Bar mark och rostiga rör

Den snö som täckt min del av landet sedan i slutet av November är nu snart ett minne blott. Endast ett par nedsmutsade ishögar återstår och vägarna ligger nu i stort sett helt frilagda, om än lite grusiga. Redo att tas i bruk av snötrötta löpare och cyklister.

För min del får framfarten på dessa gator och stigar dock vänta en aning. Ett lite rostigt svalj de senaste dagarna och en nära förestående skidresa utgör anledningen. Men de snöfria vägarna häromkring kommer förhoppningsvis att bestå och jag ser fram emot att få möta dem efter fjällbesöket.

Någon som vet om det finns bra löpmöjligheter i ett vintrigt Sälen förresten?

I/O balans

Den ingrediens i min träning som jag faktiskt tycker är "svårast" är kosten. Jag tycker nämligen att jag blir "fetare" ju mer jag tränar? Inbillning? Vet ej. Vikten har ökat något, men det kan bero på att jag börjat besöka gymet lite mer frekvent. Men ändå. Jag tycker att den ring som omger midjan blir större. Eller i alla fall inte minskar i omfång, Balans i Input/Output efterlyses!

De basala reglerna och fallgroparna tror jag mig känna till. Raffinerat socker = BAD. Chips = BAD. Öl = BAD. Linser, bönor, grönsaker, frukt = GOOD.

Men hur mycket ska man äta? Vad är bäst att äta? Och när? Just nu försöker jag köra efter principen mer kolhydrater på morgonen än på kvällen. Och sallad till varje måltid. Men det känns inte riktigt som att det "räcker". Ska man väga maten? Räkna ut kaloriinnehåll? Följa en viss fördelning på proteiner/fett/kolhydrater? Hur mycket ska man vältra i sig efter en uttömmande långpass? Riskerar man ibland att trycka i sig för mycket? Blir man kanske lurad av kroppen att smälla i sig för mycket och fel saker? Är det kanske framförallt törstig man är? Är kolhydrater farliga? Har vi i västvärlden blivit lurade under årtionden vad gäller grynets och pastans förträfflighet? Är det farligt att steka i riktigt smör. Och ha riktigt smör på grovmackorna. Eller är det rent av bra?

Hjälp?!

iobalans

Fredag. Fridag. Ahhhhhh. Härligt!

Utan tvivel veckans absolut bästa dag. Just denna fredagen inleddes med, efter att jag lämnat barnen på skolan, ett lättare distanspass runt staden. Knappt en och en halv mil på lätta fötter i lätta skor med ett till synes fjäderlätt och fullkomligt obekymrat sinne.

Efter fem löpta kilometer spelas det plötsligt en, för den automatiskt skapade spellistan, lite udda låt på ipoden; "Empty Room" med Bromölla- (eller förlåt: Edenryd)-tösen Sanna Nielsen. Tonerna från pianot/flygeln i låtens inledning är som rena, klara, små iskorn som pickar försiktigt på mina trumhinnor och skapar en skön harmoni hela vägen in till hörselcentrum i mitt mössbeklädda huvud. "Sitting here alone with my memories, Staring at a picture of you and me...".

Bilden lånad härifrån

En melodifestivalsschlagerlåt som jag egentligen aldrig "textlyssnat" på. Men idag var det som att orden i sången skrevs med kristallklara bokstäver i skarpaste fokus och med god kontrast rakt på näthinnan. Helt plötsligt känner jag hur det börjar tränga fram en tår eller två i ögonvrån. Och trots att det låg en lätt bris emot då jag gled fram grusvägen på väg mot Hammarsjön, tror jag faktiskt inte att det kan förklara det som hände. Det som för ett ögonblick gjorde min värld oklar och suddig och min själ att börja känna sig både ynklig och vemodig.

