Där satt den! Ett marathonresultat över all förväntan. Ett helt underbart lopp från början till slut. Jag svävar fortfarande omkring i ett skönt, endorfinskt lyckorus. Försöker samla tankarna och kommer att ge en lite mer utförlig beskrivning av mitt livs lopp inom kort. Stay tuned...
Tills dess, resultatet och mellantiderna rakt upp och ner.
Disclaimer: Baissekänliga läsare varnas för extrem baissning i följande inlägg. Min gode vän Amir fick mig att inse hur negativ jag låter. Angående något som jag verkligen älskar. Tack för perspektivet Amir och du har helt rätt; Det här ska ju bli skitkul!
Sex månader. 182 dagar. Ett halvt år. Kan tyckas vara en lång tid. Till och med som en hel evighet om man är sju, åtta år och väntar på något speciellt, som en födelsedag eller kanske självaste julafton.
Men ett halvår kan också gå otroligt fort. Som under ett sabbatshalvår kombinerat med en drömsemestertillvaro i någon spännande del av världen, kanske? Eller då dagarna fylls av schemalagda aktiviteter i intressanta projekt. Som ett träningsprogram inför ett maraton till exempel.
Jag kan inte fatta att det var hela 26 veckor sedan som jag satt och sneglade på Szalkai's 3.30-program och lät tankarna vandra genom veckorna, passen och årstiderna och kände hur formen kom smygande i takt med backträningen, fartlekarna och de korta intervallerna. Jag minns att jag med mina 1.40.25 i ryggen från Bromölla halvmarathon började drömma om att faktiskt kunna träna mig så pass stark under de kommande månaderna att 3.30 kanske inte skulle te sig så speciellt utopiskt.
Det var då det. Innan resan påbörjades. Nu är jag framme. Bara en liten bit från ändhållplatsen på denna 182 dagar långa färd. Och känslorna har gradvis bytt skepnad. Från hoppfulla och framtidstroende till lite desperata och smått ångestfyllda. Är jag verkligen tillräckligt förberedd? Kommer jag att orka stå emot smärtan och det förmodade illamåendet? Kommer värmen att knäcka mig igen? Kommer det att kännas lika tungt redan från början, precis som det gjorde i fjol. Och som det gjorde i Göteborg för knappt två veckor sidan?
Arrghh! Varför har jag inte kört några backpass i år heller? Jo visst, jag vet! Det är ju givetvis på grund av de illavarlsande hälsene- och fotproblemen under våren. En kanske rimlig förklaring, som dock hjälper föga ute på Djurgården på andra varvet.
Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag kände mig inför förra årets marathonlopp, men jag antar att jag var fylld av en kombination av spänning, förväntan, nervositet och lite lätt ångest. Då tröstade jag mig med att jag inte hade någon press eftersom min uppladdning hade blivit mer än lite störd av mina ischiasproblem. Och att mitt enda mål var att komma runt och få bära den extremt efterlängtade finishertröjan. Det lyckades. Efter 4 timmar, 8 minuter och 55 sekunder.
I år vill jag också så fruktansvärt gärna komma runt. Helst under fyra timmar. Ja, jävlar. Ge mig styrka!
Kommer förresten mest troligt att springa i svart t-shirt, svarta, korta tights, svarta, sexiga kompressionsstrumpor och vit keps. Och med nummer 4812 på bröstet.
Gemyt, go stämning me goa gubbar som lyfter fram dig längs Götebörgs finaste delar. Jo, tjena. Kunde inte dessa goa gubbar i varje fall tagit med sig mega-parasoller och skuggat banan? Eller vattenslangar att kyla av de förbilöpande solstingsoffren med?
Det var sinnessjukt varmt i Göteborg idag. Och fruktansvärt tungsprunget. Min plan gick åt fanders redan efter sju kilometer då det verkligen började ta emot. Redan då började jag inse att snacket om att "öppna på 52 första milen, och öka om det känns bra" var ren rappakalja. Jag skulle vara riktigt nöjd med att överhuvud taget fixa 52 första milen och att öka fanns inte på kartan.
De åtta kilometrarna ute på Hisingesidan var idag fruktansvärt långa, varma och dryga. Inget skoj alls. Inget gemyt, ingen go stämning, inget lyft från orkestrar eller publik. Bara ren och skär plåga. Funderade allvarligt på att kliva av efter halva då jag såg en kvinna med en skylt där det stod något om samlingsplats för skadade löpare eller löpare som brutit.
