söndag 1 februari 2009

The Running man and his turning torso

Så är ytterligare en vecka lagd till handlingarna. Den femte under 2009. Den nionde i Sz's Stockholm marathonprogram. En vecka fylld av avtrycksgivande händelser såsom infriade löften, inspirerande möten, tårfyllda avsked och underhållande sociala evenemang. Och däremellan en hel del löpning.


Löpmässigt inleddes veckan i tisdags med en fartlek på hemmaplan där kroppen för första gången på länge kändes riktigt tung. De lätta skuttande stegen som förra helgen bjöd på var som bortblåsta. Jag avverkade dock passet och det visade sig att det inte blev så tokigt. På kvällen då jag stod och funderade på vad jag skulle packa ner i väskan för resten av veckans aktiviteter i södra Skåne kände jag mig faktiskt riktigt nöjd.


Första stopp Mossbylund utanför Skivarp, utanför Skurup en bit från Ystad. Sista modulen på den jobbrelaterade utbildningen stod på programmet. Dagarna tre bland högst inspirerande, varma och underbara människor som visade sig bli precis så fulländade som jag bara kunnat hoppas. Alla underbara människor på kursen var förstås en av de stora höjdpunkterna. En ny bekanskap i form av en 31-årig synnerligen kompetent och inspirerande kursledare vid namn Carl Lindeborg var en annan. Avslappnad morgonjogg i pannlampssken med Linnéacoach Nisse en tredje.


Morgonjogg, ja. Trots god mat, gott att dricka och relativt sen sänggång på onsdagskvällen lyckades vi ”masa” oss upp i ottan och stod redo på Mossbylunds gårdsplan exakt klockan 06.00 i den klara och kalla skånska januarimorgonen. Min Stockholmsvän iklädd kortbyxor… ”Ja vadå? Vi e väl i Skåne?” blev hans svar när jag ställde mig lite undrande över hans klädval. Sicken sköning!



Planen att springa en halvmil västerut längs vattnet på riksväg 9 (för att sedan vända om och springa samma väg tillbaka) höll i sig och vi hade en riktigt trevlig runda i lugnt och behagligt prattempo. Snacket handlade (konstigt nog… not) i stort sett uteslutande om löpning. Den påföljande frukosten, för min del bestående av müsli med russin och mjölk, danska rågbrödsmackor med lufttorkad skinka, salami, tomat och paprika, kaffe och apelsinjuice, smakade förstås precis så bra som bara en post-running frukost kan göra.


Veckans tredje runda gjordes nere i Västra Hamnen i Malmö, bland bryggor, "öppna" hundrastplatser (Huga!) och skruvade byggnader. Anledningen till att lägga lördagsrundan i Malmö var inte mindre än två andra, icke utbildningsrelaterade, sammankomster. Bägge turligt nog förlagda till samma stad.




När jag och Mr R sprang omkring bland alla arkitekturiskt spännande och för mig väldigt tilltalande fastigheter sneglade jag då och då upp mot det högsta och mest spektakulära av husen. En otrolig skapelse. Fascinerande! Jag sprang och försökte hitta någon underfundig litterär formulering innehållande det engelska namnet på Santiago Calatravas vridna skapelse utan att egentligen nå fram till något speciellt kittlande.




Vad jag inte visste då var att sju timmar senare, på en Tapasrestaurang vid David Halls torg, skulle en bekant nämna att hon vunnit en privat ’The next James Bond movie title’-tävling med den för mig dagen till ära väldigt passande titeln: The running man and his Turning Torso. Eller om det kanske var "...going man..."? Äh, strunt samma. Som min gode engelska vän Dave Smith brukar säga: "Don’t let the truth stand in the way of a good story...". Och running passar ju så mycket bättre.


För sprang gjorde jag. Inte så speciellt jättefort. Men otroligt lätt. Jag fick faktiskt medvetet hålla igen för att kunna hålla det överenskomna 5.30-tempot. Så fort tankarna började sväva gled tempot upp i fem blankt och därunder. Utan att kännas det minsta ansträngande. En perfekt lättdistans i min nyinköpta nästan helt viktlösa IF Linnéa skal-jacka. Äkta lycka för en äkta löparnörd.


Då jag ikväll klockan 18.30 anlände hemmet såg jag på min älskade fru att långpass inte var att tänka på. Jag kunde absolut hålla med henne. Det hade blivit lite för bra och skadat mer än gjort nytta. Kompromissen hette tempopass, version lättare. Det tempopass som jag egentligen skulle kört i torsdags fick jag ta ikväll istället. Kändes inte lika lätt som löpningen igår, men heller inte tungt som i tisdags. I de små, små drivor som bildats efter dagens snöyra gav jag mig ut neråt Björket där jag på grusstigarna sprang i ett tempo som jag väl får kalla för tempo-tempo. Svettig blev jag i varje fall. Och lycklig. Igen.


Sammanlagt blev det dryga 40 kilometer. Inte riktigt den mängd som Sz förespråkar för aktuell vecka i sitt schema. Men vad gör man när så mycket annat av livets goda skall få plats?


…sedan har det visst dumpit ner en Utmaning mitt i alltihopa… Från ingen mindre än Tildo itself. Filar lite på den. Återkommer.

8 kommentarer:

Masse sa...

Härligt! Visst känner man sig snabb i vindjackan...

Benet sa...

Masse: Ja visst är det härligt. Och du har så rätt. Kände mig hypersnabb i lördags då jag för första gången sprang i den supertunna Linnéajackan! Dessutom kände jag mig som den söderkis jag nog alltid velat vara :-)

jumper sa...

Tack för den inblicken i det skånska löparlivet. Nissejogg blev alltså av. Fortsätter kursturnén till ytterligare någon löpvänlig trakt där nere?

Du lär för övrigt inte bara vara utmanad av Tildo utan också av "Söderbruttan". Ännu ett skäl alltså att fila på södersnacket.

Benet sa...

Jumper: Tyvärr var detta den avslutande modulen, så turnén gjorde alltså sitt sista stopp i Mossbylund. Är oerhört tacksam över de dagar jag fått spendera med dessa människor. Det har varit en fantastisk resa.

Jaså, en dubbelutmaning minsann? Ja, där ser man. Men då får jag ju se till att få "tummarna loss" snart.

bureborn sa...

Men. Va?
Varje gång jag skriver in en kommentar hävdar din blogg dublettåtgärdsfel och slänger ut mig. Försöker igen.

bureborn sa...

Jaha, nu gick det plötsligt. Testar med vad jag verkligen tänkte skriva.
Jag blir så göad av dina blogginlägg - löpning när den är som bäst! På lätta fötter och fulla av njutning.
Linneajackan är verkligen snygg! Hoppas inte ULK har någon som jag förväntas köpa. Rött och vit med blå detaljer matchar inte med restan av min outfit (svart).

Benet sa...

Men. Va? Har Blogger fått tuppjuck?! Trist. Får hoppas att det var en temporär "glitch". Eller har det kanske hänt förr? Let me know.

Tack för de värmande orden. Lycka är ett (långt) pass på lätta fötter. Förstår inte folk som tar illa upp när de kallas "lätt på foten"...

Men, nog skulle väl en trikolor-färgad jacka kunna passa till en i övrigt svart outfit? Ibland kör jag med min ///-jacka som är blå och vit och det funkar rätt hyggligt. Men visst, den svarta slimmade Linnéajackan är ju klart läckrare. :-)

bureborn sa...

Det händer faktiskt förvånansvärt ofta...att blogger slänger ut mig alltså. Kanske gillar de inte wordpressprofiler?