Kinesiska halsar och usla pass

Det harklas mycket i Kina. Djupa, ljudliga, harklingar som oftast resulterar i riktigt motbjudande spottloskor. Och detta pågår överallt; på gator och torg, på toaletter, i taxibilar. Under mina vistelser i landet har jag lite smått äcklad undrat varför detta ganska osmakliga beteende är så utbrett. Nu förstår jag.

Min senaste resa till Kina avslutades i onsdags. Det skulle ha blivit en resa där jobb skulle kombineras både med en liten semesteravstickare till Shanghai, kära återseenden samt en hel del löpning på olika platser i det gigantiska landet. Dock blir det ju som känt inte alltid riktigt som man tänkt sig.

Men det började bra. Den Airbus A330-341 som tog oss från Köpenhamn till Beijing landade på självaste Lanternfestivaldagen, första fullmånen efter det kinesiska nyåret. Detta skulle ju definitivt firas. Och detta hemma hos en av våra kinesiska kollegor. Skitkul. Jag och J tog oss dit i taxi och bevittnade på vägen dit ett artilleri av kinesiska smällare och raketer. Ett fullständigt hämningslöst skjutande som pågick i timtals under hela kvällen. Ända fram till midnatt då allting plötsligt avstannade. Då inföll nämligen skjutförbudet. Ett förbud som enligt uppgift sträcker sig ända fram till nästa nyår, då oxens år tar slut och tigerns tar vid.

Påföljande morgon gav vi oss ut på en efterlängtad löprunda på Beijings gator i Chaoyang-distriktet. Ett pass där vi bland annat försökte skaka av oss en del av den jetlag vi återigen drabbats av. Det visade sig bli en ordentlig sick-sack-löpning då trottoarerna vi flöt fram på var fullständigt överfyllda med resterna från gårdagskvällens febrila fyrverkerismällande. Extrapersonal hade kallats in för att så snabbt som möjligt sopa ihop det papper som tidigare höljt svartkrutet i de miljontals bomber som briserat under Lanternfestivalens sista timmar. Jag önskar jag hade haft kameran med mig, för denna syn var något utöver det vanliga.

Löpningen flöt på fint trots slalomspringandet och det hela utvecklades till en spontan progressiv tempolöpning över en dryg halvmil. Det hela avslutades med halvannan kilometers nedvarvning, poolbesök på hotellets gymanläggning, bastu och dusch. Därefter gled man, som en ny människa, ner i frukostmatsalen och satte i sig både bacon, omelett och bakade bönor.

Morgonen därpå bjöd också på löpning. Denna gång i sällskap med inte mindre än tre kollegor. Det visade sig nämligen att det var många som lockats av tanken att springa i Beijing då de hört mina och Js berättelser från förra trippen. Löpningen gick i ett högst moderat tempo som faktiskt var påkallat av mig. Jag ville inte busa på för hårt för att undvika att slita för mycket på kroppen och underbenen. Det skulle ju bli fler rundor i Kina. Många fler, var det tänkt.

Facit för morgon nummer två blev åtta kilometers trevlig pratfartsjogging på både gamla, kända samt även lite nya löpvägar. Kul att hitta nya leder. Kul att få känna sig lite djärv i storstadsdjungeln...

Tredje morgonen hade jag bestämt mig för att vila. De stenhårda trottoarerna hade fått mina benhinnor att vifta med viloflaggen. Löpning på hårt underlag tre dagar i rad är för tufft för dem och det är bara att lyda. Tog sovmorgon och var inte i poolen förrän klockan 07.30. So far, so good. Två hyggliga pass och ett planerat inställt dito.

Alla pass är dock inte lika lyckade. Vissa är tvärtemot behäftade med riktigt usel kvalitet. Innan vi gav oss iväg tog jag en extra titt i min resehandling, passet, för att kontrollera att det verkligen var mitt och inte någon annan familjemedlems. Jag tyckte då jag vek upp det för att beskåda min passfoto-nuna att det knakade oroväckande mycket i plasten. Jag kommer ihåg att jag tänkte: "Det låter ju som om plasten i lamineringssömmen håller på att spricka. Men så illa kan det väl ändå inte vara? Det borde ju vara tillverkat av ett högkvalitativt icke-självsprickande material. Det är ju ändå en otroligt viktig handling då man befinner sig utanför landets gränser".

Jag tänkte sedan inte speciellt mycket mer på det utan stoppade ner passet och begav mig mot Kastrups flygplats. Allt flöt på fint och passet, som kontrollerades både avigt och rätt under både ut- och inresa, verkade hålla för den relativt brutala behandling som det utsattes för. Ända tills vi kom fram till hotellet. Då orkade det inte hålla emot längre, utan sprack i sömmen där den laminerade sidan sitter vidhäftad. Det här är ju inte alls bra. Sidan satt kvar, men hängde på en mycket skör tråd. Piss!

Resultatet av denna incident blev ett besök på Svenska Ambassaden i Beijing där det införskaffades ett sött litet rosa provisoriskt pass. Utan visum! Det satt ju i originalpasset som nu inte var giltigt längre. Ajfan. Hur skall det här gå? Vad är det för kvalitetssäkring på passutfärdarmyndigheten egentligen? Sånt här skall ju inte behöva hända! Men det gör det, fick jag reda på. Alldeles för ofta. Uselt är ordet. Mycket uselt.

Fjärde morgonen i Beijing skulle det åter få springas. Nu skulle benhinnorna ha fått sin behövliga vila och ett snabbpass var på programmet. Men det blev inte så. Inte för min del i alla fall. Jag hade nämligen börjat låta som många av de kineser som jag tidigare höjt på ögonbrynen åt. Djupa harklingar, hostningar och andra obehagliga ljud. Allt för att bli kvitt den påtagliga mängd grönfärgad materia som parkerat sig i halsen min. Mycket otrevligt vill jag lova. Dessutom med en medföljande smärta på vänstra halssidan ända upp i örat. Det kändes inte alls bra. När jag satt ombytt och klar på sängkanten på torsdagsmorgonen och kikade på pulsklockan, såg jag att pulsen låg ungefär 30 slag högre än normalt. Ajdå. Det fanns inget annat att göra än att meddela resten av löpargruppen att "den långe fegar ur". Ytterst irriterande. På många sätt.

Min "kineshals" har tvingat mig att hålla mig borta från löpningen sedan denna torsdagsmorgon. Således blev det inga löpande besök i Olympiska parken, inget löpande på kinesiska muren, inget långpass bland skyskraporna i Shanghais finanskvarter. Slemmet fick mig alltså på fall och jag kämpar ännu mot det. Jag känner dock att jag har segervittring nu. Låtom oss hoppas att jag har rätt. Löpabstinensen börjar nämligen bli högst påtaglig.