Spontan halvmara

En timme tidigare hem från jobbet. Med en tanke som jag burit på under hela varma dagen. Jag vill bada. I havet. Och springa. Långt. Jag vill springa till havet och låta det välkomna mig och glittra mot mig och svalka mig. 21k till havet hemifrån. Det blir bra.

Sällskap med frun från stationen. På cykel. Lika ovanligt som trevligt. Klädombyte. Vätskebältesladdning. Med vatten, hemgjord rabarbersaft och lite cola. iPod laddad med lite skön musik. Banan äts. Vatten dricks. Keps på. Och solbrillor. Och så iväg. En lätt bris svalkar i värmen. Det känns lätt. Lätt, skönt, roligt och bra.

Bra flyt i löpningen hela vägen. Lyckan stiger för varje kilometer. Efter halva sträckan en rejäl tugga på ett i bältesfickan medsmusslat Snickers. Och så lite rabarbersaft. Ljuvligt. Genom Rinkaby och vidare sydöst. Brisen tar i och jag springer i en inte speciellt stark, men konstant närvarande motvind. Jämnt och fint tempo. Precis som det ska vara.

Sista biten i skog. På skjutfältet. Skuggan som tallarna ger är skön. Jag ökar takten och låter benen gå så fort de vill. Landar i ett 4:45-tempo som känns lagom. Flåset ökar. Svetten rinner till. Snart dags för ett dopp. Ah. Längtar.

Passerar sommarstugan och har nu bara en kilometer kvar. Vinkar på grannen, tillika min bortgångna mormors lillebror.

-"Ska ner och bada!"
-"Aha. Jag var där precis! Varmt i vattnet!"
Låter ju fint.

Framme. Vit, finkornig sand. Små, trevliga vågor. Och doften. Av tång, hav och sommar. Paradiset på jorden. Av med paltorna. Och så i. Mormors bror hade rätt. Bra temperatur.

Himmelriket. Mitt i vardagen.

Sträcka: 21.1
Tid: 1.54.33
Tempo: 5:26

Wroclawska kontraster

Strikt, hård, stasiliknande säkerhetskontrollpersonal på flygplatsen. Varma, glada och välkomnande människor på det besökta
kontoret.

Fantastiskt vackra byggnader runt den centrala marknadsplatsen. Smutsgråa, kommunisttidstypiska betongblock ett stenkast därifrån.

Öltilltugg i form av istersmörgås på stadens centrala mikrobryggeri. Fräsch och nyttig rödbetssallad på restaurangen bredvid.

Högklackade och välsminkade unga damer skyndandes över Rynak, stadens stortorg. Äldre, lugnt vandrande nunnor bland katedralerna på Ostrow Tumski.

Gin&Tonic-drickande i hotellets bar långt in på kvällskvisten. Hälsosamma, befriande löpsteg i arla morgonstund längs den stadsgenomskärande floden Odra.

Jag har sagt det förr och säger det igen: Sightseeing ska göras löpandes.

Plötsligt händer det

Lördag. 5:e Juni. Marathondag. Det är idag det gäller. Detta är dagen som har varit i fokus under många av de senaste månaderna av mitt liv. Och nu är den här. Och jag ska vara redo. Redo att plåga mig genom 42 asfaltskilometer tillsammans med 20000 andra. Redo att stå emot smärtan då den inträffar. Redo att trycka tillbaka illamåendet som brukar infinna sig då värme och hård fysisk ansträngning attackerar från varsitt håll.

Vid frukostbordet hos svågern går jag igenom planerna för dagen. Speciellt det logistiska, som alltid är en utmaning i sig. Vad ska tas med? När jag ska jag vara där? När ska det ätas? Vad ska ätas? Var/när ska jag träffa kollegorna? Tusen frågor. Få svar. Men det löser sig säkert. Som vanligt.

Kliver upp på perrongen i Knivsta i god tid för 10.19-tåget då jag hör en ekande högtalarröst uttala de ord som absolut inte vill höras just nu. "Olycka i Rotebro. Alla tåg in mot Stockholm inställda". ???. Inte nu igen! För 16 timmar sedan hade jag samma problem då jag skulle ta mig från Stockholm upp till Knivsta. Den gången var det en olycka i Karlberg som stoppade tågtrafiken. Jaha. Vad göra?

Nummerlappsförsedda människor börjar samlas och alternativa planer att ta sig in till Stockholm börjar smidas. En kvinna som är på perrongen för att vinka av sin bror, och inte har något med Stockholm Marathon att göra, erbjuder mig och två andra löpare på stående fot skjuts av sin bror som precis gett sig iväg för att hämta en bil. Sådär bara. Wow! Det tar ett tag innan brodern hämtat bilen, men han kommer till slut. Och vi får skjuts hela vägen till Stockholms Central. Min tro på mänskligheten har tagit ett par rejäla kliv uppåt.

I bilen diskuteras det av ganska naturliga orsaker en hel del löpning i allmänhet och det stundade loppet i synnerhet. Bland annat den nya sträckningen. Något som också diskuterats både avigt och rätt i diverse forum. Precis som så många andra, tycker även jag att det ser riktigt tufft ut med ett 25 kilometer långt andra varv. Men efter ett tags funderande börjar jag se lite annorlunda på det hela och hittar tre, istället för två, varv på banan. Ett första på 18 kilometer inne i stan, ett andra på 10 ute på Gärdet och Djurgården och ett tredje och avslutande på 14 återigen inne i stan. Jag har också redan i förväg bestämt mig för när på dessa tre olika sträckor som musiken, som jag i år tagit med mig, ska användas.

