Både i knoppen och i kroppen. I knoppen på grund av mycket skit på, och alldeles för mycket tankar kring, jobbet. I kroppen på grund av tio kilometers löpning på ett höstblåsigt Näsby fält. En löpning där det kändes som att någon satt blymanchetter runt mina anklar. Fick jobba alldeles för hårt för det 5:20-tempo jag planerat.
Men, det vore faktiskt riktigt dumt att klaga. För löpningen var ändå både skön och vacker där den ringlade sig fram på en brungul matta gjord av nedfallna, lersmutsiga löv. Dessutom var den ju faktiskt överhuvudtaget genomförbar. Inga hälsenor eller andra krämpor som satte stopp. Och så kunde den förläggas till klockan 11 på förmiddagen. En vardag. Helt utan dåligt samvete. Deltidsbeslutet är nog ett av mina bättre på senaste tiden.
3 kommentarer:
Vissa dagar är sådär men jag är till 99,9% säker på att tankarna var lättare att bära och kroppen behagligare efter du sprungit. (?) :-)
Ingmarie: Absolut. En löptur hos Moder Natur lindrar de allra flesta bekymmer... Det är så sant, så sant. Blymanschetterna runt mina anklar igår verkar dock ha varit nåt slags virus då jag idag vaknar med en raspig hals och en skum förkylnings-förstadie-känsla. Får se vart det leder.
Löpning på lövmjukt underlag - det är det bästa!
Deltid? Vilket klokt beslut! Tanken poppar titt som tätt även upp i mitt huvud, man har ju bara ett liv och frågan är om man verkligen ska jobba livet ur sig? Än har det dock stannat vid tankar. jobbar iofs 90 % med den är fördelade på ett sätt som gör att jag ändå jobbar 100. Skitdumt!
Skicka en kommentar