Slog dock bort tankarna och försökte hitta något positivt med att fortsätta. Lyckades inte speciellt bra. Det enda som fick mig att fortsätta var för mitt inre en uppmålad syn av besvikna döttrar om jag skulle komma hem utan en tredje, skimrande GULD-medalj.
Då jag trippade upp över Götaälvsbron var det som att jag gått in i nåt slags koma och jag stönade mig framåt. Upp, upp, upp och sedan ner, ner, ner. Hade sedan länge slutat titta på klockan. Ville inte veta hur fruktansvärt hög puls jag hade, eller vilket lustempo jag höll. Bara fokusera på att sätta ena foten framför den andra. En tid över två timmar började kännas mer och mer trolig. Helt sjukt vad färdig jag känner mig, var en tanke som återkom gång på gång.
På Avenyn släppte det dock lite och jag kunde slappna av lite grann. Dock fortfarande högljutt stånkande. Vid passage av 16-skylten hör jag ett par goa gubbar i publiken peppa en löpare de kallade Stefan. "Heja Stefan!". "Kämpa hela vägen Stefan!", "Kör hårt Stefan!". Det var ingen mindre än Aten-OS-guldmedaljören i höjd, Stefan Holm, som blev påmanad. Jag låg snett bakom och såg att denna mästare hade det rysligt mycket jävligare än jag, så jag klämde också i med ett lite tyket "Kom igen Stefan!" då jag smet förbi på vänstersidan och lämnade honom till sitt öde. Fick kort därefter väja för en ambulans som hämtat upp en som hade det ännu tuffare än både Stefan och jag själv. Stackars sate.
Det fanns de som hade det ännu värre
Bara en knapp halvmil kvar nu. Finns inte ord för hur skönt det ska bli att få lägga detta bakom sig. Runda Poseidon, nerför (!) Avenyn, sedan in i skuggan på Vasagatan. Verkar som att de glömt placera ut 18-skylten för den kommer ju aldrig!
Jo, långt om länge dyker den upp. Tre kvar nu och det är ju ingenting. Ser fler löpare som ligger i vägkanten med en barmhärtig samarit sittandes på knä bredvid sig. Faktiskt föga förvånande. Sjukt jobbig, tryckande och påfrestande värme för oss knappt efter den långa vintern upptinade nordbor.
Men titta! Där är ju bron in mot Slottsskogen! Äntligen! Lite skugga igen. Gott. Sista kilometern. U-n-d-e-r-b-a-r-t! Löparbanorna känns fantastiska under de brinnande fötterna. Korsar så till slut finishmattan. Stannar klockan. 1.54.03. Herre min je.
Det börjar dra ihop sig.
Jag kan inte fatta att vi redan är framme i andra halvan av Maj. Var det inte precis vinter? Jag har ju liksom inte riktigt på allvar kommit igång med löpträningen, tycker jag. Var blev de planerade backpassen av? Ja, just det. De försvann med trilskande fotleder och hälsenor? Var blev intervallpassen av då? Hmmm? Samma sak där. Toppat med en tvåveckorsförkylning.
Nåja, de senaste dagarna har jag i alla fall fått prova på att springa med lite fart under skorna, som för övrigt är ett par i London inköpta Asics Tarther. Fantastiskt sköna! Ett snabbpass i lördags och 300-ingar i tisdags. Lika härligt som jobbigt.
Asics Tarther
Redo för det eller ej så är det på lördag dags att springa varv nummer tre i Göteborg. Ett lopp som jag ser mycket fram emot. Mestadels på grund av den sköna stämningen som brukar råda där uppe samt det goda sällskap i form av både nuvarande och före detta kollegor som kommer att utgöra mitt resefölje.
Själva loppet har jag faktiskt inte funderat så mycket på. Mer än att jag inte ska ta ut mig helt med tanke på vad som ligger i kalendern två veckor senare. Om det finns en plan så skulle det i så fall vara att springa första milen på runt 52. För att sedan hålla samma tempo hela vägen runt, alternativt öka något om det känns lätt. En ganska behaglig plan om jag får säga det själv.
