Nio

När man inte har några egna träningspass att skriva om, så får man hålla till godo att läsa om andras bravader i löparspåren. Det är riktigt inspirerande och ofta väldigt underhållande. Alla bloggar jag läser har nu gjort mig så mentalt laddad att jag förmodligen skulle kunna göra milen på sub 40 på ren inspiration. Nja, det var kanske att ta i, men gosh vad sugen jag är att få komma ut och ge järnet på ett kvalitetspass eller kanske lufsa runt Råbelövssjön i ett härligt långpass.

Inläggets rubrik, "Nio", är en liten travesti på Masses senaste inlägg (där siffran kanske är något intressantare, min upp-och-nervända variant kommer inte att på långa vägar dra till sig lika mycket uppmärksamhet :-) men är också det antal veckor som jag sysslat med alternativ träning, stretching, Voltarenkäkande och saktfärdiga Maffetoniska rehabslöpningar. Jag har verkligen försökt att göra mitt yttersta för att kroppen skall få all den tid den behöver för att läka ihop på en bra sätt. Dock har jag kanske misskött mig vid olika tillfällen. Till exempel då jag under ett par helger körde omkring på svintunga skottkärror med både stenkross och marksten. Vidare har jag kanske stretchat för lite eller för dåligt, men när det gäller just stretching har jag fått lite motsägelsefulla råd. Vissa tycker att jag ska stretcha mycket, andra råder mig att ta det försiktigt med stretchingen.

Jag känner mig som en rookie i skaderehabiliteringssammanhang och det är nog meningen att jag ska göra lite misstag för att på så sätt lära känna min kropp från ytterligare ett perspektiv. Men nu är jag förbannat trött på det här perspektivet och hoppas innerligt att denna "absloluta" vilovecka skall hjälpa min kropp att läka det där lilla sista som verkade fattas då jag provsprang i förra veckan. I påskhelgen är det tänkt att jag skall ge mig ut på ett testpass, såvida det inte blir världens snöstorm här nere i Skåne, något meteorologerna faktiskt har hotat med... Mög.