Vad hände egentligen? Varför reagerade jag så på en gammal slagdänga? Varför så känslig? Är jag helt ur balans eller vad? Trots min underbara familj, mitt fina hus, min fantastiskt njutbara löpning och mina goa vänner. Jag har ju allt jag kan önska mig!

Det ska inte vara så här! Och definitivt inte på min "heliga" fridag? Då ska ju allting skimra i ljusa färger och lyckan ska vara på topp. Det är ju helt fel att tänka mörka tankar eller känna sig nedstämd på veckans lyxdag. Ungefär lika illa som att utgjuta "blod på sin födelsedag". Som var fallet för Lotta. På den bråkiga Krukmakargatan.

Dock tror att jag att det är just den lediga dagen som är problemet. Eller, nej. Det som är problemet är det som den lediga dagen tar ledigt från. Det är nämligen där obalanserna existerar. Åtminstone upplever jag det så. Det är där den ena obalansen efter den andra radas upp. Det är där harmonin har så infernaliskt svårt att infinna sig. Trots idoga försök från min sida. Och detta under snart två års tid. Hmmm? Dags att byta taktik?

Rullande tristess

Ett möte på jobbet lyckades komma emellan mig och dagens lunchlöpning som skulle sprungits tillsammans med Dunceor och två kollegor som sedan ett tag tillbaka tillhör den inre kretsen av tisdagslunchlöpare. Möten ska inte få komma emellan! Det har jag ju bestämt en gång för alla. Besviket fick jag dock konstatera att idag skulle jag bli tvungen att göra ett undantag. Aldrig kul...

Kvällens gympass inleddes med sedvanlig uppvärmning för att få igång kroppen och förbereda den på den förestående brutala behandlingen. Då jag som sagt inte fått de tänkta kilometrrna i kroppen tidigare under dagen bestämde jag mig att jag minsann skulle köra lunchpasset på bandet. Sagt och gjort. 6,8 kilometer plastband skulle alltså få rulla fram under mig samtidigt som jag skulle lyfta på endera ena, endera andra foten och utföra en simulerad löprörelse. Kanon.

Men... Herrejävlar vad trist det är att springa på löpband! Helt sjukt obeskrivligt trist. Så jag ska inte ens försöka. Men jag tror nästan jag hellre skulle rullat stenar uppför branta berg i Hades ett oändligt antal gånger än att springa fler pass på det där bandet. Åtminstone om det, som idag, ska göras iklädd alldeles för varma överdragsbyxor och utan musik eller något annat trevligt i öronen.

Den oerhörda tristessen fick mig att verkligen längta efter att få plågas i de kommande planerade utfallen, situpsen och ryggövningarna. Och när det äntligen var färdigsprunget tog jag mig planenligt igenom resten av gympasset med ett svettigt leende på läpparna och en rysligt genomblöt marathonfinishertröja.

11 rätter, 11 mil

Kom precis hem från veckans långpass. Idag lite längre. Idag lite mer fokus. Jaha? Nåt speciellt?

Jojomen. Allas vår ultrababe, aka Fredrika Gullfot, har nämligen gjort det igen. Bokat ett ultraevent värt namnet. Denna gång tvärs över det vackra Skånska landskapet. 110 sköna kilometer ska avverkas i det som hon valt att kalla ”The Skånska Gästgifverigårdar Ultra Experience”. Vilket även innefattar 11 gourmeträtter fördelat på tre olika värdshus.

Ingen är gladare än jag för detta. Upplägget påminner faktiskt en del om den planerade ”tvärs över Skåne”-löpningen som förvandlades till en Skåneledscykling för min del förra året. Skillnaden är dock tydlig. Detta är arrangerat av en människa som fullständigt vibrerar av proffsighet och handlingskraft. Ja, det här kan bara bli bra.

Dessutom tror (nej, vet) jag att jag inte är ensam om dessa åsikter då det inte tog mer än ett par dagar efter det att gruppen och det tillhörande evenemanget skapades på Facebook förrän alla 20 platser var bokade.

