måndag 10 mars 2008

Långlunch med Dr Phil

Idag fick löparstassen följa med till jobbet. Avsikten var att köra ett Maffetonepass i samband med lunchen. Så blev också fallet. Vid kvart över elva krängde jag på mig stället och gav mig ut i det underbara vädret med siktet inställt på att lufsa omkring i ungefär en timme med en puls runt 140 spm.


Vaden var lite stel den första kilometern och knorrade en del, men tystnade lagom till jag kom fram till början av löparspåren. Där stannade jag och stretchade, samt tog av mig en av de två tunna vindjackorna som jag klätt mig i. Att lufsa sakta kräver ju lite mer kläder har jag märkt, men idag var det mycket varmare än jag räknat med. Det är vår i luften! Gött!


Joggen framfördes i hyfsat kuperad terräng. Jag hade stenhård koll på pulsklockan och anpassade farten helt efter pulsen. En maximalt tillåten puls på 142 innebär att jag i vissa fall fick gå uppför de lite längre uppförsbackarna. Ett faktum som känns lite nesligt, men som förhoppningsvis lönar sig i längden. Dr Phil lovar ju faktiskt det. Bl a i den här artikeln.


Efter 30 minuters joggande vände jag hemåt. Väl tillbaka på kontoret väntade en skön dusch och sedan en mikrovärmd version av en egenhändigt ihopslängd mustig högrevsgryta ackompanjerad av kokt potatis och haricot verts. Det satt fint. Jag blev nämligen riktigt hungrig på min runda idag.


Behöver jag skriva att jag är lycklig över att kunna börja springa lite igen?


Total tid: 1 tim 01 min
Puls: 139

6 kommentarer:

burebornspringer sa...

Låter härligt!
Din Maffetone-envishet imponerar. Ska verkligen bli spännande att få läsa om resultaten. Snart löper du kanske uppför de där backarna med en puls på 142. Eller så har vaden läkt och du lägger Dr Phil på hyllan. Eller?

Benet sa...

Ja, det är precis det som är frågan. Kommer jag att fortsätta med min lågpulslöpning om/när vaden har läkt och är fit for fight igen?

Jag är riktigt sugen på att fortsätta med Maffetone-löpning, men samtidigt så närmar sig Gbg-varvet med stormsteg (17/5) och jag känner att jag snart måste börja träna lite "ordentligt" för att mäkta med de 21 kilometrarna i det tänkta 5-minuterstempot. Om jag vänjer kroppen vid att bara ligga och småputtra fram tills dess, så är jag rädd att den planen lär spricka.

Men, så länge vaden knorrar, så kör jag Maffetone. Sedan får vi se. Förmodligen hoppar jag in i Sz:s '1:45 på halvmaran'-program då jag är helt läkt.

Men, Maffetoneträning verkar ju ypperligt för nästa höst/vinter. Förmodligen ett utmärkt sätt att lägga en bra grund till 2009 då jag tänkt springa mitt första Marathon.

Johan sa...

Det är synd att vi inte äter lunch i samma stad då hade vi kunnat"Maffa" ihop så småningom. Det får väl bli i tallskogen i sommar istället. Och du akta vaden, vad....?

Benet sa...

Vad? hehe.

Jo, i sommar skall det bli fina långpass i tallskogarna.

Idag är jag öm och lite trött i nedre delen av vaden igen. Jag undrar hur jag skall göra för att "skynda på" läkningen... Är en timmes Maffe-pass för mycket för vaden, eller är det ok att vara lite öm och trött dan efter? Frågorna är många, svaren är få...

Karin sa...

Det värsta är nog att man inte kan "skynda på" kroppens läkning särskilt mycket, för att svara på frågan ovan. Men lite ömhet låter betydligt bättre än smärta!!
Jag blir jätteinspirerad av dina Maffetone-pass, ska prova det efter avslutad tävlingssäsong tror jag. Just nu känns det som att det inte finns utrymme att go the Maffetone way...

burebornspringer sa...

Mmm, som uppladdning inför en halvamara är kanske inte Maffe bästa receptet. Iaf inte om du vill tassa på i 5 min-fart.
Känner mig faktiskt också lite sugen att testa som grundträning när årets säsong är slutförd. Problemet är bara att han tycks vara så kategorisk, ajabajja allt annat än lågpulspass. Tror inte jag fixar det...
Du är min testkanin. :-)