35 på en onsdag

En onsdag kan börja på många sätt. Normalt börjar den med uppstigning klockan sex, dusch, påklädning, snabb grötfrukost med kaffe och juice, tio minuters cykling till stationen, en knapp timmes tågresa, ytterligare femton minuters cykling, forcerande av tre trappor och påslagning av en alldeles för seg dator.

Denna började något annorlunda. Och fortsatte definitivt annorlunda.

Efter intagen frukost med scrambled eggs, finfina mackor och kaffe, läsning om sig själv och sin nattgäst i den lokala blaskan, påfyllning av vatten och lite snacks i ryggsäcken och tejpning av min skavsårsdrabbade löparkompis rygg så gav jag och Sverigelöparen Andrew oss av på etapp 3 i hans fenomenalt spännande resa upp genom landet. Långpass en onsdag förmiddag. Sweet! Med celebert sällskap. Even sweeter!

Familjen vinkade av oss och "off we went". Fick stanna redan efter hundra meter då stelheten i baksidan på Sverigelöparens hårt ansatta ben blev för svår. Lätt stretch på stället och sedan iväg igen. Jisses. Hur ska det här gå?

Det visade sig gå hur bra som helst. Stelheten släppte i samma takt som vi kom in den ena intressanta diskussionen efter den andra. Det handlade om böcker, språk, kulturer, dialekter, Stockholm, hockey, martial arts, IKEA, geografi och rabiata hundar. Men framförallt handlade det om löpning och allt som hör löpningen till. Ett ämne som verkar kunna diskuteras i all oändlighet utan att tömmas ut helt och hållet.

Vi följde den för länge sedan nedlagda järnvägen i syd/nordlig riktning mot Balsby, Österslöv och Arkelstorp och höll ett tempo lågt nog för att inte slita för mycket på Andrews ben, ungefär 7 min/km.

Då vi närmade oss Arkelstorp övergick underlaget återigen till asfalt och vi kunde känna byns puls. Eller inte. Framme vid ICA-butiken utbytte vi de sista orden och vinkade varandra farväl. 32,5k kvar för Andrew till Lönsboda. 17,5k kvar för mig då jag planerat att ta samma väg tillbaka.

På min väg hemåt tänkte jag mycket på det jag precis varit med om och hur inspirerande det är med excentriker som verkligen tar steget. Jag undrar om jag någonsin kommer att ge mig på något liknande och i så fall hur det skulle vara upplagt. Funderade även på det i jämförelse lilla äventyr som för min och 19 andras del påbörjas om ett par, tre veckor och började verkligen att längta!

Fylld av energi ökade jag tempot och innan jag visste ordet av stod jag ute på altanen och stretchade. Alldeles tyst och stilla. 35 kilometer i benen. En onsdag. Och klockan har inte ens slagit 12. Halleluja.

Halv åtta hos mig

Sitter och käkar slowfoodköttgryta med ris och diskuterar löpning och livet och allt däremellan tillsammans med familjen, vår inneboende kinesiska och vår, dagen till ära, temporärt inneboende, svensktalande australiske Sverigelöpare.

Innan middagen hade jag varit och mött upp honom vid SRs lokalredaktion där han precis blivit intervjuad och lotsat honom genom vår lilla stad till hemmets lugna vrå. Det var för övrigt kilometer 70 till 74 får Andrews del idag.

Andrew är en skön kis. En modest man med ett varmt hjärta och ett härligt smajl. Att hysa in honom här över en natt var ett självklart val. Ett projekt som hans bara måste supportas. Hans resa, som han precis alltså påbörjat, är något som verkligen lockar tanken och något som jag själv gärna skulle göra om jag haft en kropp som tålt belastningen.

Inför morgondagens etapp bunkrade vi upp med diverse livsmedel som vi hittade i den lokala ICA-butiken. Att det snart är påsk såg Andrew som något väldigt positivt, då påskgodisägg är den ultimata löparmaten. Åtminstone för en australiensare.

Akut sax

Note to self: Se till att alltid ombesörja toalettbestyren innan morgonlöpningen tar vid.