Benet is about to go Ultra. Och jag gillar det! Skarpt!

Kristianstad - Lund 1 - 0

Åtminstone vad gäller plogning och sandning av cykelstigar.

Var ute på ett vanligt tisdagslunchpass i Lund idag tillsammans med Dunceor och herr M-A. Som vanligt mycket trevligt och det flöt på fint i ett 5:20-tempo till en början. Men mot slutet blev det värre. Både med underlaget och, som en följd av detta, även tempot. Vissa partier tassade vi försiktigt, försiktigt, i absolut tystnad koncentrerade till tusen över fullständigt glashala, lite knaggliga isbanor. Ett litet felsteg och det hade varit ortopeden nästa. Helt galet.

I söndags var jag ute på årets första fartlek på Kristianstads cykelstigar och då såg det helt annorlunda ut. Åtta kilometer underbar barmark. Way to go C4 Teknik! Det är nästan så att man är lite stolt över att vara Kristianstadsbo!

Ett problem att axla

Det är ju en förbannad tur att man inte springer med axeln!

I nästan precis en vecka har jag gått omkring med bara en fungerande axel, den högra. Axeln på motsatt sida gav upp helt i söndags kväll då jag fångade lillasyster i ett så kallat "kramkast". En övning där utövaren spontant kastar sig handlöst uppåt/framåt med förhoppningen att mottagande part fångar vederbörande i luften för att avsluta det hela med en kärvänlig far/dotterkram. Ett cirkusnummer som visade sig vara sista droppen i den bägare som efter hand fyllts på under de senaste veckornas gympass då jag känt att något varit "på gång" i denna komplexa led.

Att springa med en ömmande axel fungerar som tur är, men är inte helt bekymmersfritt. Under fredagens långpass fick jag till exempel jämmerligt ont efter en timmes löpning och fick springa resterande timme med en svängande och en rakt hängande arm.

Ett besök hos gymmets sjukgymnast ska se till att göras nästa vecka. Innan dess ska det springas på töande, glashala vägar. Med broddar på. Inget bra att halka då endast 50% av armarna finns där att ta emot.

Coolt slut, isig start

Jaha. Då har det alltså gått ett helt år sedan förra årsskiftet. Helt galet. Och även om jag inte är den som uppehåller mig alltför länge i det förgångna utan gärna försöker leva i nuet och, om det skall blickas, hellre gör det framåt än bakåt, skadar det nog inte att kosta på sig en hastig tillbakatitt på året som gick.

Det började fint med mycket löpning i ett vintrigt Skåne. På ömsom snöiga, isiga och barskrapade vägar flöt jag fram och lyckades klämma in en hel del veckokilometer trots ett tröstlöst, tidsödande pendlande med den så kallade SkåneEXPRESS-bussen. Express, my ass. Men, det är en helt annan story.

På nämnda buss fick jag dock tid till mycket eftertanke och kontemplation. Och det var även på denna buss som jag smidde planerna på ett somrigt löpäventyr tvärs över mitt landskap mol allena. Det som sedan fick göras om till en längre cykeltur över stock och sten då högerfoten/hälsenan inte riktigt ville vara med under sommaren och hösten.

Då snön så äntligen försvann i slutet av mars inleddes sista fasen i uppladdningen till det som skulle bli löpårets absoluta höjdpunkt; Stockholm Marathon. Ett lopp som närmast kan beskrivas som euforiskt. I stort sett hela vägen från start till mål. Helt sjukt, om man tänker efter. Det ska väl inte vara så på ett marathon! Eller?

Som en liten parantes i denna tillbakablick bör kanske också nämnas att jag två veckor innan marathonloppet i huvudstaden sprang ett varv i Göteborg i ett väder som skulle kunna klassas som en akut och rejäl värmebölja. Sanslöst varmt, tungt och jävligt. Och inget speciellt att minnas.

