lördag 9 oktober 2010

Målbilder

Det finns målbilder. Och så finns det målbilder. De förra i form av förevigade ögonblick av dåtida triumfer. De senare som ledstjärnor vilka kanske leder oss mot nya triumfer i framtid. Att blicka tillbaka på de lopp som genomförts genom åren fyller mig med en härlig blandning av känslor. Mestadels positiva. Ty att korsa mållinjen i ett fysiskt krävande lopp som funnits i fokus under en lång tid i ens medvetande, ens vardag och ens liv är en fantastisk upplevelse som inte går att göras rättvisa genom att i ord beskrivas. Det är en av de saker som måste praktiseras för att kunna förstås.


Vad framtiden har i sitt sköte är det ju ingen som kan veta. Även om det finns människor här på jorden som påstår motsatsen och för en nättare summa kan förtälja den som så önskar allt som ska ske framöver och på så sätt spoliera eventuella överraskningar eller sätta ordentliga griller i huvudet på spådomsoffret.


Vad framtiden ska generera för nya triumfer är det ju då, enligt mig, följdaktligen heller ingen som vet. Däremot kan ju var och en projicera bilder av drömscenarion för sitt inre och utifrån dessa sätta upp delmål och strategier för att sedan nå just dit när tiden är inne. Målbilder, alltså.


Min vision vad gäller mitt löpande liv är att kunna hålla på i många år till. Jag ser mig, med lätta skor på fötterna och i en skadefri kropp, trippa fram på kända grusvägar i hemmastaden, på barrbeströdda sandjordsstigar i Åhus, över broarna i vår fantastiska huvudstad, längs de enorma gräsytorna i Central Park i NYC, på delar av de tusenåriga murarna i och runt Beijing och på vägar över svart vulkanaska på Hawaii. Som fyrtiotvååring, femtioåring, sextioåring och (varför inte?) som sjuttioåring.


Mitt främsta delmål, som egentligen är ett kontiuerligt mål, är att hitta en bra balans i min träning så att jag kan hålla mig skadefri. Så att jag kan springa långt, långt utan smärta, utan oro för att något i kroppen ska gå sönder eller börja krångla. Det är något som jag värdesätter väldigt högt. Högst.


Andra, mer konkreta delmål handlar om olika lopp. Och då, oundvikligen, även om "dröm"-tider på dessa lopp. Tider som jag försöker hålla så realistiska som möjligt för att känna att det finns en rimlig chans att nå med disciplinerad, hård och fokuserad träning. Lägger jag ribban alltför högt, så är det något i min pragmatiska (och ibland alltför realistiska) natur, som får mig att tappa modet och intresset, istället för att bli galet inspirerad och supertaggad. Vi människor är olika. Sannerligen.


Loppen som jag just nu har i planeringskalendern för 2011 är två till antalet och 42195 meter vardera till distansen. Det handlar om ASICS Stockholm Marathon i slutet av maj och real,- Berlin Marathon i slutet av september. Målet för Stockholm är att få till ett lika roligt, skönt och underbart lopp som i år. Något jag är rädd för kan bli svårt med tanke på den ofattbart och odelat positiva upplevelse årets marathon var. Målet för Berlin är att lyckas med det som sedan länge varit en dröm; Att kunna springa ett marathon på en tid understigande tre och en halv timme. En tid som jag under Stockholmsmaran 2009 ansåg (eller insåg?) vara utopisk då jag fullständigt tog slut redan då jag närmade mig Söder Mälarstrand på varv två, men som under årets upplaga av samma lopp faktiskt började te sig som rimligt och definitivt uppnåeligt.


Jag kommer snart att ha träningsschemat för höst och vinter redo för både offentlig publicering och praktisk exekvering. Tills dess kör jag på med mina styrkepass på gymet, mina excentriska tåhävningar och stretchövningar samt mina kortare löprundor för att komma tillbaka från hälseneproblemträsket. Och laddar för framtiden genom att ibland titta tillbaka och minnas med hjälp av historiska målbilder.


7 kommentarer:

Dunceor sa...

