Allt var upplagt för en höjdarkväll. Tre kollegor (Jag, M och Mr Orienterare), tre MTBs, mängder med kilometrar av skogsstigar på Hovdala att avverka. Det här kan bara bli hur bra som helst!
Efter den inledande stigningen som värmde upp oss (eller i varje fall mig) ordentligt så började en riktigt seriös MTB-körning. Hej och hopp, grenar i huvet, korsande motocrossspår med slirig sand, lövbeklädda och steniga stigar slingrandes fram i skogen. Fantastiskt kul. Lite problem med att göra de rätta vägvalen emellanåt vilket resulterade i kroppslig markkontakt vid ett par tillfällen, men inget allvarligt.
De två kollegorna är riktiga MTB-virtuoser och såg ut som om de vore ihopväxta med sina respektive cyklar. Själv kämpade jag lite med SPD-bindningarna. Både att komma i och ur de förbannade clipsen. En vanesak. Som det mesta här i livet.
Jag kom vid tillfällen en bit efter de andra två men de väntade snällt in mig. Då vi efter en inväntning låg på en lång rad och flög fram längs stigarna inträffade haveriet. Mr Orienterare som låg precis framför mig parerade snyggt för en stor sten som då alltför plötsligt dök upp mitt framför mig så att jag också fick väja. Åt fel håll. Rakt ner i lös sand. "Poff" ner i grusen med både cykel och mig själv. Inga problem. Upp igen. Men.. då visar det sig att sadeln fått sig en så pass rejäl törn i fallet att själva sittdelen lossnat från stålbygeln som den normalt sitter fästad runt. Dessutom hade det i plast tillverkade fästet gått sönder så att återmontera den gick alltså inte. Och att fortsätta utan fungerande sadel i den rådande terrängen var helt uteslutet. Således slutcyklat för min del. Skit också! M och Mr Orienterare följde mig nerför och fortsatte sedan cykelturen utan den sadellöse MTB-rookien.
Materialsporter. Bah!
Drömsits?
11 kommentarer:
Ha ha ha ha ha ha ha ha ha, förlåt, men det där såg för gräsligt obekvämt ut!!! Tänk om det hade hänt på ett lopp. Då hade man jäklar i mig fått bita ihop!
Ja, lite roligt var det...
Men det var en jäkla tur att det bara var sadeln som gick åt pipan och inte du.
Det är väl bara att knalla ner till DeGaVi och löpa en ny. Nästa gång är det väl min tur att få ett haveri.
huva
cykling ÄR läskigt. Men man hör ändå inte så mycket om cykelskador (förutom maskinhavierier - men jag menar personskador på cykel). Vad kommer det sig?
Instämmer i Nix fundering - hur kommer det sig egentligen?
Är löpare gnälligare? Eller så beror det helt enkelt på att jag inte läser cykelbloggar, där kanske det florerar mängder av skador.
Hur som, jag är övertygad om att cyckling är livsfarligt! Om det så bara handlar om en tur till kiosken...
Magda: Det var hyfsat obekvämt vill jag lova. Plast-mög skall inte användas som fästanordning för utrustning på en MTB. Det skall vara HÄRDAT STÅL! Minst! :-) Sadeln skall reklameras idag...
Johan: Jo, materiella skador är ju fullständigt värdsliga saker. Vi försökte fästa sadeln med Ms nyckelknippeband men det gick bara att fästa den i höjdled, inte i sidled (framåt/bakåt alltså). Vilket ledde till att så fort det hoppade till eller jag stötte till sadeln med arslet så hoppade den av igen... Bara att rulla hemåt...
MEN, jag kommer att komma tillbaka till Hovdala! Vilket ställe! Och då skall du med min broder!
Nix och Bureborn: Har faktiskt också funderat på det. Man utsätter sig ju för klart mer uppenbara risker på en MTB jämfört med då man springer. Men hur vanligt är det med cykelskador egentligen? Google hjälpte mig att hitta följande artikel från svenska räddningsverket. Således tydligen 300 MTB-snubbar om året som åker på nån skada. Skall verkligen försöka hålla mig utanför den statistiken...
men, men, men... Sadeln måste ju hålla för lite mer, eller?!
Tur att du inte skadade dig iallafall, för skador har du haft nog av. Även om jag inte är någon cykelfantast så låter dina terrängrundor både farliga och riktigt roliga. Adrenalinknarkare, vaddå?! ;)
Min chef kör MTB, han brukar ofta ha skrubbsår på armarna. Jag tror cyklisterna lever med det helt enkelt, de vänjer sig väl vid att vurpa, typ vad är väl lite skrubbsår när man har kul ;)
Karin, terrängcyklandet är kanske lite farligt, men det är så förbaskat kul att man inte ser det så. Man tycker man har rätt så bra koll på läget då man far fram som ett jehu. Hoppas att man verkligen har det också. Du borde testa MTB. Du som gillar när det går fort ;-)
Jag tror som du Fredrika, it goes with the territory så att säga. Själv har jag fina skrubbsår på utsidan av ena knäet men det är liksom inget med det. Så blir det när man får lite mer markkontakt än man tänkt i nån kurva eller nåt :-)
Verkar ju lite läskigt att cykla ju, sitta fast med fötterna så man inte kommer av, en sadel som går av så man nästan får nåt annat där bak och...ja vad kan hända mer?;-D
Nä skämt åsido, tur att du kom helskinnad hem, ni verkar ha riktigt roligt!!!
Välkommen till klubben, det är inte roligt att vända hem med trasig cykel när de andra cyklar vidare, jag vet hur det känns.
Skicka en kommentar