Detta glömdes nämligen i morse. Vilket ledde till ytterligare en fekaliehistoria att läggas till arkiven. Och tvingade Benet till att praktsera något han inte gjort sedan mellanstadiet. Höjdhopp medelst saxstil. Då över en svart och vit stålribba på stadens idrottsplats. Denna gång över en elektrifierad stängselståltråd för att nå en dunge med någorlunda insynsskydd.

Ett högst intressant inslag på ett för övrigt underbart lördagsmorgonpass i ett alldeles fantastiskt vårväder!

Ultra-Benet adopterar

Benet is going Ultra. Något jag skrev om för ett tag sedan. Och det börjar verkligen närma sig. Sista helgen i April är det dags för mig och 18 andra att, under ledning av UltraSchmultra förpassa oss mellan tre av Skånes många Gästgifverier och njuta av både god löpning, gott sällskap och god mat. För övrigt mitt första Ultraevent. Ska bli fantastiskt kul!

Som uppvärmning, eller kanske som en del i Ultratillvänjningen, ska jag två veckor innan det beger sig för egen del i Sydskåne, bekanta mig med en riktig hard core Ultralöpare; ingen mindre än den australiske "Sverigelöparen" Andrew vars projekt jag hörde talas om först igår då jag läste Maria Wibergs reportage om honom på jogg.se.

Bestämde mig direkt för att erbjuda honom en "adoption" under en dag på hans färd genom vårt avlånga land. Ska bli fantastiskt kul det också. Undrar förresten om han är sugen på en gemensam löprunda ute på fältet i kvällningen?... eller inte.. :-)

Galärslaven fri

Han har skådats på sin plats vid årorna ett par veckor nu. Den lätt rödskäggiga galärslaven som inte verkar få nog av sitt gungande fram och tillbaka, sitt dragande med armar och rygg och sitt obehagligt frustande och stånkande.

Men idag var han borta. Lyste med sin frånvaro likt en skolkande sjundeklassare.

Något senare i kvällningen dök han upp. I löparmundering. På en av stadens cykelleder. Gåendes. Och sedermera även springandes! Kan roddare verkligen springa? Har inte de vadproblem, de där? Tydligen inte. För visst sprang han? O ja! Hur länge? Ganska exakt tjugo minuter om min klocka går rätt. Tjugo? Det var som ... Ja, jag kan inte mer än hålla med. Som ...

Gubbe?

Gubbe? Jag? Vid 42 års ålder? Ja, så är det kanske... Kanske är det så ungarna här på gatan ser på mig. En gubbe. En lång, lite konstig farbror som brukar komma förbistudsande utanför köksfönstret iklädd spandaxtights och toppluva. Jo, så kan det nog vara...

Men, det var ett tag sedan nu. Som gubben studsade förbi några fönster eller dörrar eller hus eller träd, allltså. Gubben har hållit sig inomhus på sistone. Antingen på sitt kontor eller inne i sitt hus. Eller på ett av stadens gyminrättningar. Där slitandes på en roddmaskin eller svettandes i en sådan där märklig Crosstrainermaskin. Tittar man i gubbens träningsdagbok för februari och mars är det en sannerligen sorglig syn för en påstådd långdistansare med två marathon och ett ultraevent på schemat för året.

Anledningen till det magra resultatet de senaste veckorna verkar nu vara utrett. Det stavas helt enkelt G-u-b-b-e. Med bräckliga vader. Åtminstone tror jag det då jag läser om symptom för fenomenet 'gubbvad'. Det stämmer in alltför väl för att kunna ignoreras. Bureborn var inne på detta redan för någon vecka sedan, men då ville gubben i mig inte riktigt lyssna.

Han har dessutom känt sig hängig och raspig i rören sedan i torsdags, så just nu är det smått klent med löplyckan. Måtte gubbjäveln resa sig och komma igen och det väldigt snart!

Avbruten

Att abrupt behöva avbryta en trevlig aktivitet är aldrig speciellt kul. Snarare förbannat irriterande. Nåt jävelskap är det i högervaden. Det blev jag ju varse på fredagens bussiga pass. Det var fem dagar sedan. Fem dagar under vilka jag har masserat, stretchat och för övrigt vilat vaden. Dessutom har jag knaprat en karta Ibumetin om det nu skulle vara inflammation av något slag.