Vad gäller planering av tempot så är jag ganska ödmjuk med den störda uppladdningen och det trista Göteborgsfiaskot färskt i minnet. Under 4 timmar är målet och en tid runt 3.50 är rena drömmen. Jag resonerar lite med mig själv: "Jag öppnar hyfsat konservativt med en första mil på 55 minuter. Det borde funka, och det borde vara ganska lätt". Håller det hela vägen är jag i mål på 3.51, vilket är riktigt bra.

Jag anländer till ÖIP mycket senare än planerat vilket gör att de planerade mötena med övriga bloggare och andra i löparkretsar bekanta individer tyvärr får strykas från schemat. Jag möter dock upp med kollegorna M och J och löser de nödvändiga bestyren såsom väsk- och värdesaksinlämning, chip- och nummerlappsmontering, mat- och dryckintagning samt obligatoriska besök på någon av de hundratals provisoriska toaletterna.

Dags för start. Jag och min gode vän och kollega J i startfållan i grupp D. Linnéacoachen, tillika arbetskollegan, N Montan en bit bort i samma fålla. Tjena, tjena! Lycka till och tummen upp! Alexander Stubb i högtalarna. Ska visst springa tillsammans med sin fru. Kul! Var är herr Bildt och Anna-Maria? Kissnödig. Igen. Tränger mig ut ur fållan. Hittar en urinoar och uträttar mitt ärende. Tillbaka till J. Startskottet går. Champagnegaloppen uteblir. Besvikelse! Vi står fortfarande helt stilla. Efter någon minut börjar vi så sakteligen röra på oss.

Att första kilometern inte går snabbare än 5:47 stressar mig inte nämnvärt. Det går helt enkelt inte att springa mycket fortare från vår position ganska långt bak i startgrupp D. Allt jag läst om vikten att börja lugnt och att de första 17 är väldigt lättsprungna, vilket kan lura många i fällan att ligga på för hårt i början, ekar som ett mantra i huvudet. Jag har stenkoll på klockan och ser till att hålla ett behagligt tempo, men ändå så pass att jag verkligen landar på rätt sida av 55 vid 10-mattan på Norr Mälarstrand. Vädret är perfekt. Soligt och vackert. Lagom varmt.

Mina supporterskaror för dagen, bestående av tre olika konstellationer; min älskade familj tillsammans med svåger med barn, mina härliga föräldrar tillsammans med goda vänner samt för dagen förste bloggpåhejerska Bureborn hade tidigare informerat om deras respektive positioner och när jag nu närmar mig den första av dessa är sinnena på helspänn för att inte missa dem och deras pepp. Denna första pepp-plats är belägen nästan direkt efter starten, vid Kungliga Musikhöskolan, där grupp 1 (familjen+svåger med barn) står på en grässlänt och tjoar, viftar och skriker. Jag spricker upp i ett stort leende, vinkar och känner mig varm, lugn och skön inombords.

Jag och J slår följe ett par kilometer, men jag känner att han tycker att min 5:30-taktik är något konservativ och mesig. Han ökar takten och ganska snart är han utom synhåll. Ett faktum som inte förändrar någonting. Jag har min plan klar för mig och den tänker jag hålla fast vid. När publiken börjar tätna på allvar vid Nybroplan och längs Kungsträdgården får jag dock automatiskt lite extra fart under skorna. Jag blir tvungen att dra i handbromsen vid ett par tillfällen och tackar klockan för att den håller ordning på mig och mitt planerade tempo.

Andra energiinjektionen i form av hurrarop, tjoande och vinkande dyker upp i slutet av Söder Mälarstrand. En sträcka som för övrigt flutit på oerhört lätt. Mina glada och stolta föräldrar och deras sällskap lyfter mig på otroligt lätta ben över Västerbron. Uppförslöpningen är rentav skön med bra flyt i steget och rullandet nerför sker utan någon som helst ansträngning.

Fortsätter på Norr Mälarstrand och passerar 10-mattan på dryga 53. Nästan helt enligt plan. Bara 3 kvar nu till Vasaparken där Bureborn lovat att stå beredd att mana på. Jag viker in på Odengatan efter en trevlig löpning uppför Torsgatan. Jag scannar av publikhavet på högersidan och försöker hitta "hacket" i ledet som enligt henne själv ska avslöja hennes position. Där är hon! Får efter ett tag syn på den glada och entusiastiskt hejande exilnorrländskan. Dock ser hon inte mig så jag blir tvungen att röstvägen ge mig till känna.

-Bureborn?! -Bureborn!! -SOFIA!!!

Så kommer då vinken och leendet som jag tiggt mig till. Skrattar lite för mig själv och fortsätter i mitt 5:15-tempo. Japp, det verkar nästan vara lättare att springa än att vara påhejare. Åtminstone hittills.

Något senare passeras Humlegården och där har familjen lovat att stå. Kilometrarna dit formligen försvinner och nerförslöpan på Odengatan är inget annat än helt underbar. Passar där även på att kyla ner mig ordentligt genom att springa rakt emot en sprutande brandslang som riktas ut mot oss löpare. Blir nästan för blöt och kall. Åtminstone direkt efter kallduschen. Familjen står som de lovat och väntar på mig vid Humlegården. Vi får syn på varandra ungefär samtidigt och skriker ikapp.

