Idag bestämde jag mig för att ta Dr Phil Maffetone i hand och dra med honom ut på ett löppass på fältet. Jag kom på idén på min väg hem från jobbet då jag satt och halvsov på tåget och kände mig lite allmänt deppig för att jag fortfarande har ont i vaden och ännu inte har kunnat komma igång med löpningen. Jag är rent ut sagt skittrött på de alternativa träningsformer som jag ägnat mig åt de senaste veckorna, bla bla bla. Det börjar kännas riktigt tjatigt, cykling, simning, cykling, simning, testlöp, smärta... Bah!
Men, inte gräva ner sig för en sån skitsak som en överansträngd vad. Det är ju faktiskt rentav en världslig sak för en motionslöpare som jag. Det hade varit värre om jag levt på löpningen. Som Mustafa Mohamed, som också dragit på sig en överansträngning i vaden och varit borta från löpträningen i ett antal veckor nu. Honom tycker jag riktigt synd om. Löpningen är ju som sagt hans levebröd. Håller alla tummar för dig, Musse.
Ok, tillbaka till Dr Phil. Maffetone, alltså. Enligt honom så bygger man en stark uthållighetsbas genom att utföra sina träningspass på en pulsnivå där kroppen mestadels använder fett som energikälla. Denna pulsnivå är vad man kallar den aeroba maxpulsen och räknas enligt honom ut som (180 - ålder), i mitt fall 142.
Så, om jag lägger mina träningspass på en intensitetsnivå så att pulsen aldrig överstiger 142, så lovar Maffetone alltså att jag redan efter några veckor skall märka att jag kan springa betydligt fortare med bibehållen låg puls och att jag då är på god väg att bygga en riktigt stabil uthållighetsbas för mina framtida löparäventyr. Intressant! Mark Allen, sexfaldig järnmansmästare, förklarar hela idén ganska bra i denna artikel.
Min tanke på tåget idag var alltså: Varför inte passa på att testa detta nu när jag bevisligen ändå inte har kraft nog i vaden att trycka på och springa "normalt", dvs Szalkaiprogramsenligt? Ja, precis. Varför inte?
Sagt och gjort. Pulsband på. Pannlampa på. Och så iväg! Tuff, tuff, tuff... Herregud vad sakta det gick. Knappt styrfart. Men, och detta är viktigt, jag "sprang" (eller, ja, jag vet inte riktigt vad jag skall kalla det) under en knapp timme och vaden höll sig i skinnet under hela tiden. Snittpulsen hamnade på 141 spm och mitt första ultraaeroba Maffetonepass var till ända. Det känns faktiskt riktigt gött. Jag kommer att hålla mig till Maffetone ett tag framöver och se vad som händer. Backträningen, som enligt Sz's program börjar denna vecka, får lugna sig ett tag till. Nu skall jag, Maffetone och min vänstra vad bygga från grunden...
Total tid: 51 min 22 sek
Puls: 141
8 kommentarer:
Vaden håller sig alltså lugn och fin när du springer sakta? Då är det ju ett strålande läge att testa Maffetones variant.
Har en bekant till en bekant som är frälst på herrn´ i fråga. Missionerar intensivt. Så jag försökte faktiskt också testa, gick så där. Förstår precis vad du menar med knapp styrfart. Jag hade väldiga problem att finna mig tillrätta med bristen på löpsteg. Men det är ändå betydligt roligare än cykling och simning! :-)
Och det ger resultat. Min bekants bekants springer - jag menar verkligen springer - med en puls runt 145.
Ja, när vaden har blivit så här pass bra, så kan jag ju förhoppningsvis fortsättningsvis spendera mina träningstimmar i löpspåren istället för i simhallen. Dock inga högre hasigheter än, och då passar ju Maffetone utmärkt. :-)
Är lite öm idag, men det är nog bara som det skall vara tror jag. Den läker väl fortfarande den jäkeln.
Kul att höra att Maffetone verkligen funkar på "vanliga" människor (räknar inte Mark Allen och Lance Armstrong till vanligt folk. De tillhör väl snarare kategorin superhjältar :-)
Men vad häftigt! Har helt missat denne Maffetone, ska läsa in mig på honom och begrunna det hela :-)
Härligt att vaden "bara" ömmar efter en timmes löpning, styrkebesked hoppas jag!
Ja, det är ganska häftigt med Maffetone, men jag tror att man behöver ha ett oerhört tålamod, vilket jag är rädd att jag inte har. Men så länge jag har ont, så har jag ju som sagt inte så mycket val än att springa sakta, och då kan jag ju lika gärna springa i "Maffetonetempo" :-)
Jag hoppas också att det är ett styrkebesked, Karin. Nu känns det ganska bra igen. Tyvärr har jag inte tid att testlöpa i morgon utan måste vänta ända tills på fredag... Jag längtar redan :-)
Det verkar ju skitbra! Att kunna springa så länge med vaden menar jag. Det kommer nog bara göra dig gott att vänta några dagar med nästa pass.
Man kanske själv skulle testa lite MAffatone (har aldrig hört om gubben). Har fått lite ont i höger ljumske utan synbar anledning de sista dagarn. Inbillar mig att det var intervallpasset förra veckan. Då gjorde det lite ont där...
Ja visst låter det bra, men som jag skrev... jag vill knappt kalla det att springa. Det handlade mer om väldigt, väldigt lugn jogging (drygt 7 min/km). Men, i vilket som helst så har du helt rätt. Det kändes så jädra gött att kunna tuffa runt i drygt 50 minuter utan att ha ont! Visst kändes det, men det gjorde inte ont. Halleluja!
Trist att höra om ömmande ljumskar. Alltid surt med smärta. Testa lite Ice Power, men VAR FÖRSIKTIG. Ljumsken ligger ju som bekant väldigt nära andra kroppsdelar som reagerar ganska speciellt på Ice Power ;-) Hehe
Spana in Maffetone. Det är intressanta teorier han har.
Jag började min "karriär" i någon sorts maffetempo, utan att veta att det var så det hette. Jag hävdar att vi alla mår bra av ett maffelångpass ibland - precis som det ibland är bra med fartökningar.
Skönt att du får lite mil i benen, det är du värd! Jag är grymt impad av att du stått ut med all rehabträning.
Håller med om att det är hälsosamt med lågintensiva långpass ibland. Maffetone går dock ett steg längre. Han hävdar att *alla* pass skall vara lågintensiva under en grundträningsperiod på ungefär 3, 4 månader.
Han påstår också att om man skjuter in ett snabbpass under denna period så "förstör" man en hel del av det som man byggt upp. Så det gäller att vara ordentligt disciplinerad. Jag vet inte om jag skulle kunna vara så disciplinerad. Jag hade nog fått total snabblopps- eller intervallpass-abstinens...
Skicka en kommentar