Jag kommer förmodligen att springa i min svarta "Jag tränar inför Stockholm Marathon 2010"-tröja för att påminna mig själv om (och kanske visa de andra) att Varvet enbart är ett delmål på vägen till något större, dubbelt så långt och hundra gånger så jävligt. Gud vad jag längtar till Stockholm!
Ett nätt litet pass på en halvmil eller nåt ikväll får bli det sista innan lördag. Sen drar loppsäsongen igång.
Tjöttelabörg, heere vii kamm!
Torsdag. Men samtidigt söndag. Så underbart skönt. Bland annat slipper jag ju spendera alldeles för lång tid på ett tåg eller en buss och kan ägna mig åt mer givande aktiviteter. Som löpning till exempel.
Ett planerat långt långpass som genrep inför Stockholm stod för dörren och förmiddagen gick åt till att pula lite med diverse sysslor samt att ladda lite lätt mentalt för det som komma skulle. Hade ju lite av en revansch att utkräva på mig själv med tanke på det skitpass som jag genomförde i tisdags.
Jag och frun gav oss ut på fältet strax efter 12 och bältet var laddat med 4 småflaskor vatten, en Gainomax hallonkaka och en iPod laddad med lite diverse, ostrukturerad musik. DS Trainers på fötterna, de nya löphörlurarna runt nacken och vi var igång.
Frun hängde på den första rundan nerom Lingenäset och vek hemåt efter att under de första sex kilometrarna varit ett supermysigt sällskap. Själv tog jag mig upp mot Lerduvedungen för att fullborda det första varvet om drygt en mil.
Då varv två inleddes satte jag på iPoden och tryckte samtidigt upp tempot till något snabbare än tänkt marathontempo (5:30). Lite segt de första två, men när Deep Purple dök upp i lurarna och rev av "Hignway Star" började benen nästan gå av sig själv. Jag höll ungefär 5:15-tempo hela andra varvet och det hela kändes riktigt härligt.
Jag var vid gott mod då tredje varvet inleddes och löpningen flöt på fint. Tanken var att sakta ner till strax under 6:00 för att inte slita för mycket. Märkligt svårt att sakta ner medvetet efter en längre distans med konstant tempo. Efter 26k började mina långa ben stumna och jag såg verkligen fram emot att få korsa "mållinjen". Lite ångestfyllda tankar på den stundade maran hopade sig och det började faktiskt kännas lite jobbigt.
Två timmar och femtioåtta minuter senare var jag hemma efter att ha trampat runt knappt trettioen kilometer på fältets grusvägar och skogsstigar. Trött i benen och lite tom i huvudet. Samt rejält tom i magen. Hungern var påfallande stor och jag tryckte i mig det mesta som kom i min väg.
Ett relativt skönt och välbehövligt pass var till ända och jag funderade en hel del på hur mycket musiken hjälper till att hitta rytm och slå bort jobbiga tankar. Jag måste ha med med iPoden till Stockholm. Och den måste vara laddad med skönt tung-gung för att hjälpa mig igenom de förväntat tunga perioderna. Fredrika tipsar om en hel del sköna löplåtar på Ultraschmultrabloggen, men jag skulle behöva fler. Hjälp!?
Är tillbaka från förkylningslandet. Tjohoo! Lämnade officellt dess gränser i torsdags förra veckan då jag avverkat det andra av två testpass och överlevt utan större svårigheter.
På banan igen alltså och redo för att ta mig an det sista lilla som återstår av det, i mitt fall, ytterst sargade och försummade marathonprogrammet. I helgen blev det först en riktigt trevlig mil i lite varierande fart där första halvan sprangs med frun som hade bra tryck i steget och satte nytt halvmilspers (30.50).
I söndags tog jag cykeln, hjälmen, SPD-skorna och löparskorna till Balsberget och körde en MTB-Löpning-MTB-variant på den kuperade gula 5,1k-slingan. Det var gott jobbigt även om jag höll igen lite på cyklingen jämfört med i fjol. Har kanske blivit fegare av mig. Eller så har jag lyssnat för mycket på bureborn som brukar bekymra sig över min alltför oförsiktiga framfart på hojen. Pulsen var dock hög, jag var trött, och det var helt enligt plan.
