.
Nåja, nog om blomsterprakten. Hur gick det med löpningen? Eller skall vi kalla det "joggingen med långa promenadinslag"? Eller kanske ännu hellre "Maffetempo-tassningen med stora delar gång"? Jo tack, det var ganska behagligt, åtminstone då jag blivit någotsånär varm i kroppen. Det har nämligen värkt och ömmat i benen hela dagen. Så pass mycket att jag inte visste om det överhuvudtaget skulle vara möjligt att "springa" idag.
Nytejpad och glad gav mig dock iväg efter inmundigad kvällsmåltid. Jag sökte skogspartierna där underlaget är mjukare än de många grusvägarna på fältet. Efter en dryg kvarts promenad började jag tassa så smått och det var väldans skönt att glida fram där i grönskan. Pulsen låg mellan 130-140 och jag försökte verkligen att koppla bort de negativa tankarna angående mina ömmande ben och bara tassa på. Det gick sådär, måste jag tyvärr meddela. Jag fokuserar lite väl mycket på det som gör ont just nu. Det är inte bra, men kanske fullt naturligt.
I morgon skall jag träffa en ortoped som skall få säga sitt angående i första hand den segdragna smärta jag haft i vänster underben sedan slutet av januari. Jag undrar vad som skall hända. Kanske ger han mig en kortisoninjektion? Kanske ger han mig totalt löpförbud? Kanske skickar han mig på röntgen? Kanske skakar han på huvudet och säger något i stil med att "...Det här är väl inget att oja sig för. Ta en Alvedon och ge järnet, vetja...". Vi får se, vi får se.
I vilket fall skall det bli spännande att höra vad han har att säga. Om han ger mig kortison, så är dagens tassande i 6:30-tempo det sista jag springer innan lördag. Det har sjukgymnasten upplyst mig om. Om det sedan går att springa i Göteborg på lördag så hoppas jag sannerligen att kroppen kommer ihåg hur det känns att springa i något snabbare tempo än dagens... Annars lär det ta tid att ta sig runt. Och då kanske jag till och med missar bussen hem.
7 kommentarer:
Även om det är nervöst så är det ju kanon att du ska prata med en ortoped. Så länge som du har haft ont ska man inte behöva ha.
Antar att man får en fyllig rapport av läkarbesöket? Det ska bli intressant att läsa vad som sägs (om det sägs något...). Hoppas du får ett bättre svar än "vila tre veckor så får vi se".
Det här med läkarkontakterna har ju blivit lite av ett specialintresse...
Jag håller tummarna hårt. Och nog tror jag benen kommer att komma ihåg alltid :-)
Tråkigt för dig att det har kommit tillbaka. Du har dragits med det väldigt länge nu. Lycka till!
Förlåt en okunnig, men vad är ramslöks.. hm... var det bollar? Ramslöksbollar?
Sååå skönt vara ute o springa i naturen, önskar jag gjorde det just nu...
Tack för alla tumhållningar och lyckönskningar.
Rapport från ortopeden kommer senare i kväll.
Då kommer även en bild på Ramslöksblommorna som jag tjatat om, Magda. Hav tålamod. Du kommer att bli upplyst ;-)
Jag är också nyfiken på di där bollarna - du lägger väl upp en vacker bild om du tassar förbi med kameran?
Mmmm, känner igen det där med att fokusera på smärtan. Själv brukar jag börja vela: är det kroppen som säger till eller jag som hör i "syne" eftersom jag känner efter FÖR mycket. Hoppas du får ett givande besök hos ortopeden!
Skicka en kommentar