Ren magi - dag 3

Vaknar med fötterna hängandes ut över kortändan av sängen. Fötter som känns förvånansvärt pigga och inte har tillstymmelse till skavsår eller nagelont. Klockan visar på en halvtimme tidigare än igår. Något som är planerat för att kunna vara nere till frukosten redan 07.30. Är, trots den rejäla middagen kvällen innan, sjukt hungrig. Kör samma rutin som i Skanör; snabb dusch (som på detta etablisemang befinner sig i korridoren, alternativt en trappa ner bredvid bastun), påklädning och fördelning av pinaler mellan ryggsäck att transporteras medelst bil respektive av mig själv.

Ramlar ner i matsalen och hugger in. Buffén håller långt ifrån den klass som den frukost Skanör presenterade, men det är väl bara att gilla läget och äta av det som bjuds. Tycker synd om vår glutenintoleranta Vegan-Ultra-mamma som har ett riktigt magert utbud att välja bland. Märkligt att krögaren inte kunde ha tänkt till lite vad gäller att tillfredsställa alla, oavsett allergier och preferenser vad gäller animaliska produkter.

Liselott kommer ner strax efter mig och Leif och hon låter inte speciellt pigg. Rosslar som en storrökare och klagar över ont i halsen. Jag beger mig genast upp på rummet för att hämta lite specialpulver för att "bota" eller i varje fall lena just ont i halsen. Tog, för säkerhets skull och för att jag själv kände mig lite små-risig i torsdags/fredags, med mig lite kinesisk mirakel-ingefärssoppa i NesCafé-liknande form. ”Blanda ut i varmt vatten och drick!”. Liselott ser länge tveksam ut och grinar illa då häxbrygden passerar halsen. Men erkänner att det lenar. Dock är det givetvis kört för henne att springa idag. Inte en chans.

Ytterligare ett par av deltagarna bestämmer sig för att skippa Skivarp-Brösarp-etappen. Det planeras istället lite kortare (och naturskönare) löpning runt Brösarpstrakten efter det att billedes ha färdats till nästa Gästgifveri.

Själv är jag helt inriktad på att springa. Dock velar jag lite vad gäller sträckning. Vi har nämligen två olika rutter att välja på. Originalrutten som ligger i folks GPS-klockor på drygt 57k och som innehåller en 20 kilometers löpning på den smala och ganska hårt trafikerade väg 19 eller en något längre väg på cirka 64k genom klart mer omväxlande natur. En rutt som min kompis orienterar-HP fixat till oss. In i det sista ”hattar” jag fram och tillbaka vad jag egentligen vill, men bestämmer mig till slut för att köra på originalet tillsammans med Zingo, Cecila, Barbro och Therese. Maria R och Stefan ska också springa denna rutt, men i sitt eget (klart mycket högre) tempo. Leif och Håkan ger sig på alternativrutten då den ser klart mer inbjudande för de både som inte fixar allför monotont ”malande” på spikraka landvägar.

Efter lite fotografering och klargörande om vem som ska göra vad drar de tre grupperna iväg. Precis som igår så dröjer det inte länge förrän Maria R i sina FiveFingers och Stefan i sina snabbpjuck fösvinner likt två antiloper i horisonten. I min grupp lägger vi oss i ett behagligt 6:30-tempo och det känns riktigt gött att vara igång. Lite stel i höfter, knän och nacke(!?) men inte ont någonstans och inte tillstymmelse till skav. Underbart!

Springer och tänker på allt och ingenting och det är faktiskt riktigt tyst i gruppen under långa stunder. Vet inte vad de andra funderar på, men själv är jag bara upprymd och lycklig över att få vara ute i det fantastiskt vackra, om än lite kyliga och blåsiga, förstamajvädret. Så småningom kommer dock snacket igång och jag och Therese diskuterar bland annat prästyrket och om huruvida det är vanligt att präster någon gång börjar tvivla på det som de predikar varje söndag och om det sker att präster lämnar in prästrocken och säger upp sig. Eller om de, för att få lite variation i deras vardag, skjuter in egenskrivna texter vid evangelieläsningen på söndagarna.

Efter 7,5k är det kissepaus och Håkan och Leif kommer trippandes och ansluter till gruppen. Therese har precis innan stoppet börjat klaga över smärtor i hälen som strålar mot hålfoten... Ajdå. Låter i mina (icke medicinutbildade) löparöron som om det skulle kunna röra sig om ”plantar fascit”. Hon bestämmer sig för att efter pausen vika av ner mot Svarte för att där ta sig med pågatåget till Ystad och sedan vidare därfrån. Nog ett klokt val. Dumt att riskera att få långvariga men med tanke på att det ligger både göteborgsvarv och stockholmsmaror i närtid för hennes del.

Efter lite förvirring om vem som skall springa vart blir det ändå till slut som så att Leif och Håkan fortsätter på alternativrutten med avsikt att efter nån timme eller så fixa skjuts resterande väg. Jag, Zingo och mega-ultra-damerna Cecilia och Barbro kör på enligt originalkartan med första planerade stopp i Tomelilla och Therese styr som sagt kosan söderut mot Svarte.