Idag var det dags för lite löpning igen. Väldigt välbehövligt då jag, återigen, blivit mäkta irriterad på jobbet. En frustrationsdödande löptur med lite fart var det alltså tänkt. Någonstans runt en mil i längd.
Efter 4,4k passerade jag Lillö Slottsruin och kände mig då oerhört matt i den långe kroppen. Benen var som två avlånga geléklumpar och jag kände mig faktiskt lite yr. Jag stannade. Gick en bit. Stannade igen. Stretchade. Och försökte samla lite kraft. Efter ett par minuter kändes det bättre och jag kunde börja springa lite nätt igen. Det lossnade något och jag lyckades ta mig hela vägen runt utan fler yrselattacker. Men det var allt annat än ett behagligt pass.
Det hela var faktiskt riktigt obehagligt och givetvis försökte jag hitta en förklaring till det inträffade. Först och främst är jag inte i form. Det är ju givet. Men bortsett från det så skulle en möjlig orsak kunna vara att jag de senaste tre, fyra dygnen levt på väldigt kolhydratsfattig kost. Frun lånade nämligen hem en bok från jobbet fylld med smarriga recept på rätter med lågt GI. Spännande och nykommet. Men kanske inte helt lyckat i kombination med slutklämmen på ett marathonuppladdningsprogram?
Precis hemkommen från min favoritstad, London, i vilken jag spenderat de fem senaste dagarna tillsammans med min kära familj. I resväskorna, som på ditresan var relativt tomma, hade jag packat nästan enbart det allra nödvändigaste; tandborsten och löparstället. Tyvärr blev jag även, mot min vilja, tvungen att ta med mig decenniets förkylning på den efterlängtade resan. Jag och yngsta dottern bar med gemensamma krafter de parasiterande virusen genom tullen på Heathrow. Host, host.
Dessa små, illvilliga och bockfotade virusdjävlar stoppade effektivt mina planer på att möta morgnarna i storstaden med stärkande, utforskande och inspirerande löpturer. Jag hade till och med i huvudet redan bestämt både hur och var det skulle springas. Det var en riktigt bra mix bestående av både lugna, sköna sällskapspass med frun, ett något snabbare långpass samt ett riktigt grisigt tuffpass. Men av alla dessa grandiosa planer blev det alltså intet. Som tröst och för att känna känslan av hur det kunde varit tog vi dock en morgonpromenad i löparmundering. I ett prunkande och smått fantastiskt Kensington.
Trots att det blev smått med mina och våra löparplaner så sprangs det ändå en hel del i London. Av en väldig massa andra. Vart vi än gick träffade vi på löpande londonbor och springande turister. Vissa platser mer löp-populära än andra. I Kensington Gardens och på Westminster Bridge var densiteten av löpare garanterat högre än på Grödbyvägen i fjolårets upplaga av Bromölla marathon. Det var bara nummerlapparna som saknades för att en skulle börja tro att det var nån ultratävling på gång.
Mestadels var det långpassutrustade löpare jag såg. Gungande vattenflaskor i höftbältena och ibland till och med löparryggsäck förmodat laddad med både dryck och kanske lite engelsk marsipan? Lugnt, skönt tempo och en nöjd, avslappnad och i vissa fall kanske till och med en lite tom blick. Jag följde dessa avundsvärda människor kanske lite alltför intresserat en bit på deras färd och tänkte samtidigt en hel del på det som nu bara ligger en månad framför mig; mitt andra marathon. Och på att jag känner mig så halv som individ då jag av olika anledningar inte kan eller får springa. Smått sjukt, men icke desto mindre sant.
Löpningen har gett mig så mycket och jag är så otroligt glad att även min älskade fru har hittat någonting i att kränga på sig löpartightsen och ge sig ut. Det värmer verkligen mitt hjärta. Synd att vi inte kunde utforska Kensington löpandes. Men det tar vi nästa gång!
Vad säger vi om in-ear plugs som inte vill hålla sig "in ear"? Jo, högst irriterande. Speciellt vid löpning. Inte särskilt stabilt, doktorn!
Har nu hittat prylen som kommer att råda bot på det. Philips SHQ4000. Äntligen!
Vad är med mig och uppladdning inför vårens lopp? I tre år av tre möjliga har våren bjudit på händelser som stört träningen och uppladdningen inför det som komma skall. Varför?
