Fredag. Fridag. Ahhhhhh. Härligt!
Utan tvivel veckans absolut bästa dag. Just denna fredagen inleddes med, efter att jag lämnat barnen på skolan, ett lättare distanspass runt staden. Knappt en och en halv mil på lätta fötter i lätta skor med ett till synes fjäderlätt och fullkomligt obekymrat sinne.
Efter fem löpta kilometer spelas det plötsligt en, för den automatiskt skapade spellistan, lite udda låt på ipoden; "Empty Room" med Bromölla- (eller förlåt: Edenryd)-tösen Sanna Nielsen. Tonerna från pianot/flygeln i låtens inledning är som rena, klara, små iskorn som pickar försiktigt på mina trumhinnor och skapar en skön harmoni hela vägen in till hörselcentrum i mitt mössbeklädda huvud. "Sitting here alone with my memories, Staring at a picture of you and me...".
Bilden lånad härifrån
En melodifestivalsschlagerlåt som jag egentligen aldrig "textlyssnat" på. Men idag var det som att orden i sången skrevs med kristallklara bokstäver i skarpaste fokus och med god kontrast rakt på näthinnan. Helt plötsligt känner jag hur det börjar tränga fram en tår eller två i ögonvrån. Och trots att det låg en lätt bris emot då jag gled fram grusvägen på väg mot Hammarsjön, tror jag faktiskt inte att det kan förklara det som hände. Det som för ett ögonblick gjorde min värld oklar och suddig och min själ att börja känna sig både ynklig och vemodig.
Vad hände egentligen? Varför reagerade jag så på en gammal slagdänga? Varför så känslig? Är jag helt ur balans eller vad? Trots min underbara familj, mitt fina hus, min fantastiskt njutbara löpning och mina goa vänner. Jag har ju allt jag kan önska mig!
Det ska inte vara så här! Och definitivt inte på min "heliga" fridag? Då ska ju allting skimra i ljusa färger och lyckan ska vara på topp. Det är ju helt fel att tänka mörka tankar eller känna sig nedstämd på veckans lyxdag. Ungefär lika illa som att utgjuta "blod på sin födelsedag". Som var fallet för Lotta. På den bråkiga Krukmakargatan.
Dock tror att jag att det är just den lediga dagen som är problemet. Eller, nej. Det som är problemet är det som den lediga dagen tar ledigt från. Det är nämligen där obalanserna existerar. Åtminstone upplever jag det så. Det är där den ena obalansen efter den andra radas upp. Det är där harmonin har så infernaliskt svårt att infinna sig. Trots idoga försök från min sida. Och detta under snart två års tid. Hmmm? Dags att byta taktik?
4 kommentarer:
Tårarnas nycker är inte alltid så lätta att förstå, men eftersom det ändå spontant dykt upp en trådända till en förklaring, bör den vara vara värd att dra i och nysta vidare på.
Känslan "varför kan det inte få vara så här okomplicerat resten av veckan" låter som ett gott skäl att bli dyster. Eller?
Fast vad det har med sångtexten att göra, kan man förstås fundera över.
(Varifrån kommer förresten bilden av det stängda rummet?)
jumper: Känslan som infann sig hade egentligen ingenting med just den låten att göra. Åtminstone från vad jag vet/förstår...
Din analys är nog ganska mitt i prick. Frågor som älts är av typen: Varför ska det vara så förbannat komplext och onödigt bekymmersamt? Var finns harmonin? Var finns flytet? Var finns glädjen? Hmmm...
Bilden är förresten hämtad från en annan, av farbror Google föreslagen och för mig helt okänd, blogg. Nu tillbörligt refererad. Tack för påminnelsen.
Hm?
Det händer även mig - att jag blir oförklarligt ledsen under löprundor. Som om något undantryckt flyter upp till ytan när kroppen sätts i rörelse. Händer oftast på långpass, när lunken infunnit sig, alternativt när energidepåerna börjar sina.
Däremot har jag inte kommit lika långt som du i min insikt om vad som kan vara galet. Men du, om du är säker tycker jag du ska kasta dig ut! Du kommer att landa mjukt, med underbar familj, hus, vänner och löpning.
Skicka en kommentar