Planenligt så gav jag mig ut på mitt andra Dr Maffetone-pass ikväll. Starten blev något försenad av olika anledningar vilket fick energinivåerna att sjunka alltför långt ner i den långe kroppen. Jag var ganska hungrig redan innan jag stack ut. Inte speciellt bra, men så blir det ibland när vardagslivet rullar på och det är mycket som skall klaffa.
Det kändes stelt i början på rundan, i bägge benen. Riktigt stelt. Benhinnorna gnällde lite och jag tror mig veta varför. Det var gårdagens jobbavslutning på HK som var boven i dramat. En 20 minuter lång och väldigt rask promenad till tåget (som sedan givetvis visade sig vara en kvart försenat) i icke speciellt fotriktiga pjuck frestade ganska ordenligt på benhinnorna. Stelheten och obehaget släppte dock efter någon kilometer, vilket jag tackar för.
Tempot styrdes precis som vid förra rundan av pulsen. Närmare bestämt den aeroba maxpulsen. Maffetone-pulsen. 180-formelpulsen.
Det känns väldigt konstigt att springa så pass sakta som jag måste för att pulsen skall hålla sig i Maffezonen. Dock är tempot perfekt för mig och min för tillfället rehabiliterande vad. Lugnt och fint joggande skönt ackompanjerad av Bob Marley and the Wailers. Tempot var till och med ännu lägre än i tisdags. Varför vet jag inte. Eller jo. Dagsformen. Den låga energinivån.
Total tid: 1 tim 10 min
Puls: 140
8 kommentarer:
Jo MAF-träning kan jag varmt rekommendera. Jag har haft en ängels tålamod under slutet av förra året och januari ut.
Det betalade sig i form av att MAF-farten sänktes från 5:42 vidare till 5:14 och nu ligger på 4:54 trots att träningspulsen inte varit över 149 slag. Herr Maffetone är alltså största idolen här i Götet.
maf on!
Coolt! Då är det alltså värt att fortsätta lunka i maffe-tempo :-)
Nu kan du ju kuta igen. Maffatone verkar ju skitbra! Kan du göra sådana pass du gör nu kan du ju hålla psyket i skick i alla fall ;)
Jo, Dr M verkar lovande, men det är sjukt vad jag måste springa långsamt för att hålla pulsen på 140.
Igår höll jag på lite för länge, är jag rädd. Det är ju så svårt att veta hur mycket man får ta i.
När jag blivit varm, så kändes det riktigt bra, vilket gjorde att jag bara lufsade på och lät tiden gå som den ville.
Idag är jag lite mer öm i vaden än jag räknat med. Jag är skiträdd för att jag ska "trilla dit" igen. Nu när jag äntligen kommit tillbaka ut i spåren.
Maf-pass med Marley i lurarna, låter som ren meditation i mina öron :-)
Så himla kul att du börjar hitta tillbaks till löpningen efter lång rehabilitering! Var rädd om vaden nu bara eftersom den ömmar lite. Jag håller tummarna för dig!
Tack för omtanken Karin! Passet var riktigt skönt, om än alldeles för långsamt, men det är bara att acceptera i nuläget.
Marley är nostalgi! :-)
Mmmm, det är svårt att lägga band på löplusten, helst när man inte känner av smärtan när man är i farten (om än låg ;-).
Hoppas ömheten ger med sig!
Ömheten är borta idag. Hurra! :-)
Skicka en kommentar