2008 var det en sjukt envis behinneinflammation i vänster underben som höll mig sällskap ända från januari långt in på sommaren och som tvingade mig till mången cykelturer och simhallslängder samt ett antal sjukgymnast och läkarbesök innan jag benhinnetejpad och högst osäker på formen gav mig upp till Göteborg för min halvmaradebut.
I fjol började jag förlora känseln i vänsterbenet i slutet av mars månad och fick, efter ett besök hos naprapat Mats, reda på att min klena bål och allt mitt löpande fått ischiasnerven i kläm. Den gången förpassade jag mig själv till poolen iklädd wet vest och sprattlade mig i "form" för både Göteborgsvarvet och två veckor senare marathondebuten.
I år har det varit höger underben/fotled som stört min löpning i både mars och april, och när den skadan nu äntligen verkar gett med sig så kommer förkylningsvirusen som jag lyckats hålla mig ifrån under hela den långa vintern och ger mig ett karateslag över halsen. Lagom till födelsedag, formtoppningspass och planerad Londonresa med bland annat park- och stadslöpning på schemat.
De planer man gör upp tillsammans med Anders Szalkai, sina löpbloggsvänner och sig själv verkar alltid att fallera då det börjar närma sig. Undrar hur det känns att kunna följa ett löpprogram ända fram till målet? Undrar hur det känns att få känna formen komma smygande efter regelbundet avklarade korta intervallpass och sugande backpass? Det är nog en riktigt skön känsla. Antar jag.
Ett pass som jag nästan är stolt över att ha genomfört. Stolt eftersom jag var så ofattbart trött och kände mig fullständigt urlakad då jag kom hem från jobbet. Inte ens den nystuvade spenaten, den fantastiska laxen eller de varma nykokta äggen kunde få min energinivå att höjas.
Dock tog jag ut MTBn och styrde kosan mot berget. 20 minuter senare var jag där. Lite, men inte speciellt mycket piggare. Sedan uppför. I fem minuter. Benen var som gelé. Den glömda vattenflaskan gjorde sig duktigt påmind. Nerför gick det undan. En snabb och lite vinglig U-sväng senare var jag på väg uppför igen. Inte lika långt från baksidan, men brantare. Mjölksyran kom och gjorde mig sällskap. Och illamående. Laxen och spenaten var på väg att göra retur. Men höll sig på mattan. Eller i magen. Tack.
Nerför bergspåfarten i ett "hisnande" tempo. Små, små funderingar på att vända och köra en vända till över berget. Men, nej. Inte idag. På hemvägen möttes jag av en fantastisk klarröd himmel och jag såg att det var gott. Väl hemma lyckades jag bocka av ytterligare fyra aktiviteter innan jag slocknade av total utmattning; Vatten, Stretch, Is, Dusch.
Två månader kvar till Stockholm Marathon. Känns ju riktigt stressigt det här. Speciellt eftersom jag "missat" att följa de tre senaste veckornas Sz-program pga den trilskande foten. Stress!
Foten, ja. Stressade den rätt rejält på lunchen idag. Det får bära eller brista nu. Tror nog och hoppas innerligt att den ska klara det. Två månader kvar. Stress!
Tog cykeln på en premiärtur igår. Som ett komplement till ett litet nätt Maffetonepass tillsammans med frun. Styrde först kosan mot Balsberget får att få känna på lite mysig mjölksyra. Sedan fullt ös nerför på andra sidan och därefter norrut längs Råbelövssjön. Samma runda (fast åt andra hållet) som jag sprang för ett antal veckor sedan då snön fortfarande täckte största delen av landskapet och hela sjön var djupfryst.
Kom efter en stund upp till Ekestad och svängde ner på den gamla banvallen mot Österslöv. Det var här det hände. Det var dessa fyra kilometer med multidecimeterdjup halvhård snö och is som knäckte min högra den sjunde mars. Som var droppen som fick både hälsena, ankel och nedre smalben och benhinnor att säga STOPP OCH BELÄGG! Jag är säker på det. Fyra kilometer som jag kämpade mig igenom i tron att det skulle stärka mig och mina fotleder och underben. Jojo. Det blev nog som sagt för mycket av det goda den gången.
