Stockholm Marathon III

Av olika anledningar har jag inte blivit färdig att redogöra för mina upplevelser under årets upplaga av Stockholm marathon, för övrigt det 33:e i ordningen och mitt tredje. Detta helt fantastiska lopp som springs mitt inne i en huvudstad som är helt avstängd för trafik under stora delar av dagen. Och eftersom dagarna och veckorna gått sedan jag sprang de 42195 magiska metrarna, och endorfin-nivåerna så smått börjat lämna kroppen och nu snart är tillbaka på normala nivåer, så hade jag nästan bestämt mig för att låta historien förbli blott ett icke nedskrivet minne. Men så hände något. Häromdagen på tåget satt jag och fördrev tiden genom att bläddra bakåt i bloggen och läsa om, och verkligen återuppleva, mina två tidigare marathonlopp, från 2009 och 2010. Två berättelser om två lopp som jag aldrig vill glömma och som jag vill kunna återuppleva fler gånger. Och plötsligt kändes det lika självklart som viktigt att även plita ner storyn om nummer tre. Håll till godo.

Lämnar startfållan inte mindre än två gånger för att få rätt på vätskebalansen. Andra gången lämnar jag också Nix och Johan som tidigare kommit fram och påmint mig om mitt egentliga ursprung som skåning då jag glatt viftade ikapp med resten av svenskarna på speakerns traditionella uppmaning. Alltid lika kul att träffa någon man känner, om än ytligt, strax innan start. Ger den där extra kicken och påminnelsen om att det som komma skall är något stort som kommer att upplevas av riktigt många människor. Samtidigt. Och förmodligen på väldigt många olika sätt. Efter andra besöket i buskarna längs Lidingövägen står jag ”själv”. ”Tre minuter kvar till start!” ekar det från PA-anläggningen. Jag känner mig relativt lugn, trots min övertygelse att jag bär på något elakartat virus som kommer att fälla mig inom de närmaste timmarna. Språkas lite lätt vid med en dam som tycker att det blåser kallt.

”En minut kvar till start!”. Jaha. Då är det dags. Undrar om det blir någon Champagnegalopp i år. Det hoppas jag verkligen. Det piggar alltid upp. ”PANG!”. Startpistolen ljuder och röken från pipmynningen stiger upp mot den något molnbeslöjade skyn där långt framme någonstans. Står långt bak i startgrupp C och har ett antal tusen människor mellan mig och startlinjen. Lämmeltåget börjar röra sig så smått framåt och jag känner mig fortfarande helt lugn. Nästan lite ”bedövad” i huvudet. Kan det vara alla sjukdomstankar som får mitt sinne att vara mindre öppet än brukligt? Ingen champagnegalopp. Och för att vara helt ärlig, så kommer jag faktiskt inte håg vad som skickas genom PA-anläggningen då jag någon minut efter startskottet passerar de pipande mattorna rakt under START-banderollen.

Det jag däremot mer än tydligt kommer ihåg är hur hela familjen; fru, barn, svåger, svägerska, barnkusiner och inneboende studentska, står och hejar, viftar och tjoar på slänten vid Kungliga Musikhögskolan. Jag ler, myser och njuter för stunden. Om det bara inte varit för det där viruset så hade livet varit på absoluta toppen just här och nu!

Tittar då och då på klockan och ser att jag håller ett något snabbare tempo än det planerade 5:20. Det är på något sett ”svårt” att springa saktare i den delen av klungan jag befinner mig. Alla verkar vara inställda på en sluttid på mellan 3.30 och 3.40 med tanke på det tempo som hålls. Jag bestämmer mig för att haka på ett tag och se hur det känns.

Utanför Sveriges Televisions högkvarter passerar jag dagens första ”kändis”; Meteorolog Pia Hultgren står med sin pointer och manar på de löpare som passerar. Tycker det ser ut som att hon gärna varit med bland de löpande istället för att stå bredvid och heja på. Minns den korta ”Jag är löpare”-artikel från senaste RW och tycker att det är riktigt roligt att hon nu står och tjoar på oss. När jag passerar henne spricker jag upp i ett (helt ärligt) leende och utbrister ”Hej Pia!” och får ett ”Nej men HEJ!” tillbaka. Lite kul. Svänger in på Strandvägen och känner mig hur pigg som helst. Njuter av att det är så mycket folk som står och hejar och tittar. Känner mig glad och uppsluppen och otroligt lätt i kroppen. Är noga med att inte dra på för mycket utan hålla mig till min plan att gå ut någotsånär försiktigt och verkligen lyssna på kroppen.

Efter att jag precis passerat 5k-mattan på Skeppsbron får jag syn på en gammal kollega, tillika engelsman, som står precis innan Slussentunneln. Får mig ett ”Ey Thomas!!!” till livs och jag ger honom en high five som tack. Fantastiskt kul att han, den mest sport-ointresserade människan på denna jord, letat sig ner till folksamlingen för att få en skymt av sin gamla Kista-polare. Vidare ner i tunneln och livet leker. Nu har jag också börjat fatta att jag faktiskt inte har blivit drabbat av ett (halv)dödligt virus utan faktiskt är fullt frisk. Trots att både äldsta dottern, och döttrarnas lillkusin bär på en elakartad vårförkylning.