Känns så gott att kunna visa upp en pigg kropp för mina fans. Minns då jag och Dunceor passerade familjen vid Skeppsbron efter 9k på maran i fjol. Jag smilade då upp mig ordentligt och försökte se så glad ut som möjligt, men då var det mer ett spel för galleriet eftersom jag redan då kände att det skulle bli fruktansvärt jobbigt.

Men det var i fjol. I år är i år och jag studsar på lätta ben ut på Gärdet. Samtidigt sätter jag på musiken och låter bland annat AC/DCs "Back in Black" och Timbuktus "Fruktansvärld" hjälpa mig att dämpa den lätta ångest jag har haft inför Djurgårdsmilen. En mil som jag nu knappt märker av. Rätt som det är så är vi nere vid Gröna Lund. Och på Djurgårdsbron tar jag av mig hörlurarna för att insupa atmosfären igen och höra publikens applåder och påmanande kommentarer.

Innan Nybroplan springer jag högst förvånande ihop med kollega M. Under mer normala omständigheter skulle hon vara någonstans på Söder Mälarstrand vid det här laget. Jag frågar hur det är och får till svar att hennes annars så urstarka ben inte alls vill vara med idag. Jag frågar om hon vill hänga på i mitt tempo, men hon viftar iväg mig och säger att jag bara ska köra på och tänka på mig själv.

Jag tuffar på bredvid Kungsan och ner på Skeppsbron. Tittar upp mot slottet och hoppas på att få se Kungen och Drottningen stå och Silviavinka i något fönster. Eller nåt. Men icke. Snålt! Får istället nöja mig med vinkandet från alla förmodat icke-kungliga människor som samlats innan Slussen. Och det är definitivt inte det sämsta för de är riktigt många. Ner i Slussentunneln och ut på Söder Mälarstrand och upp på den provisoriska bron som under första varvet gett upphov till en riktigt obehaglig "snart-kommer-jag-att-komma-i-självsvängning-och-fullständigt-braka-ihop"-känsla. Går bättre denna gången då antalet samtida löpare inte är lika stort.

Hörlurarna krängs på för att hjälpa mig fram längs den långa rakan. Ett parti som jag har riktigt sura minnen av från i fjol. Hoppar över buljongen och är helt plötsligt framme vid Västerbron igen. Går i yttervarv på den branta påfarten och trippar sedan med relativ lätthet över bron i 5:20-tempo och livet leker. Nerför går det undan och jag springer förbi hundratals löpare som nu börjar se lite slitna ut.

Väl nere känner jag någon som knackar mig i ryggen. Det är J. Kom igen, säger jag. Nu är det bara en sju, åtta kvar. "Nä, spring du!" blir svaret. "Mina ben har precis förvandlats till betongpelare. Håll champagnen kall så ses vi på ÖIP!". Stackars sate, tänker jag och kutar vidare. Vid Rålis tar jag av lurarna för att öppna alla sinnen och för tredje gången leta efter familjen i publikhavet. Då våra blickar möts och jag hör deras rop springer jag fram till barnen och ger dem varsin high-five till deras stora glädje. Sjukt kul det här ju.

Vid centralstationen ser jag på nytt föräldrarna. Jag ger tummen upp och känner mig lika pigg som jag försöker förmedla med handtecknet. Torsgatan går sedan som en dans och det dröjer inte länge förrän jag återigen är inne på Odengatan. Där, på samma ställe som på första varvet står bloggpåhejerskan. Och precis som på första varvet har hon blickarna på annat håll. "SOFIA BUREBORN!!!" vrålar jag och vi får ögonkontakt. Jag vinkar och skrattar. Hon vinkar, skrattar och skiner ikapp med solen på den härligt blåa himlen. Hon verkar fortfarande tycka att det är kul att vara påhejerska. Härligt!

Nu är det bara ett par kilometer kvar och jag börjar fatta att jag är på väg mot en kanontid. Precis då börjar det rycka lite oroväckande i baksidan på vänster lår, precis under skinkan. Jag försöker att inte tänka på det och hoppas att krampen ska hålla sig borta. Glider i slutet av Odengatan över 40-mattan och säger till mig själv att nu är det inte mycket att hålla på utan bara att ge det sista. Hoppar över sista vattenkontrollen på Karlavägen och börjar så smått längta efter löparbanorna. Precis i sista vänstersvängen ner mot Valhallavägen hör jag återigen morsans stämma och jag börjar nästan tro att de låtit klonat sig. De är ju överallt! Kul!

En snabb koll på klockan säger mig att jag faktiskt har en liten chans på 3.40, men då gäller det att lägga på ett extra kol sista biten. Det blir en snabb entré in på ljuvliga Stockholm Stadion och fullt ös de sista 300 metrarna på de vackra löparbanorna. Sekunderna rinner fort och strax innan mål inser jag att jag kommer precis att hamna på "fel" sida om 3.40…

Men det spelar absolut ingen roll! För jag gör mitt livs lopp, är fruktansvärt lycklig, sträcker armarna i luften, får min medalj och får ta emot publikens jubel. Hämtar ut den ursnygga och efterlängtade finishertröjan och tackar mig själv, mina supportrar och hela Stockholm för en av de absolut skönaste löpupplevelserna någonsin.

Och på min lite stapplande väg bort mot öl- och korvståndet inne på ÖIP inser jag att jag dessutom lärt mig en väldigt viktig sak vad gäller min löpning och min träning; Trots att det känns tungt och hopplöst emellanåt så är det bara att hänga i och inte deppa eller misströsta. För när du som minst anar det, så bara händer det! 3.40.03! Helt jävla underbart!

3.40.03

Där satt den! Ett marathonresultat över all förväntan. Ett helt underbart lopp från början till slut. Jag svävar fortfarande omkring i ett skönt, endorfinskt lyckorus. Försöker samla tankarna och kommer att ge en lite mer utförlig beskrivning av mitt livs lopp inom kort. Stay tuned...

Tills dess, resultatet och mellantiderna rakt upp och ner.

En norgehistoria?

Kollade precis Stockholmsvädret på yr.no. Det här ser ju löjligt bra ut.

Nästan för bra. :-)

26 veckor

Disclaimer: Baissekänliga läsare varnas för extrem baissning i följande inlägg. Min gode vän Amir fick mig att inse hur negativ jag låter. Angående något som jag verkligen älskar. Tack för perspektivet Amir och du har helt rätt; Det här ska ju bli skitkul!

Sex månader. 182 dagar. Ett halvt år. Kan tyckas vara en lång tid. Till och med som en hel evighet om man är sju, åtta år och väntar på något speciellt, som en födelsedag eller kanske självaste julafton.

Men ett halvår kan också gå otroligt fort. Som under ett sabbatshalvår kombinerat med en drömsemestertillvaro i någon spännande del av världen, kanske? Eller då dagarna fylls av schemalagda aktiviteter i intressanta projekt. Som ett träningsprogram inför ett maraton till exempel.

Jag kan inte fatta att det var hela 26 veckor sedan som jag satt och sneglade på Szalkai's 3.30-program och lät tankarna vandra genom veckorna, passen och årstiderna och kände hur formen kom smygande i takt med backträningen, fartlekarna och de korta intervallerna. Jag minns att jag med mina 1.40.25 i ryggen från Bromölla halvmarathon började drömma om att faktiskt kunna träna mig så pass stark under de kommande månaderna att 3.30 kanske inte skulle te sig så speciellt utopiskt.

Det var då det. Innan resan påbörjades. Nu är jag framme. Bara en liten bit från ändhållplatsen på denna 182 dagar långa färd. Och känslorna har gradvis bytt skepnad. Från hoppfulla och framtidstroende till lite desperata och smått ångestfyllda. Är jag verkligen tillräckligt förberedd? Kommer jag att orka stå emot smärtan och det förmodade illamåendet? Kommer värmen att knäcka mig igen? Kommer det att kännas lika tungt redan från början, precis som det gjorde i fjol. Och som det gjorde i Göteborg för knappt två veckor sidan?

Arrghh! Varför har jag inte kört några backpass i år heller? Jo visst, jag vet! Det är ju givetvis på grund av de illavarlsande hälsene- och fotproblemen under våren. En kanske rimlig förklaring, som dock hjälper föga ute på Djurgården på andra varvet.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag kände mig inför förra årets marathonlopp, men jag antar att jag var fylld av en kombination av spänning, förväntan, nervositet och lite lätt ångest. Då tröstade jag mig med att jag inte hade någon press eftersom min uppladdning hade blivit mer än lite störd av mina ischiasproblem. Och att mitt enda mål var att komma runt och få bära den extremt efterlängtade finishertröjan. Det lyckades. Efter 4 timmar, 8 minuter och 55 sekunder.

I år vill jag också så fruktansvärt gärna komma runt. Helst under fyra timmar. Ja, jävlar. Ge mig styrka!

Kommer förresten mest troligt att springa i svart t-shirt, svarta, korta tights, svarta, sexiga kompressionsstrumpor och vit keps. Och med nummer 4812 på bröstet.

Blytungt tredje varv

Gemyt, go stämning me goa gubbar som lyfter fram dig längs Götebörgs finaste delar. Jo, tjena. Kunde inte dessa goa gubbar i varje fall tagit med sig mega-parasoller och skuggat banan? Eller vattenslangar att kyla av de förbilöpande solstingsoffren med?

Det var sinnessjukt varmt i Göteborg idag. Och fruktansvärt tungsprunget. Min plan gick åt fanders redan efter sju kilometer då det verkligen började ta emot. Redan då började jag inse att snacket om att "öppna på 52 första milen, och öka om det känns bra" var ren rappakalja. Jag skulle vara riktigt nöjd med att överhuvud taget fixa 52 första milen och att öka fanns inte på kartan.

De åtta kilometrarna ute på Hisingesidan var idag fruktansvärt långa, varma och dryga. Inget skoj alls. Inget gemyt, ingen go stämning, inget lyft från orkestrar eller publik. Bara ren och skär plåga. Funderade allvarligt på att kliva av efter halva då jag såg en kvinna med en skylt där det stod något om samlingsplats för skadade löpare eller löpare som brutit.

Slog dock bort tankarna och försökte hitta något positivt med att fortsätta. Lyckades inte speciellt bra. Det enda som fick mig att fortsätta var för mitt inre en uppmålad syn av besvikna döttrar om jag skulle komma hem utan en tredje, skimrande GULD-medalj.

