onsdag 9 januari 2008

Snabblopp på lunchen

Idag var det dags för det planerade lunchlöppasset. Klockan 11 var vi ombytta och klara och begav oss iväg. Det var nykommet och kul att springa i grupp. Vi värmde upp genom att bege oss från kontoret till jobbstadens trevliga löparspår som erbjuder ett spår i en för mig ovanlig, men garanterat väldans nyttig, terräng. Det är jämfört med mina normala löpstråk ganska kuperat. Jag önskar faktiskt att jag hade en mer kuperad slinga på nära håll i hemmastaden, men så är dessvärre icke fallet. Det är platt på "mitt" fält. Rejält platt.


Då vi nådde starten på spåret stannade vi till och sträckte ut löpmusklerna en aning. Det låg en förväntan i luften som var ganska trevlig. Hur skall det här gå? Kommer Mr Orienterare att ta kål på oss andra två eller är han snäll nog att rätta sig efter min hastighetsmätare? Min plan var att försöka hålla 4.40-tempo (Mäster Sz tycker att vi bör genomföra passet i ett tempo mellan 4:36 och 4:48 min/km). Så fort vi lät Mr Orienterare ta täten så kröp tempot upp sakta men säkert. "Flås, flämt, ursäkta mig, men vi ligger lite för högt i tempo... flås, flämt". Okej, då saktar vi väl ner då...


Trots att pulsen låg runt (och över) 90% av min förmodade maxpuls så kändes det bra under hela passet. Visst, det var jobbigt, men inte för jobbigt. Jag blev trött, men inte slut. Vi lyckades hålla ett jämnt tempo runt 4:35 utan att sacka på slutet. Den sista kilometern var faktiskt också den snabbaste. Hade jag sprungit ensam hade jag nog tagit det lite lugnare och kanske försökt hålla pulsen ett antal bpm lägre. Jag vet inte vilket som är att föredra. Jag tror i och för sig att jag inte skall stirra mig alltför blind på pulsklockan under sådana här pass, utan istället känna efter vad kroppen tycker och säger. Idag tyckte jag att den långe kroppen hängde med rätt så bra, utan att knorra för mycket.


På nedjoggen på vägen tillbaka till kontoret drogs planerna upp för träningen framöver. Vi bestämde att vi skall försöka köra minst ett lunchpass i veckan, vilket passar bra för min del. Dels "slipper" jag en del 05.00-löpningar, dels får jag springa i kuperad terräng, dels får jag springa i dagsljus även mitt i veckan. Det verkar ju schysst!


En liten reflektion angående dagens puls; Jag har alltid hög puls när jag trycker på lite (smyger under 5-minuterstempo). Jag jämför dagens pass med ett 6 km långt snabblopp som jag sprang en morgon för ett par månader sedan. Då sprang jag på asfalt (helt okuperat) i 4.30-tempo. Min puls låg den rundan på 181 bpm i snitt.


Är det inte tänkt att man, ju mer tränad man blir, skall kunna köra på i snabbare tempo med lägre puls? Krävs det mer än 6 månaders löpträning för att märka några sådana effekter? Är jag för hialös (=otålig)? Om jag hade kört enligt Maffetone och bara kört extrem aerob träning, hade jag då nått snabbare resultat vad gäller snabbare tempo med sänkt/bibehållen puls? Eller gäller det bara under eller på den aeropa tröskelpulsen (180 - ålder)? Frågorna tenderar att bli många när man börjar fundera...


Dagens facit (Snabbloppsdelen):
Sträcka: 5.4 km
Total tid: 24 min 47 sek
Snitthastighet: 4 min 36 sek / km
Snittpuls: 182

6 kommentarer:

slimslender sa...

snabba ryck, jag har en bit kvar till sådana tider, ska försöka att inte vara så "hialös" bara ... ;-)

Masse sa...

det tar tid för pulsen att gå ner... Men terräng är mycket jobbigare...

Benet sa...

Ja, man får väl stilla sig och inte vara så otålig. Det gäller nog bara att hänga i och kämpa på så kommer nog resultaten i sinom tid.

Jag gjorde en liten kalkylering av min AT-tröskelpuls på marathon.se och kom fram till att den bör ligga mellan 176 och 184. Det kändes som att jag låg och balanserade på mjölksyretröskeln idag utan att tippa över. Trots den höga pulsen så infann sig inte stumheten i benen.

En annan sak som också tar tid är ju att lära känna sin kropp och dess signaler. Det är spännande värre!

Dunceor sa...

Så länge det känns ok så tycker jag inte att det gör så mycket om pulsen är hög. Sedan så förstår jag att du mer kör på förmodad maxpuls (dvs inte uppmätt) och man ska inte lita för mycket på det. Bra tempo annars =)

hz sa...

Det är utmärkta resultat redan. Jag läste igenom "Runes spalt" i hela årgång 2007 av Runners
World på biblioteket förra veckan. Det enda läsvärda i tidningen i det långa loppet.(no pun
intended)

Dessutom lyssnade jag på Björn Suneson i MP3 från ett P1-program
http://www.sr.se/
laddahem/podradio/
SR_p1_kroppochsjal_080107043857.mp3

Om pulsmätaren och träningsschema är roliga så
är det utmärkt. Du har redan uppnått att det är
behagligt och roligt att springa. Om det känns bra
så är det bra.

Att inte sluta springa på vintern och ha ny
grundstart på våren är viktigt. Att springa tillräckligt kort och tillräckligt sakta är det som räknas. För
vissa är 6 mil om dagen i 82 dagar tillräckligt kort.

Fundera på hur du känner dig om något händer
som gör att du inte kan springa alls på ett år eller
resten av livet. Mycket viktigare än en bra tid i en första tävling. Tänk åtminståne 10 år framåt.

Jag har ju roat mig med följande
sedan i somras, men nu är det för blött och kallt.

Benet sa...

Dunceor: Min "förmodade" maxpuls har jag skattat genom att jag under ett "bergspass" i Tyskland i höstas hade 196 i puls då jag nådde toppen av berget där vårt vandrarhem låg. Jag hade nog kunnat pressa mig något ytterligare och kanske hade jag kunnat kräma ut ytterligare ett par slag. Jag räknar därför med att jag har en maxpuls på 199 vilket bör ligga inom felmarginalen, tycker jag... Japp, så länge kroppen tycker att det känns bra, så är det förmodligen också det. Det man tänker på är dock att inte slita för mycket på sin kropp så att man får lida för det i framtiden.

Hz: Jag ser vad du skriver och kan hålla med att det är viktigare att ha kommit igång överhuvudtaget än att göra sitt första långlopp på en viss tid. I agree, totally! Men ibland tar den lilla tävlingsdjävulen i en över och då funderar man mycket på effektiv träning och snabba(re) resultat... Så är det bara.

Skall inte du följa med till Göteborg den 17/5 förresten? Hade varit kul att kanske ses där i folkvimlet :-)