Efter den positiva urladdningen i Stockholm tog jag det relativt piano och myslöpte mest hela sommaren. Förutom en mil i Kristianstad i början av juli då jag tryckte på för allt jag hade i sommarvärmen. Det var dags för andra upplagan av "Startskottet" vilket jag inte ville missa. För övrigt mitt första millopp någonsin. Och precis så sjukt jobbigt som jag föreställt mig. Och den tryckande värmen gjorde inte saken bättre.

Loppet var för övrigt också startskottet på en fyra veckor lång sommarsemester som till stor del spenderades i fantastiskt vackra Åhus, där jag och min kära hustru sprang många sköna rundor i den underbara tallskogen och på de öppna fälten och där vi avslutade de flesta passen med ett dopp i det förvånansvärt varma vattnet i Hanöbukten. Löpsommaren "avslutades" med ännu ett besök i vår underbart vackra huvudstad. Jag och frun åkte upp för att möta upp med fruns bror och sedan tillsammans ta oss an Midnattsloppet. En premiär i löploppssammanhang för de båda syskonen, som med den bravur tog sig runt de tio kilometrarna på Södermalm i den tropiska sommarnatten.

Då hösten gjorde sitt intåg och jobbet återigen inletts efter den sköna och välbehövliga semestern återupptog jag tisdagslunchlöpningarna i Lund med bland andra Dunceor och började även att fundera på mer detaljer runt kust-till-kust-äventyret med min MTB. Ett äventyr där jag inte nådde hela vägen över, men som ändå var en riktigt härlig upplevelse!

Det femte loppet jag planerat att springa under året, Bromölla halvmarathon, ställde jag in av samma anledning som tvingade mig att använda stålhästen i stället för apostlahästarna då Malmö - Haväng skulle avverkas; en trilskande hälsena. Dock var jag närvarande vid evenemanget och lyckades under loppets gång föreviga alla halvmaredeltagare.

2010 var även året då jag fick in gymbesök som en mer regelbunden del av min träning. Jag är skyldig min bror ett tack för att jag faktiskt lyckats fortsätta med det som jag vet är lika nyttigt som nödvändigt. Jag tror inte att jag på egen hand skulle kunna motivera mig till så pass regelbundna besök som det faktiskt blev. Mycket fokus läggs på mage, rygg och vader. Men även bröst, armar och axlar ses över för att få en vettig balans i kroppen.

Fjolårets sista löpevenemang genomförde jag igår tillsammans med åtta andra löpglada vänner i ett av mig via Facebook spontan-arrangerat Sylvesterlopp på cykelstigar i och runt vår lilla stad. En rakt igenom positiv löpning om tolv kilometer med perfekt väder, härligt sällskap och lugnt och skönt tempo. Det känns faktiskt som att detta skulle kunna vara första upplagan av en årligt återkommande lokal löptradition! Riktigt coolt! Med de kilometrarna stannade trippmätaren för året på 1412,8. Inte så mycket som jag hoppades på i början av året, men ändå tillräckligt för att hålla lyckan och endorfinnivåerna på trevligt höga nivåer.

Natten till första dagen på det nya året regnade det och en del av den snö som legat sedan i slutet av November har smält bort. Och då temperaturen kröp under nollan igen orsakade regnet också en djävulsk ishalka på både uppfart, bilvägar och cykelstigar häromkring. Således en isig start på ett år som jag hoppas och tror kommer att bjuda på mycket spännande upptåg, löpningar och äventyr.

2011. Jag är redo.

Bin Ich ein Berliner?

Ja, det vet man nog inte förrän man varit där.

Och nu har jag ju faktiskt gett mig en fin anledning att åka dit. Har nämligen precis anmält mig till 38:e upplagan av ett, enligt uppgift, välorganiserat och sjukligt flackt marathon. Ett lopp som ger mig en ordentlig anledning att hålla igång löpträningen på allvar även efter Stockholm den 28/5.

Ser fram emot ett härligt, löpande 2011!