Då jag trippade upp över Götaälvsbron var det som att jag gått in i nåt slags koma och jag stönade mig framåt. Upp, upp, upp och sedan ner, ner, ner. Hade sedan länge slutat titta på klockan. Ville inte veta hur fruktansvärt hög puls jag hade, eller vilket lustempo jag höll. Bara fokusera på att sätta ena foten framför den andra. En tid över två timmar började kännas mer och mer trolig. Helt sjukt vad färdig jag känner mig, var en tanke som återkom gång på gång.

På Avenyn släppte det dock lite och jag kunde slappna av lite grann. Dock fortfarande högljutt stånkande. Vid passage av 16-skylten hör jag ett par goa gubbar i publiken peppa en löpare de kallade Stefan. "Heja Stefan!". "Kämpa hela vägen Stefan!", "Kör hårt Stefan!". Det var ingen mindre än Aten-OS-guldmedaljören i höjd, Stefan Holm, som blev påmanad. Jag låg snett bakom och såg att denna mästare hade det rysligt mycket jävligare än jag, så jag klämde också i med ett lite tyket "Kom igen Stefan!" då jag smet förbi på vänstersidan och lämnade honom till sitt öde. Fick kort därefter väja för en ambulans som hämtat upp en som hade det ännu tuffare än både Stefan och jag själv. Stackars sate.

Det fanns de som hade det ännu värre

Bara en knapp halvmil kvar nu. Finns inte ord för hur skönt det ska bli att få lägga detta bakom sig. Runda Poseidon, nerför (!) Avenyn, sedan in i skuggan på Vasagatan. Verkar som att de glömt placera ut 18-skylten för den kommer ju aldrig!

Jo, långt om länge dyker den upp. Tre kvar nu och det är ju ingenting. Ser fler löpare som ligger i vägkanten med en barmhärtig samarit sittandes på knä bredvid sig. Faktiskt föga förvånande. Sjukt jobbig, tryckande och påfrestande värme för oss knappt efter den långa vintern upptinade nordbor.

Men titta! Där är ju bron in mot Slottsskogen! Äntligen! Lite skugga igen. Gott. Sista kilometern. U-n-d-e-r-b-a-r-t! Löparbanorna känns fantastiska under de brinnande fötterna. Korsar så till slut finishmattan. Stannar klockan. 1.54.03. Herre min je.

Redan dags?

Det börjar dra ihop sig.

Jag kan inte fatta att vi redan är framme i andra halvan av Maj. Var det inte precis vinter? Jag har ju liksom inte riktigt på allvar kommit igång med löpträningen, tycker jag. Var blev de planerade backpassen av? Ja, just det. De försvann med trilskande fotleder och hälsenor? Var blev intervallpassen av då? Hmmm? Samma sak där. Toppat med en tvåveckorsförkylning.

Nåja, de senaste dagarna har jag i alla fall fått prova på att springa med lite fart under skorna, som för övrigt är ett par i London inköpta Asics Tarther. Fantastiskt sköna! Ett snabbpass i lördags och 300-ingar i tisdags. Lika härligt som jobbigt.

Asics Tarther

Redo för det eller ej så är det på lördag dags att springa varv nummer tre i Göteborg. Ett lopp som jag ser mycket fram emot. Mestadels på grund av den sköna stämningen som brukar råda där uppe samt det goda sällskap i form av både nuvarande och före detta kollegor som kommer att utgöra mitt resefölje.

Själva loppet har jag faktiskt inte funderat så mycket på. Mer än att jag inte ska ta ut mig helt med tanke på vad som ligger i kalendern två veckor senare. Om det finns en plan så skulle det i så fall vara att springa första milen på runt 52. För att sedan hålla samma tempo hela vägen runt, alternativt öka något om det känns lätt. En ganska behaglig plan om jag får säga det själv.

Jag kommer förmodligen att springa i min svarta "Jag tränar inför Stockholm Marathon 2010"-tröja för att påminna mig själv om (och kanske visa de andra) att Varvet enbart är ett delmål på vägen till något större, dubbelt så långt och hundra gånger så jävligt. Gud vad jag längtar till Stockholm!

Ett nätt litet pass på en halvmil eller nåt ikväll får bli det sista innan lördag. Sen drar loppsäsongen igång.

Tjöttelabörg, heere vii kamm!

Genrep

Torsdag. Men samtidigt söndag. Så underbart skönt. Bland annat slipper jag ju spendera alldeles för lång tid på ett tåg eller en buss och kan ägna mig åt mer givande aktiviteter. Som löpning till exempel.

Ett planerat långt långpass som genrep inför Stockholm stod för dörren och förmiddagen gick åt till att pula lite med diverse sysslor samt att ladda lite lätt mentalt för det som komma skulle. Hade ju lite av en revansch att utkräva på mig själv med tanke på det skitpass som jag genomförde i tisdags.

Jag och frun gav oss ut på fältet strax efter 12 och bältet var laddat med 4 småflaskor vatten, en Gainomax hallonkaka och en iPod laddad med lite diverse, ostrukturerad musik. DS Trainers på fötterna, de nya löphörlurarna runt nacken och vi var igång.