Tempot ställs återigen in på drygt 6:30 och vi kommer efter ett litet tag till Marsvinholms slott. Fascineras över hur pass bra skick alla byggnader på slottsområdet håller. Måste kosta en halv förmögenhet att sköta om det fastighetsbeståndet. En del bilder tas innan vi fortsätter.

Det blir en hel del prat om Ultralöpning i allmänhet och vissa Ultralopp i synnerhet, bland annat de som nyligen genomförts av mina medlöpare. Får reda på att både Zingo och Barbro sprungit TEC 100 miles i Täby för tre veckor sedan, där 62-åriga Barbro till och med tagit hem ett silverbältesspänne och en femteplats med sina finfina 22.33, att Cecilia först vunnit 50-kilometersklassen i TEC och sedan, bara en vecka senare, smällt till med en femteplats på Sveriges första nationella mästerskap i 100 km. Och mitt bland dessa Ultrafenomen springer jag. Och känner mig stark. Det är en lite märklig, men sannerligen härlig känsla.

Längtan efter mat börjar bli allvarlig då trippmätaren visar 25 km. Jag tar av mig ryggsäcken i löpsteget och rotar fram en banan som jag trycker ner på tvären. Den mättar för stunden och kommer förhoppningsvis att ta mig pigg och glad hela vägen till första bästa matställe i Tomelilla. Efter en kort löpning på den väg som vi senare under dagen ska få bekanta oss mycket mer med (19) så kommer vi till "min" (Benets) stad ”Bene(t)stad”.

Ett kort fotostopp och sedan in på den vägbit som leder till mat. Är nu riktigt hungrig, vilket får mig att höja tempot, rynka pannan och böja ner huvudet. Samt utstöta en och annan svordom. ”Det var ju satan vad det ska blåsa, och hur jävla långt kan fyra kilometer vara egentligen?”

Väl inne i byn/staden hugger jag första bästa människa och ”kräver” vägbeskrivning till närmaste Pizzeria. Här ska svullas! Tjejen ser först lite chockad ut men lugnar sig när Barbro, Cecilia och Zingo, vilka alla tre har en mycket gladare uppsyn än jag, ansluter. Givetvis är den första Pizzerian stängd och jag börjar trava mot nästa då Barbro hittar ett café som håller öppet. Serverar de något ätbart!? Ja! OK, KÖR PÅ DET!

Mega-räkmacka, blåbärsmuffins, lättöl, kaffe och Finska pinnar (on the house) trycks ner i den Bengtssonska halsen och mitt humör stiger i takt med blodsockret. Vi har en riktigt trevlig lunch tillsammans på det som visst är Hasse och Tages museums-café. Personalen är hjälpsam och serviceminded även om jag tror att Barbro tyckte att det tog lite väl lång tid att slänga ihop den där Brie-smörgåsen hon beställt. Vem vet, kanske hade Barbro också lite tjall med blodsockret?

Det diskuterades ännu mera löpning vid bordet. Rune Larsson kom på tal. Och från Rune var steget inte långt till Monte Gordo. Ett ställe där de andra varit. Och Zingo, den turgubben, hade till och med lyckats knipa en gratisresa dit via en tävling på jogg. En av instruktörerna på just denna resa hade varit Evy Palm. En människa som sport-ointresserade Zingo aldrig tidigare hört talas om vilket fullständigt chockar senioren i vårt lunchsällskap. Jag ler brett, när annars så väna Barbro nästan spänner ögonen i Zingo och ger honom lite bannor för att inte ha bättre koll på våra svenska löparikoner. Haha, vilket skönt gäng vi är!

När den andra baljan kaffe är sänkt fyller vi på vätskeflaskor och CamelBaks, lämnar caféet och styr färden norrut. Vi är överens om att Tomelilla centrum var charmigt, men att det industriområde vi passerar på vår väg ut inte lika så. Då vi närmar oss väg 19 igen har vi fyra bildat två grupper. I den främre springer jag strax bakom Cecilia som håller ett precis lagom tempo. Längdskillnaden på oss är en knapp halvmeter så att ligga bakom henne är absolut ingen fara för sikten. Vi viker höger ut på riksvägen som går från Ystad till Kristianstad via bland annat Brösarp. Första mentala boj på denna oändligt trista, relativt smala och hyfsat trafikerade väg är Skåne Tranås där det finns en chokladfabrik som jag är lite sugen på att besöka. När vi väl kommer dit vill jag dock inte stanna då jag tycker att vi tuffar på alldeles förträffligt.

Efter ytterligare en bit i motvinden på väg 19 kommer ett lätt obehagligt illamående över mig. Jag rapar lite luft och det kör ordentligt i magen. Hm? Vad är det nu? Försöker tänka bort det, men det är ju inte så lätt. Funderar på om jag kanske bör stanna, men så länge det inte blir värre funkar det nog. Då stannar plötsligt Cecilia, vänder sig om och ser lite blek ut om nosen. ”Jag tror jag behöver stanna till och kanske promenera ett tag...”. Åh fasen? Mår du också lite tjyvtjockt? Jo, så är det. Ah! Räkorna? Eller äggen? Eller kanske den feta, goda majonäsen? Jag har lite Cola kvar i ryggan som jag skakar kolsyran ur och sedan delar med min medlöperska, tillika SM 5:a på 100k. Kan fortfarande inte fatta att jag springer med henne!! Vi promenerar en stund och Barbro kommer ifatt. Zingo käkar glass och är något längre bak.

