En hel del funderingar och frustrationer som ville ut idag. Längtade hem från jobbet för att få springa, förlåt maffejogga, av mig. En snabbt avverkad matstund på stående fot, därefter ett hyfsat segdraget föräldramöte på skolan innan jag äntligen kunde ge mig ut på de regnvåta asfaltsvägarna i och kring den lilla staden.
Negativa tankar lämnar kroppen långsamt i snigeltempo. Det gäller att ha gott om tid. En lyx som jag tyvärr saknade igår. Som sirap kände jag dock att en del rann av mig och det blev till slut en skön timme till att bearbeta och sortera inne i skallen.
Sträcka: 9.05
Tid: 61
Tempo: 6:45
Puls: 140
Nästa gång skippar jag fotsensorn och struntar i att kolla tempot, utan springer BARA på puls. Det är egentligen det enda intressanta i nuläget. Fotsensorn får följa med nån gång i månaden för att kolla om det skett någon tempoförbättring.
14 kommentarer:
vet du att så gör jag i princip alltid. springer på puls (eller känsla). väldigt sällan jag har fotsensorn med, tycker det kan bli onödig stress att hålla på att glo på siffrorna... oftast har man ju rätt bra koll på sträckan och tiden (och därmed tempot) ändå.
Ja, jag upptäckte att det faktum att jag kunde se vilket (lusigt) tempo jag höll stressade mig lite grand vid gårdagens tur.
Eftersom det viktigaste i denna del av träningen är att hålla sig på låg (och konstant?) puls, så tror jag att jag gör rätt i att lämna fotsensorn hemma de flesta rundorna.
Varför petar lärare in föräldramöten och utvecklingssamtal precis när det passar som bäst att springa. Jag skulle kunna tänka mig en telefonkonferens på lunchen... eller en kort update vid 21-tiden så man kunde få vila sina nylöpta ben...
Mia: Exakt! :-)
Du är klok du!
Fick mig genast att fundera på min envisa behov av att hålla koll på sträcka, tid och tempo. För som du säger; det är smått stressande att se siffrorna ticka på displayen. En höst utan sifferexercis vore kanse inte dumt?
Ja, vi har ju varit inne på det tidigare, Bureborn. Hur fri man känner sig utan siffrorna tickandes på armen. :-) Man har ju blivit smått beroende av att ha koll på både tid, sträcka, tempo och puls, vilket kanske inte är fel i och för sig, men när det rör sig om Maffelunk är pulsen (och totaltiden) det mest intressanta.
I sinom tid kanske man, som Magda är inne på, köra på känsla även vad gäller pulsen, men jag känner att jag inte är riktigt där än. Så bältet och klockan får följa med ut ett tag till. Och fotsensorn får som sagt hänga med då jag vill kolla om det skett någon tempoförbättring.
Jag brukar ibland knäppa av mellantider och sluttid under löpningen utan att avläsa klockan förrän efteråt. Det brukar kännas lite som att ha koll utan stress.
På vanliga distanspass kan jag väl tänka mig att skippa pulsklockan och bara köra på känsla och med en vanlig digitalklocka som förr i tiden. GPS:en är dock perfekt på snabbdistanserna och intervallerna för att få feedback på hur man ligger till tidsmässigt, så där blir det nog att behålla den. Pulsbandet finner jag dock alltmer överflödigt, på alla pass. Använder det inte längre på tävling, eftersom jag blev lite distraherad av att se den höga pulsen :) Känns bättre att istället kunna koncentrera sig på att göra ett bra resultat istället för att hela tiden kolla av pulsen.
Medeldist: Det har du rätt i. Under intervall/snabbsistanser/tempostegar etc är det (för mig) ett måste att ha koll på tempot via klockan.
Smart att strunta i pulsbandet vid tävling. På Gbg-varvet blev jag till en början lite stressad när jag upptäckte den höga pulsen men bestämde mig rätt snabbt för att ignorera det och lyssna på kroppen istället. Givetvis. Nästa tävling skall pulsbandet få vila, men fotsensorn få hänga med.
Jumper: Det låter sunt. Att minimera stressen vid lugn och skön löpning måste ju vara en ganska bra utgångspunkt :-)
Jag håller med Medeldist om klockans förträfflighet vid kvalitetspassen. Jag har så otroligt svårt att "känna" hur jag ligger till fartmässigt, ofta är det så att ju segare det känns detso fortare har jag sprungit... På lugna distanspass säger dock pulsen mer än farten, det är ju ändå pulsintervallet som är intressant =)
Hur lägger du upp träningen nu? Mycket Maffe?
Karin: Ja, det är Maffe för hela slanten som det ser ut nu. Olidligt jävla tråkigt, men förhoppningsvis bra för mig och min fortsatta marathonsträvan.
Planen är att köra Maffepass fram tills årsskiftet, men just nu känns det som att det kommer att bli svårt pga ledan under passen. Idag var jag ute på ett en-timmes-pass under lunchen och det går knappt att beskriva hur trist och segt det var. Fick gå i praktiskt taget varenda uppförsbacke för att hålla pulsen i schack. Håller väl på att bli sjuk eller nåt...
Ja det där med klockan är ett måste för mig med. Är nu helt beroende av att kolla farten och som Karin skrev, ju segare det känns desto fortare går det. Ska nog lägga ifrån mig den på mina längre pass. Förresten, är du anmäld till sthlms maran? jag anmälde mig igår, Berlin gav mersmak;D
Helena: Jepp, jag är anmäld. :-D
Skicka en kommentar