Idag var det dags för ett test. Lugn, lugn löpning i den mörka, snöyrande kvällen. Jag "vågade" inte springa riktigt som vanligt utan landade mer på hälen till en början för att successivt övergå mer och mer till mitt vanliga löpsteg. Kändes fint.

Efter nästan precis två kilometer "brände" det dock till ordentligt i vaden och varje steg steg därefter innebar ett distinkt obehag. Nähä, här var det helt klart inte färdigläkt. Stannade, vände om och traskade hem. Med svansen mellan benen. Verkar helt enkelt som att Benet ska vara skadad på vintern/våren.

Nåja, det kunde varit värre. Bra mycket värre. Tänker på de stackare som ligger begravda under rasmassorna i Christchurch. Och på folket i Tripoli som under demonstrationer på gatorna kallblodigt skjuts ihjäl.... Ja, vad är en trilskande vad i sammanhanget...

5 under 20

En halvmil i 4-tempo? Really?
Jajamen!

På roddmaskinen, alltså. Eller, tja; 4 x 1250 meter i 4 min/km-tempo för att vara helt korrekt. Med ungefär en minuts drickapaus-vila mellan repetitionerna.

Rodden var en av huvudattraktionerna på dagens gympass som även bestod i 20 minuter på cykel, vara de mittersta tio med rejält motstånd, magövningar av olika slag, ryggresningar och excentriska tåhävningar. Skippade tyngre lyft med rädsla för att axeln inte läkt ut helt. Det är inte lätt att vara gammal och bräcklig.

Fem kilometer under tjugo, löpandes, är en fart-milstolpe som jag hoppas kunna passera någon gång. Kanske redan i år? Jo, kanske det. Ibland överraskar man ju till och med sig själv...

18k med sting

Vaknade en knapp timme senare än normalt en vardag. En lyx man kan och kanske bör unna sig på sin fridag. Ingen dusch. Löparstället på. Upp med ungarna. Rejäl frukost. Skjuts till skolan och sedan vidare in till stan. Parkeringshus. Buss 551 till Åhus. Radiopsykologen i lurarna. 27-åriga Anna har sjukt svårt att bestämma sig. Hmmm. Kunde varit jag känns det som ibland.

Avhopp mittemot vattentornet. Klockan sätts igång. Min färd tillbaka mot stan inleds. Springer i riktning sommarstugan för att få springa första biten på grus i den underbara tallskogen ute på fältet. Vinden ligger rakt emot. Är rädd att jag ska ha klätt mig för tunt upptill. Nedtill har jag helgarderat. Windstopper-kallingar och Windstopper-tights.

Efter 3-4 kilometer hugger det till i högervaden. Långt ner. Kanske i själva muskelfästet. Smärtan är inte olidlig, men högst irriterande. Får byta löpsteg och börja landa mer på hälen för att inte anstränga vaden lika mycket som vid mitt normala framfotssteg. Känns lite bättre, men ovant. Tankarna på hur otroligt ogärna jag vill åka på någon skitskada far runt i huvet, samtidigt som Filip och Fredrik dragit igång sin podcast och snackar om att folk borde ha fler "perioder" i sina liv och vad som krävs för att det ska räknas som en äkta period som är en tydlig nog att få bli ett kapitel i ens memoarer. Jag beundrar deras svada och skrattar högt när framförallt Filip låter sin sjuka hjärna formulera ofattbart politiskt inkorrekta uttalanden.

Mitt audiala sällskap får mig att för några ögonblick släppa tankarna på ännu en skadeperiod, men stinget i högran finns där för varje steg jag tar.

Efter en timme och tre kvart är jag tillbaka vid bilen. Det känns lite i höfterna på grund av det ovana löpsteget. Smyger inom Apoteket som ligger precis bredvid den parkering jag valt och köper på mig en låda Ibumetin. Nu ska det knapras. Och stretchas. Och duschas. Och läkas.

