Idag sov vi länge för en gångs skull. Riktigt skönt att få sova tills man vaknade av sig själv och inte som brukligt på helgerna bli väckt av de små.
Efter en lyxfrukost med hemgjorda Kaffe Latte och ägg- och räksmörgåsar på hembakt dinkelbröd, så tog jag fram bollen och mattan och körde veckans styrkepass. Jag vet inte vad det är med mig och styrketräning. Varför tycker jag inte att det är skönt? Varför får jag ingen endorfinkick av att pusta och stånka på en Yogamatta görandes push-ups? Eller liggandes på en stor Pilatesboll görandes ab-crunches? Är det för att jag fortfarande är en bra bit från toppen av den tröskel som jag förmodligen måste ta mig över innan det blir njutbart, precis som det var med löpningen för drygt 1½ år sedan? Eller kommer det aldrig att ge den kicken som ett bra löppass ger? Är det kanske olika sorts kickar, eller kommer kick-känslorna att närma sig varandra då man kommer mer in i styrketräningen också?
Eller är det så att jag måste få kontinuitet i styrketräningen precis som jag fått vad gäller löpningen? Ja, jag tror att det är där det ligger, faktiskt. Jag skall försöka att köra styrkepasset åtminstone två gånger i veckan hädanefter, så att det kanske, kanske kommer att kännas både roligare och mer njutbart framöver. Och dessutom kommer ju effekten (förhoppningsvis) att fördubblas...
Om en månad skall jag kunna köra 3 x 15 push-ups med ett 6-årigt barn sittandes på ryggen samtidigt som jag visslar på Scott Joplins "The Entertainer". Eller nej förresten... ungarna gillar nog inte ragtime.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar