Igår morse kunde man se resultatet av långfredagskvällens och nattens sanslösa snöyra. Vitt, vitt, vitt och fullständig blankis på gatan här utanför. Skidor och pulkor och t o m den gamla sparken åkte fram ur garagets kaotiska gömmor. Barnen var överlyckliga. Jag var något mindre road.
Men visst var det kul för barnen att få uppleva lite snö och is innan våren tar över på allvar här nere i sydsverige.
- Ska vi prova sparken!?
- Javisst!
- Pappa, kan du skjutsa mig på den?
- Visst! Inga problem. Hoppa upp så skall det bli åka av!
Broddar (slipstoppers) på, och iväg längs gatans näst intill perfekta is. Tjoho! Det gick fint. Ända tills sparken skar igenom den i solen mjuknande isen och gjorde omedelbar halt. Tyvärr lyckades inte jag stanna lika tvärt, utan slungades i en vacker parabel över sparkens styre, över dottern och ner i gatan. På rygg. Som tur var gick landningen bra. Barnen skrattade gott. Förmodligen de fönsterkikande grannarna också. Jaja, alltid kul att kunna roa någon.
Spark är inget för oss skåningar. Jag gick istället raka vägen in och bytte om och gav mig ut på ett snötäckt och blåsigt fält. Broddarna fick följa med, ty det var riktigt obehagligt halt på sina ställen på grusvägarna.
Testlöpet gick bra. Jag joggade en runda på knappt en halvtimme och min (snart före detta) skada som jag dragits med i nästan precis två månader märktes inte av så värst mycket. Det var bara några försiktiga viskningar från vaden under de sista minutrarna. Härligt! Det verkar som om min vilovecka har gett resultat!
Pulsen brydde jag mig inte om igår, utan koncentrationen låg helt och hållet på att hitta bästa möjliga före på de snö- och isbelagda vägarna. Antalet spm gick i taket så fort jag tog i lite, men det gjorde som sagt inget. Jag var som en kalv på ett vitt grönbete och log med hela ansiktet.
Härligt, härligt! Nu hoppas jag att jag på allvar kan komma igång med förberedelserna inför Göteborgsvarvet. Det är nu exakt 8 veckor tills de 21 kilometrarna skall springas där uppe på västkusten. Förkylningen, som frun just nu bär på, har jag bestämt att hon skall få behålla helt för sig själv, för nu skall jag börja löpträna igen! Yes! :-)
4 kommentarer:
Is och halka är livsfarligt! Dessvärre kunde jag inte låta bli att skratta åt synen av dig farandes över sparken... Men aj, vad ont det måste ha gjort!!
Vad härligt att kunna springa i halka och ÄNDÅ inte kännna annat än små viskningar från din (fd) skada. Härligt besked! Jag håller tummarna för Götet 17 maj!! :-)
Vinterlekar borde förbjudas! (även om de generera synnerligen rolig läsning!)
Själv gjorde jag en smärre vurpa i pulkbacken, landade turligt nog på nosen. Livrädd att skada fossingarna lyckades jag märkligt nog hålla dem högst. Gissar att det också såg roligt ut... Brorsbarnen kiknande av skratt. Mitt eget lilla skrutt tyckte synd om mig och sympatigrät.
Fint pass, hörrö! Förstår att du log. Viskar vaden på blankisen håller den säkert snattran när marken är bar. Varvet nästa!
Shit vad skönt!!!!
Äntligen får du komma igång igen.
Jag vet att jag inte är riktigt rätt kille att säga det, men gör det i alla fall: Smyg igång försiktigt!
Skön vurpa :D
Vurpan hade nog blivit en klassiker, hade den (gud förbjude) filmats. Landningen på rygg var dock helt smärtfri, tackar för det.
Det är nog första gången jag läser att någon "turligt nog" landade på nosen i pulkbacken. Helt rätt, dock. Var rädd om fossingarna! :-D
Det är riktigt gött att kunna börja springa igen utan att ha ont. Jag lovar att ta det varligt i uppstarten. Det är dags idag igen. Längtar redan :-)
Skicka en kommentar