Sälsk backträning

Kom så äntligen ut på ett löppass. -7 på termometern. Knarrande snö under Racer-pjucken. Nedsläntrandes skidlärare som det nickades och hälsades på i denna arla morgonstund. Letade mig uppåt en av alla backar. Gatunamn som Isvägen och Hemfjällsvägen fladdrade förbi på min löpning uppför. För en skåning från Sveriges plattaste stad känns höjdskillnaderna enorma och pulsen är hög trots det moderata tempot.

Sprang förbi kända Sälenska landmärken som "Lammet & Grisen", Bügelhof och Sälenstugan. Vände om och trippade skönt nerför. Kom tillbaka in i stugvärmen drygt 40 minuter efter start. Lycklig efter en härlig genomkörare. En dusch, frukost och ett mycket välbehövligt toalettbesök senare var jag uppe i Lindvallens breda, välpreparerade och lagom lutande pister.

Livet är gott.

Det går utför

Löpningen går lite trögt just nu. Bättre går det i pisten. Har en härlig vecka i Lindvallen med hela familjen. Framsida lår får sitt till livs. Ska även försöka få till något löppass innan frukost någon morgon. Frågan är bara om det finns nån vettig löpväg så jag slipper vara ute bland de galna skidturisterna och deras skitiga bilar...

Foto:B Melin

ichi-ni-san

Yngsta dottern har börjat träna Shotokan Karate och jag har förflyttats 25 år bakåt i tiden. Räkneorden sitter kvar i långtidsminnet. Så ock de japanska namnen på och utförandet av olika sparkar, slag och kata.

Något säger mig att jag snart inte kan hålla mig borta från egen träning i Dojon längre. Ett löpningskomplement som heter duga. Hajime! Ichi-Ni-San-Kiai! Yame...

Bar mark och rostiga rör

Den snö som täckt min del av landet sedan i slutet av November är nu snart ett minne blott. Endast ett par nedsmutsade ishögar återstår och vägarna ligger nu i stort sett helt frilagda, om än lite grusiga. Redo att tas i bruk av snötrötta löpare och cyklister.

För min del får framfarten på dessa gator och stigar dock vänta en aning. Ett lite rostigt svalj de senaste dagarna och en nära förestående skidresa utgör anledningen. Men de snöfria vägarna häromkring kommer förhoppningsvis att bestå och jag ser fram emot att få möta dem efter fjällbesöket.

Någon som vet om det finns bra löpmöjligheter i ett vintrigt Sälen förresten?

I/O balans

Den ingrediens i min träning som jag faktiskt tycker är "svårast" är kosten. Jag tycker nämligen att jag blir "fetare" ju mer jag tränar? Inbillning? Vet ej. Vikten har ökat något, men det kan bero på att jag börjat besöka gymet lite mer frekvent. Men ändå. Jag tycker att den ring som omger midjan blir större. Eller i alla fall inte minskar i omfång, Balans i Input/Output efterlyses!

De basala reglerna och fallgroparna tror jag mig känna till. Raffinerat socker = BAD. Chips = BAD. Öl = BAD. Linser, bönor, grönsaker, frukt = GOOD.

Men hur mycket ska man äta? Vad är bäst att äta? Och när? Just nu försöker jag köra efter principen mer kolhydrater på morgonen än på kvällen. Och sallad till varje måltid. Men det känns inte riktigt som att det "räcker". Ska man väga maten? Räkna ut kaloriinnehåll? Följa en viss fördelning på proteiner/fett/kolhydrater? Hur mycket ska man vältra i sig efter en uttömmande långpass? Riskerar man ibland att trycka i sig för mycket? Blir man kanske lurad av kroppen att smälla i sig för mycket och fel saker? Är det kanske framförallt törstig man är? Är kolhydrater farliga? Har vi i västvärlden blivit lurade under årtionden vad gäller grynets och pastans förträfflighet? Är det farligt att steka i riktigt smör. Och ha riktigt smör på grovmackorna. Eller är det rent av bra?

Hjälp?!

iobalans

Fredag. Fridag. Ahhhhhh. Härligt!

Utan tvivel veckans absolut bästa dag. Just denna fredagen inleddes med, efter att jag lämnat barnen på skolan, ett lättare distanspass runt staden. Knappt en och en halv mil på lätta fötter i lätta skor med ett till synes fjäderlätt och fullkomligt obekymrat sinne.