Frun hängde på den första rundan nerom Lingenäset och vek hemåt efter att under de första sex kilometrarna varit ett supermysigt sällskap. Själv tog jag mig upp mot Lerduvedungen för att fullborda det första varvet om drygt en mil.

Då varv två inleddes satte jag på iPoden och tryckte samtidigt upp tempot till något snabbare än tänkt marathontempo (5:30). Lite segt de första två, men när Deep Purple dök upp i lurarna och rev av "Hignway Star" började benen nästan gå av sig själv. Jag höll ungefär 5:15-tempo hela andra varvet och det hela kändes riktigt härligt.

Jag var vid gott mod då tredje varvet inleddes och löpningen flöt på fint. Tanken var att sakta ner till strax under 6:00 för att inte slita för mycket. Märkligt svårt att sakta ner medvetet efter en längre distans med konstant tempo. Efter 26k började mina långa ben stumna och jag såg verkligen fram emot att få korsa "mållinjen". Lite ångestfyllda tankar på den stundade maran hopade sig och det började faktiskt kännas lite jobbigt.

Två timmar och femtioåtta minuter senare var jag hemma efter att ha trampat runt knappt trettioen kilometer på fältets grusvägar och skogsstigar. Trött i benen och lite tom i huvudet. Samt rejält tom i magen. Hungern var påfallande stor och jag tryckte i mig det mesta som kom i min väg.

Ett relativt skönt och välbehövligt pass var till ända och jag funderade en hel del på hur mycket musiken hjälper till att hitta rytm och slå bort jobbiga tankar. Jag måste ha med med iPoden till Stockholm. Och den måste vara laddad med skönt tung-gung för att hjälpa mig igenom de förväntat tunga perioderna. Fredrika tipsar om en hel del sköna löplåtar på Ultraschmultrabloggen, men jag skulle behöva fler. Hjälp!?

På banan - men ändå inte

Är tillbaka från förkylningslandet. Tjohoo! Lämnade officellt dess gränser i torsdags förra veckan då jag avverkat det andra av två testpass och överlevt utan större svårigheter.

På banan igen alltså och redo för att ta mig an det sista lilla som återstår av det, i mitt fall, ytterst sargade och försummade marathonprogrammet. I helgen blev det först en riktigt trevlig mil i lite varierande fart där första halvan sprangs med frun som hade bra tryck i steget och satte nytt halvmilspers (30.50).

I söndags tog jag cykeln, hjälmen, SPD-skorna och löparskorna till Balsberget och körde en MTB-Löpning-MTB-variant på den kuperade gula 5,1k-slingan. Det var gott jobbigt även om jag höll igen lite på cyklingen jämfört med i fjol. Har kanske blivit fegare av mig. Eller så har jag lyssnat för mycket på bureborn som brukar bekymra sig över min alltför oförsiktiga framfart på hojen. Pulsen var dock hög, jag var trött, och det var helt enligt plan.

Idag var det dags för lite löpning igen. Väldigt välbehövligt då jag, återigen, blivit mäkta irriterad på jobbet. En frustrationsdödande löptur med lite fart var det alltså tänkt. Någonstans runt en mil i längd.

Efter 4,4k passerade jag Lillö Slottsruin och kände mig då oerhört matt i den långe kroppen. Benen var som två avlånga geléklumpar och jag kände mig faktiskt lite yr. Jag stannade. Gick en bit. Stannade igen. Stretchade. Och försökte samla lite kraft. Efter ett par minuter kändes det bättre och jag kunde börja springa lite nätt igen. Det lossnade något och jag lyckades ta mig hela vägen runt utan fler yrselattacker. Men det var allt annat än ett behagligt pass.

Det hela var faktiskt riktigt obehagligt och givetvis försökte jag hitta en förklaring till det inträffade. Först och främst är jag inte i form. Det är ju givet. Men bortsett från det så skulle en möjlig orsak kunna vara att jag de senaste tre, fyra dygnen levt på väldigt kolhydratsfattig kost. Frun lånade nämligen hem en bok från jobbet fylld med smarriga recept på rätter med lågt GI. Spännande och nykommet. Men kanske inte helt lyckat i kombination med slutklämmen på ett marathonuppladdningsprogram?

Running London

Precis hemkommen från min favoritstad, London, i vilken jag spenderat de fem senaste dagarna tillsammans med min kära familj. I resväskorna, som på ditresan var relativt tomma, hade jag packat nästan enbart det allra nödvändigaste; tandborsten och löparstället. Tyvärr blev jag även, mot min vilja, tvungen att ta med mig decenniets förkylning på den efterlängtade resan. Jag och yngsta dottern bar med gemensamma krafter de parasiterande virusen genom tullen på Heathrow. Host, host.

Dessa små, illvilliga och bockfotade virusdjävlar stoppade effektivt mina planer på att möta morgnarna i storstaden med stärkande, utforskande och inspirerande löpturer. Jag hade till och med i huvudet redan bestämt både hur och var det skulle springas. Det var en riktigt bra mix bestående av både lugna, sköna sällskapspass med frun, ett något snabbare långpass samt ett riktigt grisigt tuffpass. Men av alla dessa grandiosa planer blev det alltså intet. Som tröst och för att känna känslan av hur det kunde varit tog vi dock en morgonpromenad i löparmundering. I ett prunkande och smått fantastiskt Kensington.