Denna insikt ger mig ännu mer energi och jag tar mig på lätta ben hela långa Söder Mälarstrand ner mot den av många så fruktade Västerbron där jag glatt vinkar och spontant hälsar på TV-kändis nr 2 för dagen, Malin Cederbladh som spelar Oves ”Anette” i Solsidan. Hon verkade inte alls så enerverande och ”farlig” i verkligheten... Och detsamma tycker jag gäller för den annalkande bron. Den är faktiskt inte så där hemsk som många säger. Åtminstone inte i den farten jag för tillfället håller (typ 5:10). Visst är det fysiskt klart jobbigare att springa uppför än på platten, men man vet ju om det och anpassar farten lite efter det. Och är man som jag utrustad med långa ben så går nerförslöpningen som tåget. Bara att rulla på och hoppas att knän och framsidan av låren håller.

När jag efter bron passerar Sambatjejerna och sedan glider in på Norr Mälarstrand blir det Funrun-Mary-scanning för hela slanten. Håller mestadels koll på min vänstersida eftersom jag fått för mig att det är där hon ska stå. Meter efter meter passerar, men ingen ”match” från identifieringsutrustningen. Lite snopen efter att ha missat den framemotsedda energiinjektionen konstaterar jag att jag under letandet avverkat nästan två kilometer till och har nu bara 32 kvar till den där åtråvärda finishertröjan. Än så länge inte tillstymmelse till trötthet utan bara ren och skär löpglädje.

Nu rullar det bara på och jag fortsätter att njuta av löpningen och stämningen. Jag trippar uppför Torsgatan och när jag tar högerkurvan tuggandes på en erhållen Dextrosoltablett spricker jag upp i ett leende då jag tänker på vad Bureborn meddelade mig inför maran i fjol när jag undrade var hon skulle stå och heja: ”Kolla efter ’hacket’ i ledet då du glider in på Odengatan”. Haha! Fortfarande lika roligt när jag tänker på det!

Nu närmar sig Humlegården med stormsteg och där är det dags för nästa ”glädjesup”. Hela familjen med fru, barn, inneboende, svåger, svägerska, deras barn samt mina föräldrar har samlats och står nu och väntar på nummer 1328. Där är han! Och där är DE! Upp med händerna i luften. Hallå allihopa! High five till hela gänget. Det här är livet! Här har man sprungit nästan precis 16 kilometer, i relativt hyggligt tempo, och känner sig fortfarande lång, snygg och lätt (som MarathonMia tycker att man ska känna sig när man springer - något jag för övrigt helt håller med om!). Strax efter står Malin Ewerlöf och hänger på sin hoj språkandes med en (förmodad) polare.
-”Tjenare Malin!”
-”Hej!”
Japp. Jag vet. Förbannat bonnigt att hälsa på kändisar så där, men har man inte tillräckligt med bekanta i stan får man ju taga vad som bjuds för att få sig ett par extra energiboostande ”Hej!” till livs... Eller?

Nåväl, slinga nummer två (av tre) har nu inletts och vid 18-skylten överräcker jag och mottager den present jag lovat mig själv redan vid start. Bon Scott, AC/DC, Back In Black. Som följs av Sex Pistols ”Problems”, Yazoos ”Don’t go!” och Deep Purples ”Highway star”. Och en hel del andra låtar som gör mig glad och som får både tiden och kilometrarna att fullkomligt försvinna. Jag springer Djurgårdsslingan som i trans och rätt som det är så är jag utanför Skansen, Gröna Lund och sedan uppe på Djurgårdsbron. Här åker hörlurarna av och jag kutar längs Strandvägen på något tröttare ben än vad jag gjorde för drygt två timmar sedan då jag var här senast.

På ett sätt känns det som att det är nu som loppet verkligen börjar. Tempot ligger väl på typ 5:07 i snitt sedan start vid det här laget och frågan är om jag ska orka hålla det hela vägen in på ben som lär blir tröttare och tröttare för varje kilometer. Vad skulle det i så fall innebära för sluttid? Ärligt talat så tänker jag inte så mycket på det sättet utan mer på hur stor marginal jag har samlat på mig till de 3.45 som kändes som ett rimligt mål för en förmodat virusinfekterad Benet som strax innan loppet insett att han noterat alldeles för få kvalitetspass i träningsdagboken.

Det är tjockt med folk vid Kungsträdgården. Mer nu än vid första varvet och det är ju alltid kul. Jag springer i min egen bubbla och förnimmer bara svagt vad som skriks och hojtas runt mig. Jag har sikte på den smått magiska 30-skylten på Skeppsbron och vill bara passera den mattan på en hygglig tid så att familjen och andra som följer mig via SMS och internet kan få kvitto på att det fortfarande fungerar. Pipet som ljuder från tidtagningsutrustningen närmar sig och det är som ljuv musik i mina öron. Ner i Slussentunneln med händerna klappandes över huvudet på speakerns uppmaning. Jag är fortfarande stark. Och håller fortfarande ett hyggligt tempo.