Jag har ännu inte riktigt bestämt mig om jag ska springa Sthlm eller inte. Antingen så springer jag sthlm eller så satsar jag helhjärtat på Berlin.
Att Berlin är huvudmålet är det ingen tvekan om dock =)

jumper sa...

3:30 på maraton låter som ett lagom hägrande första mål i din nyss inledda maratonkarriär...

Själv har jag när det gäller löpning ingen särskild framtid i huvudet. Tänker mig lite långsam joggning i höst, gärna i sällskap, men vad det ska bli i vår vet jag inte. För närvarande tänker jag bara orientering, en disciplin där jag skar lagrar i skolan, men som i sin nuvarande form är något helt annat och mycket svårare. Jag kan säga att såväl min respekt för sporten som mitt intresse att hitta dess hemligheter har ökat, sedan jag gjort mina första lärospån i helgen.

Benet sa...

Dunceor: Stockholm är ett lopp som jag personligen gärna inte missar. Jag gillar liksom hela grejen med StM. Att få komma till en stad jag verkligen gillar, att få tassa omkring på ÖIP innan loppet och insupa den förväntansfulla stämningen, att få stappla omkring på samma idrottsplats efter loppet och insupa den fantastiska atmosfären av tusentals triumfer. Hoppas verkligen du hakar på!

Berlin ska bli kul eftersom det är något helt nytt, något annorlunda och något som jag tror kan bli en finfin totalupplevelse det också. Vilket som är mitt "huvudmål" vet jag inte riktigt än. Men om jag satsar på att lyckas med 3.30 redan nästa år, så lär ju Berlin vara ett "lättare" lopp än Stockholm och då får det ju bli där som det ska ske....

Jumper: Ja, 3:30 borde gå, tror du inte? Jag var ju inte alltför långt ifrån i år (även om 10 minuter är 10 minuter och inte kapas så där rakt av utan att det verkligen lär kännas). Nåja, vi får se hur träningen går det närmaste året. Det är ju faktiskt det som det hänger på i mångt och mycket.

Orientering säger du? Denna fullständigt "livsfarliga" sport?...

Skämt åsido. Jag hyser en enorm respekt för orienterare. Och jag nästan fruktar dem. De har en makalös förmåga att ta sig fram snabbt. På alla möjliga underlag. Ju jävligare, desto bättre. Och själv skulle jag nog må riktigt bra av lite riktig terränglöpning. OCH lite kartkunskap. Ditt orienterings"projekt" låter ritkigt spännande!

jumper sa...

Tack för den länken. Jag nog minns jag! Själv rör jag mig försiktigt i skogen så som det anstår en snart pensionär. Löpfarten är en bit över 10 min/km och med kart- och kompassläsning det dubbla. Så var jag också helt torrskodd (och överlägset sist) i mål. Att se riktiga elitorienterare i aktion är i sanning imponerande.

Anonym sa...

Men, trodde nästan att jag skrivit det själv! Undantaget det där med 3:30 på maran. :-)
Jag är hundra procent övertygad om att du lyckas knäcka den tiden nästa sommar. Det är ett klart realistiskt mål, som kräver en rejäl, men inte övermäktig insats. Väntar med spänning på att få lite inblick i hur din träningsplanering ser ut.

Ingmarie sa...

Mål behöver vi alla men de kan se otroligt olika ut! Må bra, gå ner i vikt, sätta rekord, samla in pengar, slå lillebrorsan o.s.v. Det viktigaste är att målen är DINA!Ser fram emot att följa din resa!

Benet sa...

jumper: respekt är ordet! Kul att du hittat hem till en nygammal passion.

bureborn: du skrivit? Ha, nänä, du skriver i en helt annan (högre) division. Men kul att våra målbilder verkar överensstämma. Och varför inte 3.30 för Trögdens löparprinsessa?

Ingmarie: Så sant, så klokt! Ser också fram emot resan. Faktiskt oavsett om jag når målet. Kanske lite som Robban Broberg skrev/sjöng: Målet är ingenting, vägen är allt... :-)