...och jepp, jag vet att jag borde skippat 'ein':et i rubriken. Men då hade det ju inte låtit lika bra...och inte lika Kennediskt

Insnöad

Det snöar idag. Det har det gjort i stort sett konstant sedan jag vaknade. Ett sånt där typiskt Skånesnöande. Fint, fint snö som viner, yr och ryker och som lägger sig i drivor och ställer till besvär för såväl bilister, cyklister och tågresenärer som löpare.

Har varit ledig idag och hade (givetvis) löpning som en given aktivitet på schemat. Stod och betraktade vädret en bra stund i förmiddags. Inifrån huset. Såg hur det ven, yrde och rök av snö därute. Lyckades av någon anledning inte förmå mig uppbringa den kritiska massa av motivation som krävts för att byta om och ge mig ut på det tänkta 10k-passet. Även om jag vet att det skulle känts både härligt "hard core" och alldeles underbart att genomföra ett grispass i full snöstorm. Det gick bara inte. Kanske hade gårdagens firmafest i Malmö Arena också något med saken att göra, men vädret var definitivt den mest avgörande faktorn till varför jag inte lyckades få ändan ur vagnen och ta mig ut.

Hade tänkt skriva: "Jävla skitvinter!", men väljer att inte göra det. För, som Jessica Gedin så pricksäkert uttryckte det i ett Spanaravsnitt för ett par veckor sedan: "Vintern gör ju bara vad den är bra på!". Och sedan är det upp till oss att anpassa oss och hitta lösningar utefter rådande förutsättningar. Idag anpassade jag alltså mig genom att ställa in. Sitter just nu i skamvrån och skriver det här...

I väntans tider

Blir för någon månad sedan ordentligt sko-shopping-sugen. Triggad och inspirerad av diverse blogginlägg, artiklar och lite löparskosnack på jobbet. Tänkte på mina älskade röda DS Racers som börjat falla sönder. Skulle sitta riktigt fint med ett nytt par av dessa favoriter.

Ett samtal med en kollega om de förmånliga priserna på skor i engelska butiker får mig att börja leta mig ut på lite olika engelska sport-sites. Efter lite sökande hittar jag ett par finfina vita och gula DS Racer VII i min storlek. Säljs av GalaxySports via eBay. £45 plus frakt. Det är ju sanslöst billigt med tanke på att ett par nya Racers på RS gör ett mer än dubbelt så stort hål i plånboken. Så, efter att ha slagit bort de lite smått obehagliga tankarna om otrohet gentemot min lokala Runner's Store trycker jag på "Buy now"-knappen, matar in Paypal-uppgifterna och sätter mig och väntar. Och väntar. Och väntar. Och väntar.

Efter två veckor börjar jag bli lite smått sur och kontaktar säljaren. Får besked om att skorna skickades samma dag som betalningen registrerades vilket var dagen efter beställningen. Jag ombeds kolla efter paketet på mitt lokal postutlämningsställe, vilket är samma som min lokala ICA-butik. Tyvärr skickades skorna med "standard service" vilket betyder att det inte finns något kolli-id. Kontrollen på posten/ICA ger noll och intet.

Fler mail till säljaren. Ingen respons. Efter ytterligare en vecka skrivs det till eBay. Nu börjar jag tröttna rejält. Skorna är borta och jag vill ha mina £55 tillbaka. Typiskt mig. Så fort jag tror mig kunna göra ett klipp så slutar det med att jag blir "blåst". £55 är billigt för ett par DS Racers men dyrt som f-a-n för ingenting.

En månad efter att jag betalt för skorna och eBay som svar på mitt mail uppmanat mig att återigen ta kontakt med säljaren för att försöka lösa problemet, skriver jag ytterligare ett mail till GalaxySports där jag (fortfarande) vänligt men förbannat bestämt kräver ett par nya skor eller pengarna tillbaka.