En kilometer senare vänder sig Cecilia om och frågar om det funkar för mig att börja springa igen. Ja, för min del är det helt ok. Avslagen-cola-tricket fungerade alldeles förträffligt.

Nu är det bara att "mala på" som gäller. Vi pratar inte så mycket längre utan har vårt fokus på den kalla öl som väntar i baren på Brösarps Gästis. Vinden ligger nu på från norr och vi har alltså fortfarande motvind. Tempot ökas och vi springer de sista sex, sju kilometrarna i 6:00-tempo. Trafiken är konstant men det går mestadels fint eftersom vi ser den mötande trafiken och kan anpassa vår position efter denna. Det är inte mycket att spela på. Vägrenen är smal, ett par decimeter kanske, och bredvid finns det en ungefär lika bred grussträng innan diket tar vid. En liten incident får vi dock vara med om. Vid ett kort samtal oss emellan har jag tagit ett steg ut i vägbanan för att lättare höra vad Cecilia säger i den konstant susande motvinden. Ingen mötande trafik, så det är lugnt. Tills en omkörande silverfärgad BMW blåser om i drygt hundra knyck bakifrån så att det fladdrar till i vindjackan. Jädrar vad rädd jag blir och jag är övertygad om att jag kastar ur mig nåt högljutt som skulle kostat mig en 50-lapp om ungarna hört på.

Strax innan väg 19 och väg 9 möts finns det en liten genväg in till Brösarps by. En väg som inte är tillåten för bilar att ta. Men för löpare går det alldeles utmärkt. Det går rejält nerför och både jag och Cecilia känner nu att vi bara är minuter från en immande kall öl på helgens tredje Gästgifveri. Det är med glada miner och på lätta fötter vi studsar fram på Brösarps byaväg och då vi står utanför restaurangen blir det både en high-five och en stor kram. Det här gjorde vi bra. Och nu ska det firas!

Klockan är kvart i fem och vi har 5 härliga kvart att spendera på vår spontana ”after-run” i Brösarps Gästgifvarpub tillsammans med de flesta andra deltagarna. Maria R, som förmodligen redan varit i mål en timme eller två har redan lämnat då hon var tvungen att ta sig hem från eventet på söndagen. Men annars är vi alla samlade. En del har varit och sprungit på östsidan vid Brösarps backar och Haväng och det är inte utan jag tänker att det hade varit otroligt kul att få springa där också. Väg 19 har ju sina begränsningar vad gäller rofylld naturskönhet. Ett underbart kakofoni utbryter och det skrattas, skojas och återhämtas med diverse maltdrycker.

Kvällen fortsätter i samma goda stämning och det är lätt att trivas med sådana här underbara, levnadsglada och positiva människor. Middagen som serveras är i absolut toppklass och serveras i en takt som enligt mig är alldeles perfekt. Inga timmeslånga pauser mellan rätterna som i Skanör utan alldeles precis lagom.

Efter middagen är det dags att omgruppera för mer samkväm. Vi transporterar oss inte så långt, 57.7 kilometer får räcka för en dag, utan glider ner på bänkarna i puben igen. Efter en kort stund blir vi ”utkastade” från bardelen och får således ta ett skutt till andra sidan den gamla, vackra grönmålade skjutdörrsväggen. Snackar först konsultbranchen med snabbfotade Kent och hamnar senare bredvid Maria W/Mary/funrun eller vad hon egentligen kallas hemma på gatan i stan där hon bor. Jag kallar henne rätt och slätt Maria och hoppas att det är ok. Vi landar snart i riktigt intressanta och inspirerande samtal. jogg(.se), blogg, barn, jobb, drömmar och andra funderingar. Håkan fyller i och både leder vissa och kryddar andra samtal. Tiden försvinner och vattenkaraffen fylls på om och om igen...

Zingo slår sig ner och Ultrasnacket tar vid. Det Zingo inte vet om Ultraevenemang är nog inte värt att veta. Det namedroppas friskt och den ena tävlingen efter den andra kommer på tal. Jag får också frågan vid ett flertal tillfällen vilka tävlingar jag kommer att springa då jag nu förlorat Ultraoskulden och öppnat Ultradörren på vid gavel. Jag har faktiskt inte riktigt tänkt på det, men känner när vi sitter där och drömmer att Swiss Alpine är något jag gärna skulle göra någon gång. Och så Jättelångt. De där hembakade kanelbullarna i arrangörerens mammas trädgård låter bara för goda för att missas.

Vi lämnar baren med ett visst sting av vemod. Är det slut nu? Blir det inte mer av allt detta fantastiska och magiska? Jodå, visst blir det väl det. Om inget annat så nästa år. Och vi har ju faktiskt en hel måltid till att se fram emot; Brösarps frukostbuffé.