Trots att det blev smått med mina och våra löparplaner så sprangs det ändå en hel del i London. Av en väldig massa andra. Vart vi än gick träffade vi på löpande londonbor och springande turister. Vissa platser mer löp-populära än andra. I Kensington Gardens och på Westminster Bridge var densiteten av löpare garanterat högre än på Grödbyvägen i fjolårets upplaga av Bromölla marathon. Det var bara nummerlapparna som saknades för att en skulle börja tro att det var nån ultratävling på gång.

Mestadels var det långpassutrustade löpare jag såg. Gungande vattenflaskor i höftbältena och ibland till och med löparryggsäck förmodat laddad med både dryck och kanske lite engelsk marsipan? Lugnt, skönt tempo och en nöjd, avslappnad och i vissa fall kanske till och med en lite tom blick. Jag följde dessa avundsvärda människor kanske lite alltför intresserat en bit på deras färd och tänkte samtidigt en hel del på det som nu bara ligger en månad framför mig; mitt andra marathon. Och på att jag känner mig så halv som individ då jag av olika anledningar inte kan eller får springa. Smått sjukt, men icke desto mindre sant.

Löpningen har gett mig så mycket och jag är så otroligt glad att även min älskade fru har hittat någonting i att kränga på sig löpartightsen och ge sig ut. Det värmer verkligen mitt hjärta. Synd att vi inte kunde utforska Kensington löpandes. Men det tar vi nästa gång!

Stabil musik

Vad säger vi om in-ear plugs som inte vill hålla sig "in ear"? Jo, högst irriterande. Speciellt vid löpning. Inte särskilt stabilt, doktorn!

Har nu hittat prylen som kommer att råda bot på det. Philips SHQ4000. Äntligen!

Nerladdning

Vad är med mig och uppladdning inför vårens lopp? I tre år av tre möjliga har våren bjudit på händelser som stört träningen och uppladdningen inför det som komma skall. Varför?

2008 var det en sjukt envis behinneinflammation i vänster underben som höll mig sällskap ända från januari långt in på sommaren och som tvingade mig till mången cykelturer och simhallslängder samt ett antal sjukgymnast och läkarbesök innan jag benhinnetejpad och högst osäker på formen gav mig upp till Göteborg för min halvmaradebut.

I fjol började jag förlora känseln i vänsterbenet i slutet av mars månad och fick, efter ett besök hos naprapat Mats, reda på att min klena bål och allt mitt löpande fått ischiasnerven i kläm. Den gången förpassade jag mig själv till poolen iklädd wet vest och sprattlade mig i "form" för både Göteborgsvarvet och två veckor senare marathondebuten.

I år har det varit höger underben/fotled som stört min löpning i både mars och april, och när den skadan nu äntligen verkar gett med sig så kommer förkylningsvirusen som jag lyckats hålla mig ifrån under hela den långa vintern och ger mig ett karateslag över halsen. Lagom till födelsedag, formtoppningspass och planerad Londonresa med bland annat park- och stadslöpning på schemat.

De planer man gör upp tillsammans med Anders Szalkai, sina löpbloggsvänner och sig själv verkar alltid att fallera då det börjar närma sig. Undrar hur det känns att kunna följa ett löpprogram ända fram till målet? Undrar hur det känns att få känna formen komma smygande efter regelbundet avklarade korta intervallpass och sugande backpass? Det är nog en riktigt skön känsla. Antar jag.

MTB mot röd himmel

Ett pass som jag nästan är stolt över att ha genomfört. Stolt eftersom jag var så ofattbart trött och kände mig fullständigt urlakad då jag kom hem från jobbet. Inte ens den nystuvade spenaten, den fantastiska laxen eller de varma nykokta äggen kunde få min energinivå att höjas.

Dock tog jag ut MTBn och styrde kosan mot berget. 20 minuter senare var jag där. Lite, men inte speciellt mycket piggare. Sedan uppför. I fem minuter. Benen var som gelé. Den glömda vattenflaskan gjorde sig duktigt påmind. Nerför gick det undan. En snabb och lite vinglig U-sväng senare var jag på väg uppför igen. Inte lika långt från baksidan, men brantare. Mjölksyran kom och gjorde mig sällskap. Och illamående. Laxen och spenaten var på väg att göra retur. Men höll sig på mattan. Eller i magen. Tack.

Nerför bergspåfarten i ett "hisnande" tempo. Små, små funderingar på att vända och köra en vända till över berget. Men, nej. Inte idag. På hemvägen möttes jag av en fantastisk klarröd himmel och jag såg att det var gott. Väl hemma lyckades jag bocka av ytterligare fyra aktiviteter innan jag slocknade av total utmattning; Vatten, Stretch, Is, Dusch.

Stress

Två månader kvar till Stockholm Marathon. Känns ju riktigt stressigt det här. Speciellt eftersom jag "missat" att följa de tre senaste veckornas Sz-program pga den trilskande foten. Stress!

Foten, ja. Stressade den rätt rejält på lunchen idag. Det får bära eller brista nu. Tror nog och hoppas innerligt att den ska klara det. Två månader kvar. Stress!

Back to the crime scene

Tog cykeln på en premiärtur igår. Som ett komplement till ett litet nätt Maffetonepass tillsammans med frun. Styrde först kosan mot Balsberget får att få känna på lite mysig mjölksyra. Sedan fullt ös nerför på andra sidan och därefter norrut längs Råbelövssjön. Samma runda (fast åt andra hållet) som jag sprang för ett antal veckor sedan då snön fortfarande täckte största delen av landskapet och hela sjön var djupfryst.