Nåja, tillbaks till Maffetonepasset. Det måste jag ju få berätta om. Frun och jag gav oss ut innan lunch igår Långfredag. Jag i mina nya DS Trainers med en förhoppning om att det skulle kännas ok i foten. Frun stärkt av sin fina 6:20-tempolöpning i onsdags. Knappa sju kilometer på vårt fantastiska Näsby Fält framför oss. Autopiloten inställd på 6:50-tempo. Tripp, tripp. Tass, tass. Mums.
Vacker väder. Gruset kändes skönt under skorna. Bekväma, nya skor. Efter knappt tre kilometer viker vi in i Lingenässkogen. Sköna stigar. Vattnet från Araslövssjön står högt. Så högt att det på vissa ställen blir att ta en de-tour inom skogen för att undvika översvämmade stigpartier. Foten verkar hålla. Gnäller inte alls som den gjort de senaste veckorna. Skönt. Frun kämpar på. Tempot hålls. 46 minuter senare är vi hemma vid huset igen. Blev till slut 6:52-tempo. Perfekt. Ombyte till SPD-skor. Ut med cykeln. Pump av däcken. Smörjning av kedjan. Mot berget.
Ibland är man rädd. Rädd för att springa. Rädd för att det som man fortfarande hoppas blott är ett dumt påhitt eller kvarlevorna av en svunnen, elak mardröm verkligen skall finnas där och påminna om min kropps emellanåt väldigt fragila natur.
Jag är inne i en sådan period nu. Jag vill helst bara blunda riktigt hårt och hoppas att det jag har känt de senaste gångerna jag varit ute (vilket känns som om det vore en evighet sedan nu) bara är ren och skär inbillning. Att mina hälsenor alls inte knorrar, knastrar och gnäller utan är lika tysta, snälla och glada som de alltid varit. Samtidigt som jag blundar gör jag excentriska tåhävningar. Bara för att, om det nu verkligen skulle vara illa ställt med hälsenorna, ställa allting tillrätta igen. Innan det märks, liksom.
I morgon är det lunchlöpning på jobbet på schemat. Som vanligt en tisdag. Jag kommer inte att vara med. Vågar inte.
Det gör ont när det närmar sig vår. Hävdar Karin Boye. Och jag. Tydligen. För tredje året i rad lyckas jag nämligen tajma soliga vårvinterdagar med en ny begynnande löparskada.
2008 var det benhinnorna. I fjol ryggen. Och nu är det fotleden och/eller hälsenan. Har mumlat lite om det på jobbet och fick då höra orden "inflammerade slemsäckar". Kan det vara de som blivit överansträngda och spökar? Har letat from Voltarensalvan från det privata löparapotekets gömmor och börjat smörja in fotleden morgon, middag, kväll.
Kommer att skippa lunchlöpningen idag. Bland annat på inrådan av min gode vän Dunceor. Detta trots att jag ännu en tisdag packat ryggsäcken full med löparprylar och transporterat densamma 80 km i sydvästlig riktning.
Jag hoppas att detta enbart är en liten skitskada som går över av sig själv efter nån vecka eller så. Jag får väl istället för att springa på land i det fantastiska vädret bege mig till bassängen och ta upp lite wetvest-löpning igen, även om jag finner den sysslan hiskeligt tålamodsprövande. Körde faktiskt ett pass på 75 minuter i söndags. Är grymt imponerad att jag stod ut så pass länge.
Dags att smörja foten igen. Gör det någon nytta tro?
Gick i skola idag. Första dagen. Åtminstone på väldigt länge.
Var ute på en morgonjogg och fick efter fyra kilometer en plötslig längtan att påbörja skolgång. I mäster Sz's löpskola. Gjorde därför halt och försökte sedan komma ihåg några bra skolämnen. Började med hälkick vilket kändes ganska naturligt. Den övningen fanns ju med redan i barnsben då det spelades fotboll ute på gröningarna runt uppväxtvillan. Sedan ett eget påhitt, skridskosteget med hopp. Ja, vetefan var jag fick den övningen ifrån, men den kändes ganska rolig och antagligen gladde jag bilisterna som gled förbi ute på Härlövsängaleden också. Sista övningen blev en annan klassiker; hög skipping. 2x30 meter på varje övning och min morgonrunda kunde sedan få fortsätta.
Det här skall göras fler gånger. Minst en gång i veckan. Och tills nästa tillfälle ska jag passa på och spana in mäster själv på marathon.se's webb-tv.
