Löpabstinens

Det verkar finnas en uppenbar fara med att börja springa. Man kan ju bli fast i löpträsket!! Man kan ju bli på dåligt humör och allmänt grinig de dagar som man tänkt att ge sig ut på ett pass och någonting kommer emellan, typ en onödig skada eller sjukdom.

Känslan är dock (som tur är) långtifrån den som infann sig i den förut nikotinkrävande kroppen de gånger man insåg att snuset var slut och att man var en bra bit från närmsta försäljningsställe. Hade löpabstinensen varit lika illa vet jag inte om jag vågat börja springa... Med tanke på och hänsyn till min närmsta omgivning.

Nu har jag levt i löpcelibat i snart en vecka pga en skada i vänster underben. Jag verkligen längtar ut i spåren igen. Idag var det dessutom egentligen enligt Sz:s program dags för Testpass #2. Det har jag sett fram emot, för även om det var sjukt jobbigt att springa 800-meterslopp, så var det samtidigt riktigt roligt! Jag får se om jag vågar mig på det nästa lördag kanske. Eller om jag möjligtvis väntar ytterligare ett litet tag.

Lyckligtvis känns det bättre i vaden idag, så förhoppningsvis blir det någon form av löpning igen inom kort.

På fredag är det dessutom dags att träffa en ortoped som skall kika på mina fötter. Vi får se vad han säger angående formgjutna inlägg. Skulle det kunna hjälpa mig att förhindra framtida problem?