Tankarna går helt plötsligt till 2009 då jag precis här då jag gled ner i tunneln tänkte extremt negativa tankar. Om att det var "omöjligt" att hålla typ 5-tempo på en hel mara, om att jag helst av allt bara ville lägga mig ner i den svala tunneln och självdö, efter det att jag kastat upp allt sliskigt skit jag hällt i mig på vägen. Ända tills jag fick syn på Z (eller rättare sagt tills hon fick syn på mig ståendes på bron). Då väcktes jag ur mitt negativa mantra och tyckte livet ändå var värt att leva trots den ofattbara tröttheten. 2009 var det sjukt tungt.

Z, ja. Denna underbara människa som nu, precis just nu, själv springer detta lopp på Stockholms fantastiskt vackra gator. Ett faktum som jag nästan är säker på att hon inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig för ett år sedan. Z, som jag via telefon, mail och sociala medier lite sporadiskt försökt coacha och mentalt peppa under vintern. Hoppas verkligen hon har det bra var än hon befinner sig där ute på banan!

Söder Mälarstrand flyter på utan några större problem. Buljongståndet som tornar upp sig efter ungefär hälften av vägen får klara sig utan mitt besök även i år och jag närmar mig nu bron för en andra bestigning. Även den flyter på fint. Både uppför, men speciellt nerför då jag släpper på allt jag har och rullar ner i en jävla fart med hjälp av de långe benen. Jag känner att framsidan av bägge låren har det slitigt, men väljer att ignorera det och bara köra på.

På Norr Mälarstrand hamnar jag bakom en tjej, som jag av någon anledning lägger lite extra märke till. Kanske är det hennes avslappnade och vackra löpstil som fascinerar. Eller är det att hon och jag håller exakt samma ”nu är det bara att tugga på”-tempo som gör att jag håller extra koll på henne där hon springer bara någon meter framför mig. På ett nästan komiskt sätt har vi precis samma rytm hela den vackra vägen norr om Riddarfjärden. Framme vid Stadshuset bjuds det på Cola, men både jag och min ledsagare väljer att avstå och fortsätter istället med ett oförtrutet malande på klistrig asfalt mot Tegelbacken över Stadshusbron. När bron väl är passerad börjar det att gå nerför och nu låter jag återigen benen rulla på utan att dra i handbromsen. Jag rullar lätt förbi ett stort antal löpare, inklusive min tempo-soulmate och det blir faktiskt det sista jag ser av henne.

Nu inleds den långa sega uppförslöpningen. Först förbi Centralen, där mina föräldrar helt plötsligt dyker upp på högerflanken. Vinkandes och klappandes. Vad kul! Det trodde jag inte. Jag förväntade mig inte att se någon jag (verkligen) känner förrän på Stadion. Och någon kilometer senare är det dags för nästa glada överraskning. Tor, som i löparkretsar är mer känd som jumper, står, lämpligt nog, nästan mitt på Torsgatan och hejar på lite i avskildhet. Han är lätt att känna igen där han står i sin "röa o granna" tröja. Jag byter fil, springer fram och ger honom en rejäl high-five för det enormt uppskattade stödet. Dessa två möten var precis vad jag behövde för att motivera mig att hålla tempot uppe trots att jag vid här laget är rätt sliten.

Odengatan innebär sedan bara en sak. Håll tempot uppe, även om det nu verkligen börjar kännas i benen. Det är bara att försöka glömma dem och istället fokusera på andningen och bara mala på. När vi svänger höger in på Sturegatan börjar jag fatta att det här kommer att bli en sluttid långt över förväntan. Precis som jag gjorde i fjol. Hmmm? Är det en trend som vi ser här? Ställer jag kanske för låga ”krav” på mig själv. Eller är jag helt enkelt i bättre form än jag vågat hoppats på? Trots den lite halvtaskiga uppladdningen i stort sett helt fri från både backträning och intervall-dito.

Det där får jag väl försöka analysera lite djupare en vacker dag men just nu är det Stadion som hägrar. Stadion och sub-3.35.

Sista knycken in genom tegelporten på bortre långsidan känns så ofattbart skön att få göra. Jag liksom ”tränger” mig fram i porten för att inte riskera att förlora någon tid alls och sedan sätter jag in den allra sista stöten. Springer de sista 300 inne på löparbanorna i absolut maxtempo och hör, då jag tar kurvan på kortsidan, ett underbart vrålande från de mina. Då jag tittar upp står hela gänget och gastar, vinkar, skrattar och vrålar. Jag vinkar lite snabbt tillbaka och störtar sedan mot mållinjen.

Kör vid målpassagen denna gång inte den klassiska ”händerna rakt upp i luften”-gesten utan knyter högernäven framför mig, böjer mig lätt framåt och vrålar något i stil med ”FAN VA GOTT!!”. För det var det verkligen. Hela vägen. Alla 42,2. Alla tre timmar, 34 minuter och 38 sekunder.

Och jag har sagt det förr och jag vet att jag kommer att säga det igen; Löpning ÄR livet! Inget tvivel om den saken!