Efter fem löpta kilometer spelas det plötsligt en, för den automatiskt skapade spellistan, lite udda låt på ipoden; "Empty Room" med Bromölla- (eller förlåt: Edenryd)-tösen Sanna Nielsen. Tonerna från pianot/flygeln i låtens inledning är som rena, klara, små iskorn som pickar försiktigt på mina trumhinnor och skapar en skön harmoni hela vägen in till hörselcentrum i mitt mössbeklädda huvud. "Sitting here alone with my memories, Staring at a picture of you and me...".

Bilden lånad härifrån

En melodifestivalsschlagerlåt som jag egentligen aldrig "textlyssnat" på. Men idag var det som att orden i sången skrevs med kristallklara bokstäver i skarpaste fokus och med god kontrast rakt på näthinnan. Helt plötsligt känner jag hur det börjar tränga fram en tår eller två i ögonvrån. Och trots att det låg en lätt bris emot då jag gled fram grusvägen på väg mot Hammarsjön, tror jag faktiskt inte att det kan förklara det som hände. Det som för ett ögonblick gjorde min värld oklar och suddig och min själ att börja känna sig både ynklig och vemodig.

Vad hände egentligen? Varför reagerade jag så på en gammal slagdänga? Varför så känslig? Är jag helt ur balans eller vad? Trots min underbara familj, mitt fina hus, min fantastiskt njutbara löpning och mina goa vänner. Jag har ju allt jag kan önska mig!

Det ska inte vara så här! Och definitivt inte på min "heliga" fridag? Då ska ju allting skimra i ljusa färger och lyckan ska vara på topp. Det är ju helt fel att tänka mörka tankar eller känna sig nedstämd på veckans lyxdag. Ungefär lika illa som att utgjuta "blod på sin födelsedag". Som var fallet för Lotta. På den bråkiga Krukmakargatan.

Dock tror att jag att det är just den lediga dagen som är problemet. Eller, nej. Det som är problemet är det som den lediga dagen tar ledigt från. Det är nämligen där obalanserna existerar. Åtminstone upplever jag det så. Det är där den ena obalansen efter den andra radas upp. Det är där harmonin har så infernaliskt svårt att infinna sig. Trots idoga försök från min sida. Och detta under snart två års tid. Hmmm? Dags att byta taktik?

Rullande tristess

Ett möte på jobbet lyckades komma emellan mig och dagens lunchlöpning som skulle sprungits tillsammans med Dunceor och två kollegor som sedan ett tag tillbaka tillhör den inre kretsen av tisdagslunchlöpare. Möten ska inte få komma emellan! Det har jag ju bestämt en gång för alla. Besviket fick jag dock konstatera att idag skulle jag bli tvungen att göra ett undantag. Aldrig kul...

Kvällens gympass inleddes med sedvanlig uppvärmning för att få igång kroppen och förbereda den på den förestående brutala behandlingen. Då jag som sagt inte fått de tänkta kilometrrna i kroppen tidigare under dagen bestämde jag mig att jag minsann skulle köra lunchpasset på bandet. Sagt och gjort. 6,8 kilometer plastband skulle alltså få rulla fram under mig samtidigt som jag skulle lyfta på endera ena, endera andra foten och utföra en simulerad löprörelse. Kanon.

Men... Herrejävlar vad trist det är att springa på löpband! Helt sjukt obeskrivligt trist. Så jag ska inte ens försöka. Men jag tror nästan jag hellre skulle rullat stenar uppför branta berg i Hades ett oändligt antal gånger än att springa fler pass på det där bandet. Åtminstone om det, som idag, ska göras iklädd alldeles för varma överdragsbyxor och utan musik eller något annat trevligt i öronen.

Den oerhörda tristessen fick mig att verkligen längta efter att få plågas i de kommande planerade utfallen, situpsen och ryggövningarna. Och när det äntligen var färdigsprunget tog jag mig planenligt igenom resten av gympasset med ett svettigt leende på läpparna och en rysligt genomblöt marathonfinishertröja.

11 rätter, 11 mil

Kom precis hem från veckans långpass. Idag lite längre. Idag lite mer fokus. Jaha? Nåt speciellt?

