Målbilder

Det finns målbilder. Och så finns det målbilder. De förra i form av förevigade ögonblick av dåtida triumfer. De senare som ledstjärnor vilka kanske leder oss mot nya triumfer i framtid. Att blicka tillbaka på de lopp som genomförts genom åren fyller mig med en härlig blandning av känslor. Mestadels positiva. Ty att korsa mållinjen i ett fysiskt krävande lopp som funnits i fokus under en lång tid i ens medvetande, ens vardag och ens liv är en fantastisk upplevelse som inte går att göras rättvisa genom att i ord beskrivas. Det är en av de saker som måste praktiseras för att kunna förstås.

Vad framtiden har i sitt sköte är det ju ingen som kan veta. Även om det finns människor här på jorden som påstår motsatsen och för en nättare summa kan förtälja den som så önskar allt som ska ske framöver och på så sätt spoliera eventuella överraskningar eller sätta ordentliga griller i huvudet på spådomsoffret.

Vad framtiden ska generera för nya triumfer är det ju då, enligt mig, följdaktligen heller ingen som vet. Däremot kan ju var och en projicera bilder av drömscenarion för sitt inre och utifrån dessa sätta upp delmål och strategier för att sedan nå just dit när tiden är inne. Målbilder, alltså.

Min vision vad gäller mitt löpande liv är att kunna hålla på i många år till. Jag ser mig, med lätta skor på fötterna och i en skadefri kropp, trippa fram på kända grusvägar i hemmastaden, på barrbeströdda sandjordsstigar i Åhus, över broarna i vår fantastiska huvudstad, längs de enorma gräsytorna i Central Park i NYC, på delar av de tusenåriga murarna i och runt Beijing och på vägar över svart vulkanaska på Hawaii. Som fyrtiotvååring, femtioåring, sextioåring och (varför inte?) som sjuttioåring.

Mitt främsta delmål, som egentligen är ett kontiuerligt mål, är att hitta en bra balans i min träning så att jag kan hålla mig skadefri. Så att jag kan springa långt, långt utan smärta, utan oro för att något i kroppen ska gå sönder eller börja krångla. Det är något som jag värdesätter väldigt högt. Högst.

Andra, mer konkreta delmål handlar om olika lopp. Och då, oundvikligen, även om "dröm"-tider på dessa lopp. Tider som jag försöker hålla så realistiska som möjligt för att känna att det finns en rimlig chans att nå med disciplinerad, hård och fokuserad träning. Lägger jag ribban alltför högt, så är det något i min pragmatiska (och ibland alltför realistiska) natur, som får mig att tappa modet och intresset, istället för att bli galet inspirerad och supertaggad. Vi människor är olika. Sannerligen.

Loppen som jag just nu har i planeringskalendern för 2011 är två till antalet och 42195 meter vardera till distansen. Det handlar om ASICS Stockholm Marathon i slutet av maj och real,- Berlin Marathon i slutet av september. Målet för Stockholm är att få till ett lika roligt, skönt och underbart lopp som i år. Något jag är rädd för kan bli svårt med tanke på den ofattbart och odelat positiva upplevelse årets marathon var. Målet för Berlin är att lyckas med det som sedan länge varit en dröm; Att kunna springa ett marathon på en tid understigande tre och en halv timme. En tid som jag under Stockholmsmaran 2009 ansåg (eller insåg?) vara utopisk då jag fullständigt tog slut redan då jag närmade mig Söder Mälarstrand på varv två, men som under årets upplaga av samma lopp faktiskt började te sig som rimligt och definitivt uppnåeligt.

Jag kommer snart att ha träningsschemat för höst och vinter redo för både offentlig publicering och praktisk exekvering. Tills dess kör jag på med mina styrkepass på gymet, mina excentriska tåhävningar och stretchövningar samt mina kortare löprundor för att komma tillbaka från hälseneproblemträsket. Och laddar för framtiden genom att ibland titta tillbaka och minnas med hjälp av historiska målbilder.