Kom efter en stund upp till Ekestad och svängde ner på den gamla banvallen mot Österslöv. Det var här det hände. Det var dessa fyra kilometer med multidecimeterdjup halvhård snö och is som knäckte min högra den sjunde mars. Som var droppen som fick både hälsena, ankel och nedre smalben och benhinnor att säga STOPP OCH BELÄGG! Jag är säker på det. Fyra kilometer som jag kämpade mig igenom i tron att det skulle stärka mig och mina fotleder och underben. Jojo. Det blev nog som sagt för mycket av det goda den gången.

Nåja, tillbaks till Maffetonepasset. Det måste jag ju få berätta om. Frun och jag gav oss ut innan lunch igår Långfredag. Jag i mina nya DS Trainers med en förhoppning om att det skulle kännas ok i foten. Frun stärkt av sin fina 6:20-tempolöpning i onsdags. Knappa sju kilometer på vårt fantastiska Näsby Fält framför oss. Autopiloten inställd på 6:50-tempo. Tripp, tripp. Tass, tass. Mums.

Vacker väder. Gruset kändes skönt under skorna. Bekväma, nya skor. Efter knappt tre kilometer viker vi in i Lingenässkogen. Sköna stigar. Vattnet från Araslövssjön står högt. Så högt att det på vissa ställen blir att ta en de-tour inom skogen för att undvika översvämmade stigpartier. Foten verkar hålla. Gnäller inte alls som den gjort de senaste veckorna. Skönt. Frun kämpar på. Tempot hålls. 46 minuter senare är vi hemma vid huset igen. Blev till slut 6:52-tempo. Perfekt. Ombyte till SPD-skor. Ut med cykeln. Pump av däcken. Smörjning av kedjan. Mot berget.

Testing testing

Har sprungit idag. Well, joggat. Lätt, lätt och kort, kort. Men dock. Så härligt!

Löpskräck

Ibland är man rädd. Rädd för att springa. Rädd för att det som man fortfarande hoppas blott är ett dumt påhitt eller kvarlevorna av en svunnen, elak mardröm verkligen skall finnas där och påminna om min kropps emellanåt väldigt fragila natur.

Jag är inne i en sådan period nu. Jag vill helst bara blunda riktigt hårt och hoppas att det jag har känt de senaste gångerna jag varit ute (vilket känns som om det vore en evighet sedan nu) bara är ren och skär inbillning. Att mina hälsenor alls inte knorrar, knastrar och gnäller utan är lika tysta, snälla och glada som de alltid varit. Samtidigt som jag blundar gör jag excentriska tåhävningar. Bara för att, om det nu verkligen skulle vara illa ställt med hälsenorna, ställa allting tillrätta igen. Innan det märks, liksom.

I morgon är det lunchlöpning på jobbet på schemat. Som vanligt en tisdag. Jag kommer inte att vara med. Vågar inte.

Ont om vår

Det gör ont när det närmar sig vår. Hävdar Karin Boye. Och jag. Tydligen. För tredje året i rad lyckas jag nämligen tajma soliga vårvinterdagar med en ny begynnande löparskada.

2008 var det benhinnorna. I fjol ryggen. Och nu är det fotleden och/eller hälsenan. Har mumlat lite om det på jobbet och fick då höra orden "inflammerade slemsäckar". Kan det vara de som blivit överansträngda och spökar? Har letat from Voltarensalvan från det privata löparapotekets gömmor och börjat smörja in fotleden morgon, middag, kväll.

Kommer att skippa lunchlöpningen idag. Bland annat på inrådan av min gode vän Dunceor. Detta trots att jag ännu en tisdag packat ryggsäcken full med löparprylar och transporterat densamma 80 km i sydvästlig riktning.

Jag hoppas att detta enbart är en liten skitskada som går över av sig själv efter nån vecka eller så. Jag får väl istället för att springa på land i det fantastiska vädret bege mig till bassängen och ta upp lite wetvest-löpning igen, även om jag finner den sysslan hiskeligt tålamodsprövande. Körde faktiskt ett pass på 75 minuter i söndags. Är grymt imponerad att jag stod ut så pass länge.

Dags att smörja foten igen. Gör det någon nytta tro?

Försteklickare

Gick i skola idag. Första dagen. Åtminstone på väldigt länge.

Var ute på en morgonjogg och fick efter fyra kilometer en plötslig längtan att påbörja skolgång. I mäster Sz's löpskola. Gjorde därför halt och försökte sedan komma ihåg några bra skolämnen. Började med hälkick vilket kändes ganska naturligt. Den övningen fanns ju med redan i barnsben då det spelades fotboll ute på gröningarna runt uppväxtvillan. Sedan ett eget påhitt, skridskosteget med hopp. Ja, vetefan var jag fick den övningen ifrån, men den kändes ganska rolig och antagligen gladde jag bilisterna som gled förbi ute på Härlövsängaleden också. Sista övningen blev en annan klassiker; hög skipping. 2x30 meter på varje övning och min morgonrunda kunde sedan få fortsätta.

Det här skall göras fler gånger. Minst en gång i veckan. Och tills nästa tillfälle ska jag passa på och spana in mäster själv på marathon.se's webb-tv.