Jojomen. Allas vår ultrababe, aka Fredrika Gullfot, har nämligen gjort det igen. Bokat ett ultraevent värt namnet. Denna gång tvärs över det vackra Skånska landskapet. 110 sköna kilometer ska avverkas i det som hon valt att kalla ”The Skånska Gästgifverigårdar Ultra Experience”. Vilket även innefattar 11 gourmeträtter fördelat på tre olika värdshus.

Ingen är gladare än jag för detta. Upplägget påminner faktiskt en del om den planerade ”tvärs över Skåne”-löpningen som förvandlades till en Skåneledscykling för min del förra året. Skillnaden är dock tydlig. Detta är arrangerat av en människa som fullständigt vibrerar av proffsighet och handlingskraft. Ja, det här kan bara bli bra.

Dessutom tror (nej, vet) jag att jag inte är ensam om dessa åsikter då det inte tog mer än ett par dagar efter det att gruppen och det tillhörande evenemanget skapades på Facebook förrän alla 20 platser var bokade.

Benet is about to go Ultra. Och jag gillar det! Skarpt!

Kristianstad - Lund 1 - 0

Åtminstone vad gäller plogning och sandning av cykelstigar.

Var ute på ett vanligt tisdagslunchpass i Lund idag tillsammans med Dunceor och herr M-A. Som vanligt mycket trevligt och det flöt på fint i ett 5:20-tempo till en början. Men mot slutet blev det värre. Både med underlaget och, som en följd av detta, även tempot. Vissa partier tassade vi försiktigt, försiktigt, i absolut tystnad koncentrerade till tusen över fullständigt glashala, lite knaggliga isbanor. Ett litet felsteg och det hade varit ortopeden nästa. Helt galet.

I söndags var jag ute på årets första fartlek på Kristianstads cykelstigar och då såg det helt annorlunda ut. Åtta kilometer underbar barmark. Way to go C4 Teknik! Det är nästan så att man är lite stolt över att vara Kristianstadsbo!

Ett problem att axla

Det är ju en förbannad tur att man inte springer med axeln!

I nästan precis en vecka har jag gått omkring med bara en fungerande axel, den högra. Axeln på motsatt sida gav upp helt i söndags kväll då jag fångade lillasyster i ett så kallat "kramkast". En övning där utövaren spontant kastar sig handlöst uppåt/framåt med förhoppningen att mottagande part fångar vederbörande i luften för att avsluta det hela med en kärvänlig far/dotterkram. Ett cirkusnummer som visade sig vara sista droppen i den bägare som efter hand fyllts på under de senaste veckornas gympass då jag känt att något varit "på gång" i denna komplexa led.

Att springa med en ömmande axel fungerar som tur är, men är inte helt bekymmersfritt. Under fredagens långpass fick jag till exempel jämmerligt ont efter en timmes löpning och fick springa resterande timme med en svängande och en rakt hängande arm.

Ett besök hos gymmets sjukgymnast ska se till att göras nästa vecka. Innan dess ska det springas på töande, glashala vägar. Med broddar på. Inget bra att halka då endast 50% av armarna finns där att ta emot.

Coolt slut, isig start

Jaha. Då har det alltså gått ett helt år sedan förra årsskiftet. Helt galet. Och även om jag inte är den som uppehåller mig alltför länge i det förgångna utan gärna försöker leva i nuet och, om det skall blickas, hellre gör det framåt än bakåt, skadar det nog inte att kosta på sig en hastig tillbakatitt på året som gick.

Det började fint med mycket löpning i ett vintrigt Skåne. På ömsom snöiga, isiga och barskrapade vägar flöt jag fram och lyckades klämma in en hel del veckokilometer trots ett tröstlöst, tidsödande pendlande med den så kallade SkåneEXPRESS-bussen. Express, my ass. Men, det är en helt annan story.

På nämnda buss fick jag dock tid till mycket eftertanke och kontemplation. Och det var även på denna buss som jag smidde planerna på ett somrigt löpäventyr tvärs över mitt landskap mol allena. Det som sedan fick göras om till en längre cykeltur över stock och sten då högerfoten/hälsenan inte riktigt ville vara med under sommaren och hösten.