Har råkat på en hel del blogginlägg och forumtrådar på sistone om laktat, löpband, 4-minutersintervaller, blodprov, mmol/l, tröskelfart, tröskelpuls och tröskelpass. Jag finner laktat-, puls- och tröskeldiskussioner spännande och noterar noggrannt vad olika bloggare och forumbesökare har fått för resultat på sina respektive laktattester.
Själv har jag ännu inte blivit färdig att ta ett ovan nämnt test. Och jag kan därför ibland känna mig som en något "oseriös" löpare. Va? Haru ingen koll på din tröskelpuls? Hur ska du kunna göra en vettig tid på maran i år? Hmmmm...
I en tråd på jogg.se finns att läsa om en hel drös med löpare som varit och laktattestat sig på en klinik i Göteborgstrakten. Kul läsning. Men, en sak fick mig att reagera. Negativt. Dessa personer fick nämligen tipset av testutföraren att skippa alla "mellanpulspass" och koncentrera sig enbart på tröskelpass samt riktigt långa, lugna långpass. Mellanpulspassen ansågs nämligen inte tillföra någonting direkt till träningen och klassades således som ett rent tidsslöseri.
Jaha? Så, mina lätta och medelhårda distanslöpningar som jag trösk(l)ar på med är helt meningslösa? Och enda sättet att verkligen förbättra sig är att ligga precis på mjölksyratröskeln och gnata på under alla veckans pass som inte klassas som långpass. Vad betyder då detta för mig som inte har ett fint provresultat utskrivet? Är jag körd nu?
Äh, jag tycker Szalkais program verkar fan så mycket vettigare. Det handlar, tycker jag, som så mycket annat här i livet, om balans. Min kropp skulle aldrig palla flera tunga intervallpass i veckan. Den hade gett upp efter bara ett kort tag, det är jag nästan säker på.
Och vad gäller tröskelpuls tror jag faktiskt att man kommer långt genom att lyssna på sin kropp då man tuggar på i intervallrepetitionerna. Kommer illamåendet och stumheten, sakta ner, men ligg ändå på och håll dig liksom på "gränsen". Det borde väl vara tillräckligt noggrannt för en "seriös" motionär som jag själv. Eller?
---
Update 2010-03-05: Sprang förresten ett (försök till ett) så kallat tröskelpass igår kväll. Grisjobbigt. Och säkert väldigt nyttigt.
...kommer som bekant upp i tö. Så även hundbajs. Dock verkar det som att hundägare glömmer, eller kanske låtsas glömma, detta faktum varenda vinter.
Dagens supersköna långpass på diverse cykelleder runt Kristianstad var full av bevis på nyss nämnda sanning. Tappade räkningen vid 30 stinkande högar. Blörk. Skärpning!
Måndag. Ny vecka. Sitter på en gul buss. Igen. Torkar nästan ut på grund av den torra och överdrivna kupévärmen. Tittar ut över ett vitt, snöigt Skåne. Är glad att jag slipper framföra fordonet själv. Ägnar tiden åt att med lätt slutna ögon lyssna på sportradion och samtidigt kontemplera om framtida äventyr.
Äventyren som svischar runt i skallen är somriga och löprelaterade. Det som framträder tydligast ur löpdrömmarna är en tredagars skånsk kust-till-kustlöpning mol allena. Skulle det funka? Rent praktiskt? Logistiskt? Löpmässigt? Hur mycket tål kroppen till sommaren?`40k om dagen?
Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag att åtminstone försöka och efter en stund är tankarna nästan verkliga och jag tycker mig kunna känna doften av tallskog, nyklippt gräs, kor och dess fekalier samt havstång i Hanöbukten.
Bestämmer för att ta tag i detta och inte bara låta det bli drömmar orsakade av vinterleda och en alldeles för varm bussresa. Nästa steg blir att spendera ett par timmar tillsammans med Google Earth och Google Maps för att hitta en bra rutt. Och sedan fundera över alla praktikaliteter.
Bussen rullar vidare längs E22. Snart dags för "min" hållplats. Sverige har under resans gång lyckats besegra Finland med 3-0 i sista gruppspelsmatchen i OS i Vancouver. Och jag har fått ett nytt litet projekt att pula med. Ibland går 82 minuter riktigt fort.
