Råbelövssjön runt med ett snöpligt slut

Var det någon som sa att cykling är skonsamt? Va? Jaså, det var det? Låt mig bara säga att så är inte alltid fallet. Definitivt inte idag.

Efter onsdagens löptest så har det inte blivit mycket träning för min del av olika anledningar. Dels så hade jag hyggligt ont i vänster underben efter onsdagens orkanlöpning om ca fyra kilometer, dels har jag varit på resande fot sedan i fredags.

Eftersom jag i torsdags insåg att jag ännu inte är mogen för några längre löpturer, så bestämde jag mig idag för att låta löpningen vila ytterligare och istället bege mig ut på ett längre cykelpass. Cykling skall ju vara så himla bra och skonsamt...

Jag bestämde mig för att cykla Råbelövssjön runt. En tur på knappt 30 km inklusive transportsträckorna till och från själva sjön.

Regnet hängde i luften då jag gav mig iväg. Vinden låg på relativt hårt från väst. Jag klädde mig i dubbla vindjackor, tights, cykelbyxor, hjälm och den viktiga iPodhållaren (innehållande iPoden :-) på armen. En flaska vatten i flaskhållaren och ett paket Dextrosol i fickan. Let's go.

Det var skönt att cykla trots den starka sidvinden som höll på att trycka ner mig i åkern på min väg till sjön. Jag möttes av en helt sagolik regnbåge som i och för sig talade om för mig att där borta regnar det. Jag hoppades att regnet skulle hålla sig just där hela eftermiddagen.

Västra sidan av sjön är kuperad, vilket gör det hela klart mer intressant. Cyklingen "rullade" på ganska så bra på de charmiga grusvägarna. Sedan började det regna. Ordentligt. Då hade jag ungefär 20 km kvar. Ett kallt, horisontellt regn som blötte och kylde ner mig alldeles för mycket för att det skulle vara behagligt och för att passet skulle klassas som ett skönt regnpass. Tårna kändes som isbitar och jag blev tvungen att börja "spela piano" med dem inne i skorna för att på så sätt få upp lite värme.

Jag kämpade på i motsidvinden längs sjöns östra sida och längtade hem till den varma duschen. Det var på ett sätt ganska härligt. Är det allt du har att komma med, typ? Den avslutande kilometern kördes i rak motvind med regnet piskandes i ansiktet. Det enda jag tänkte på då var: Värme, varmvatten, dusch!

300 meter hemifrån skulle jag svänga vänster in på den sista vägen innan huset. En bil kommer från vägen som jag skall svänga in på, och stannar beskedligt vid vägmarkeringarna för "lämna företräde". Jag cyklar på cykelvägen till vänster om "min väg" och glider således förbi den stillastående bilen enbart ett par decimeter från kofångaren. Jag bromsar ner lite och svänger vänster. Då sticker bilen kvickt ut nosen som rammar mitt bakhjul vilket slutligen förpassar både cykeln och min gängliga kropp ner i asfalten. Pang. Ajajaj. Höger rumphalva får sig en rejäl smäll i fallet och jag reser mig fort upp och hoppar omkring som en skadskjuten kråka. Föraren hoppar ut och går ut i det strilande regnet samtidigt som han ställer den klassiska frågan: Hur gick det? Ja, inte fan vet jag. Ont i arslet har jag, men jag har inte tid med det här just nu. Jag vill hem till min dusch! -Jag såg dig inte, säger mr Blindo! Nähä? Jag smög bara tre decimeter rakt framför din bil. Hur kunde du inte se mig? Frågorna var många, men jag ville som sagt bara hem. Det enda jag kunde få ur mig var något i stil med: "Äh, det är nog lugnt". Sen satte jag mig på cykeln, rättade till det skeva styret och trampade de sista futtiga metrarna hem.

Nu gör det gött ont att sitta. Detta inlägg skrivs "in agony". Skit också! Ispåse och Ice Power har använts. Jag hoppas att läkningen inte tar alltför lång tid. Är det någon där uppe (eller nere) som missunnar mig att komma tillbaka till löpträningen? Man börjar ju snart undra.

Tid: 1 h 18 min
Puls: 162/177