Då snön så äntligen försvann i slutet av mars inleddes sista fasen i uppladdningen till det som skulle bli löpårets absoluta höjdpunkt; Stockholm Marathon. Ett lopp som närmast kan beskrivas som euforiskt. I stort sett hela vägen från start till mål. Helt sjukt, om man tänker efter. Det ska väl inte vara så på ett marathon! Eller?

Som en liten parantes i denna tillbakablick bör kanske också nämnas att jag två veckor innan marathonloppet i huvudstaden sprang ett varv i Göteborg i ett väder som skulle kunna klassas som en akut och rejäl värmebölja. Sanslöst varmt, tungt och jävligt. Och inget speciellt att minnas.

Efter den positiva urladdningen i Stockholm tog jag det relativt piano och myslöpte mest hela sommaren. Förutom en mil i Kristianstad i början av juli då jag tryckte på för allt jag hade i sommarvärmen. Det var dags för andra upplagan av "Startskottet" vilket jag inte ville missa. För övrigt mitt första millopp någonsin. Och precis så sjukt jobbigt som jag föreställt mig. Och den tryckande värmen gjorde inte saken bättre.

Loppet var för övrigt också startskottet på en fyra veckor lång sommarsemester som till stor del spenderades i fantastiskt vackra Åhus, där jag och min kära hustru sprang många sköna rundor i den underbara tallskogen och på de öppna fälten och där vi avslutade de flesta passen med ett dopp i det förvånansvärt varma vattnet i Hanöbukten. Löpsommaren "avslutades" med ännu ett besök i vår underbart vackra huvudstad. Jag och frun åkte upp för att möta upp med fruns bror och sedan tillsammans ta oss an Midnattsloppet. En premiär i löploppssammanhang för de båda syskonen, som med den bravur tog sig runt de tio kilometrarna på Södermalm i den tropiska sommarnatten.

Då hösten gjorde sitt intåg och jobbet återigen inletts efter den sköna och välbehövliga semestern återupptog jag tisdagslunchlöpningarna i Lund med bland andra Dunceor och började även att fundera på mer detaljer runt kust-till-kust-äventyret med min MTB. Ett äventyr där jag inte nådde hela vägen över, men som ändå var en riktigt härlig upplevelse!

Det femte loppet jag planerat att springa under året, Bromölla halvmarathon, ställde jag in av samma anledning som tvingade mig att använda stålhästen i stället för apostlahästarna då Malmö - Haväng skulle avverkas; en trilskande hälsena. Dock var jag närvarande vid evenemanget och lyckades under loppets gång föreviga alla halvmaredeltagare.

2010 var även året då jag fick in gymbesök som en mer regelbunden del av min träning. Jag är skyldig min bror ett tack för att jag faktiskt lyckats fortsätta med det som jag vet är lika nyttigt som nödvändigt. Jag tror inte att jag på egen hand skulle kunna motivera mig till så pass regelbundna besök som det faktiskt blev. Mycket fokus läggs på mage, rygg och vader. Men även bröst, armar och axlar ses över för att få en vettig balans i kroppen.

Fjolårets sista löpevenemang genomförde jag igår tillsammans med åtta andra löpglada vänner i ett av mig via Facebook spontan-arrangerat Sylvesterlopp på cykelstigar i och runt vår lilla stad. En rakt igenom positiv löpning om tolv kilometer med perfekt väder, härligt sällskap och lugnt och skönt tempo. Det känns faktiskt som att detta skulle kunna vara första upplagan av en årligt återkommande lokal löptradition! Riktigt coolt! Med de kilometrarna stannade trippmätaren för året på 1412,8. Inte så mycket som jag hoppades på i början av året, men ändå tillräckligt för att hålla lyckan och endorfinnivåerna på trevligt höga nivåer.

Natten till första dagen på det nya året regnade det och en del av den snö som legat sedan i slutet av November har smält bort. Och då temperaturen kröp under nollan igen orsakade regnet också en djävulsk ishalka på både uppfart, bilvägar och cykelstigar häromkring. Således en isig start på ett år som jag hoppas och tror kommer att bjuda på mycket spännande upptåg, löpningar och äventyr.

2011. Jag är redo.