Idrottsföreningen på jobbet anordnade igår en löptävling där det gällde för varje sektion att samla så många varv som möjligt under en timmes tid. Ett varv var 1600 meter långt i kuperad terräng i ett av stadens motionsspår. Det var faktiskt en hel del av de anställda som ställde upp. Själv tyckte jag att det var ett ypperligt tillfälle att få komma ut och rasta benen igen och kolla statusen. Tejp på, löparkläder på, löparglasögon (som gav upphov till en del spydiga kommentarer) på och så iväg.
Jag slog följe med Göteborgsvarvskollegan M. Jag såg det, av någon anledning, som min plikt att hålla koll på henne så att hon inte tog ut sig för mycket. Hon ska ju springa 42k i Stockholm på lördag! Första varvet gick alldeles för fort för hennes tänkta lätta distanslöpning. Andra varvet likaså. Men sen kom vi in i ett riktigt skönt 5:30-snacktempo som vi höll i de resterande tre varven. Mycket marathonsnack blev det. Hon verkar hur lugn som helst inför det som komma skall. Däremot var hon lite orolig för sin bror som också ska springa och som för någon dag sedan stukade foten rejält. Det är mycket som man får passa sig för inför en mara. Jag tänker onekligen på proffsen som verkligen måste hålla sig hela och friska inför stora evenemang. Det kan inte alltid vara lätt...
Nåja, efter fem varv fick alltså M strikta order om att stanna. Då hade hon gjort sina åtta kilometer som Mäster Sz förespråkar i sitt 3.30-program. Hon var (så klart) helt med på noterna och utförde förbudsordern utan protester... Passet var ju avklarat enligt plan! Jag tog dock ett varv till och av någon anledning (försök till att visa på nån sorts manlighet/allmänt spring i benen?...) så drog jag upp tempot rejält och sprang det sista kuperade varvet i 4:20-tempo. Fasen vad trött jag blev.
Det kändes också rejält mycket mer i vänster underben då jag tryckte på. Jag blev lite orolig att jag tagit i för mycket, men idag känns det relativt bra. Det bästa hade nog ändå varit att antingen som M lagt av efter fem varv, alternativt sprungit ytterligare ett men då i samma behagliga 5:30-tempo. Skit samma, gjort är gjort och det känns som sagt ganska ok.
Undrar förresten om vår sektion vann den här varvskampen...
8 kommentarer:
Ja, se karlar! Ni måste alltid vara värst! ;-)
Det brukar vara Johan som kommer med den här kommentaren men, skulle inte du vila ditt underben?
Vilken kul löpartävling förexten, kanske skulle man dra igång ngt liknande här bland bonn´forskarna?
Ja, visst måste vi!.. Fattar faktiskt inte varför. Gör du? Allvarligt talat så brukar jag skita i sånt där "machobeteende", och i ärlighetens namn tror jag inte det hade med det att göra igår heller... Jag var bara jädrigt sugen på att testa mig själv lite. Dumt? Förmodligen. :-)
Och jo, jag SKA vila mitt ben. Dock börjar det kännas bättre vilket gör att man blir mer och mer otålig när det gäller att "komma igång" igen och hoppa på Sz's 1.45-program. Det var ju så kul senast... Men, jag lovar dig, blir det mer löpning inom det närmaste så blir det lugnt och fint. Svettas ordentligt får jag göra på cykeln eller nåt....
Tävlingsformen med antal varv är faktiskt rätt kul, eftersom det då inte kräver att man springer. Om nån vill gå, så varsågod. Något färre varv i bidrag från gångarna, men oändligt mycket bättre än inget bidrag alls. En tävling av sådant slag bör avslutas med grill och snabba kolhydrater i form av öl eller liknande! Garanterat succé.
Ja vad skall vi göra med våra stackars klena ben? Jag var själv ute igår på första rundan sedan Göteborgvarvet och knäet gjorde sig påmint direkt. Ingen svår smärta utan bara lite lagom störande hela vägen.
Jag har ingen röntgen att hoppas på som du utan får antingen leva med smärtan och hoppas att det går över eller ta en längre paus från löpningen.
jogg on!
Kul tävling den ska jag sno till mitt eget jobb och tipsa löparföreningen där om. Hoppas ditt underben känns ok även framöver.
Just det, lyssna nu på mig och Bureborn: -VILA DITT BEN! ;-)
Bara för att det BÖRJAR kännas bättre betyder inte att det är bra. Risken är ju bara att du slår upp skadan igen därför att den inte är utläkt. Tålamod min vän.
Nu tänker Benet: -Ja, mamma....
Skönt att löpningen kändes lite bra och rolig tävling. Synd att man inte har några arbetskamrater att springa med.
Förmaningar, förmaningar... Betyder det att jag inte får ge mig ut på ett tasspass i morgon bitti i Vassunda IFs finfina spår här i Knivsta?
Taskigt! :-(
Men om jag lovar att ta det riktigt, riktigt lugnt då? Please!
Samir, jag vet inte vad vi skall göra... Amputation? Nej, det är kanske lite drastiskt... Skämt åsido, Johan och Bureborn har nog rätt. Det finns nog inte så mycket mer att göra än att ge kroppen chansen att reparera sig själv. Skall det löpas, skall det ske lugnt och fint så att smärtan håller sig borta och läkningsprocessen inte störs alltför mycket.
Slimlender, kul om ni kör tävlingen även hos er. Det var riktigt kul att springa/gå tillsammans med så många kollegor. Och idag fick jag mail från en av kollegorna på sektionen. Vi vann :-)
4:20 gryyyymt!!! ibland måste man bara få springa av sig, eller hur? :)
Jamen precis, Magda! Ibland spritter det så förbaskat i benen att det liksom inte går att bara tuffa på i behagligt snack-tempo.
:-)
Skicka en kommentar