Då jag samma dag kommer hem från jobbet och går igenom posten ramlar det ur högen av glättiga reklambroschyrer en post-avi som likt ett höstlöv seglar ner på köksgolvet. Paket att avhämta. Det var som...

Svänger genast ner till ICA och hämtar ut något som är misstänkt likt en skokartong. Jajamensan. Där är de ju! Ha! Paketet är förutom den ursprungliga etiketten med min adress fyllt med andra stickers i olika färger på främmande språk. Vilket får ses som en rimlig förklaring till den något långsamma postgången.

Samma dag får jag ett telefonsamtal från GalaxySports där säljaren beklagar det inträffade och erbjuder mig att gå in på deras sida och välja ut ett par nya skor som han lovar ska skickas med en spårbar försändelse. När jag förklarar att vi precis hamnat i en win/win-situation tackar han för min ärlighet och önskar mig en fortsatt trevlig kväll på ett typiskt engelskt artigt manér.

Dagen efter paketets ankomst tar jag mig en skön tur på snöiga stigar. Och inser att dessa fenomenala skor verkligen var, likt en iskall Carlsberg, "worth waiting for"...

Redan vinter?

Snön har kommit. Vintern är här. Gav mig ut på en runda på ömsom snöbelagda, ömsom renskrapade asfaltscykelstigar i eftermiddags. Till min stora förvåning fanns den svävande lätta känslan från i söndags kvar i kroppen. Så fantastiskt skönt.

Hade inte bestämt mig för något speciellt tempo utan skulle låta kroppen få bestämma. Snålblåsten försökte få mig ur balans, men jag lät den inte komma åt mig. Skapade min egen lilla bubbla att springa i med hjälp av solglasögon, hörlurar och långt nerdragen toppluva. Som en sköld mot virvlande snöflingor och isande vindar.

Stegen var lätta och mina Asics Tarther trippade varsamt på det något nyckfulla underlaget. Tempot stegrades efter varje kilometer och landade på strax under 4:30 under den sista. Det känns som att jag är tillbaka på banan på något sätt. Som att jag är förberedd att ta itu med det stundande marathonprogrammet. Och inget ska få stoppa mig. Speciellt inte vädret.

Vintern är kommen. Och vinterlöpningen med den. Och jag verkar ta det med ro. För vad mer finns det att göra?

Svävande söndag

Åkte de tio kilometrarna upp till vackra Bockatorpet igår förmiddag i hällande regn. Parkerade bilen på det genomblöta gruset, drog ner kepsen och tog på löparvantarna. Knäppte igång klockan och gav mig av ut på stigen kantat av gulmarkerade stolpar.

Benen kändes otroligt lätta redan från början och känslan av att jag svävade fram infann sig ganska snart. Vilket var oerhört lägligt eftersom det var rejält blött och lerigt på många av småstigarna. Dessutom hade skogsarbetare fällt ett antal träd över stigen den sista biten.

Men det gick alltså ofattbart lätt. 15,3 kilometer har nog aldrig upplevts kortare. Möjligtvis med undantag av årets Stockholm Marathon som, vilket tidigare nämnts, sprangs i ett smått euforiskt lyckorus.

Så, trots tunga moln och ihållande regn i mitten av en av årets mörktråkigaste månader, var gårdagen en fullkomligt makalöst skön söndag innehållande en lagom dos terränglöpning när den är som allra bäst.

En löpares uppväxt?

I veckan gjorde jag något jag tänkt att jag skulle göra under ganska lång tid. Jag läste, eller nej, jag lyssnade på Jonas Gardells roman "En komikers uppväxt". Det var Jonas själv som läste.

Helvete vilken ångest som växte fram i mig då han på sitt karakteristiska sätt förtäljde sin extremt pricksäkra berättelse. Trots att jag själv inte blev mobbad som barn (tack och lov) fick han mig att slå psykologiska volter av igenkänning och i sinnet med långa kliv förflytta mig tillbaka till mellanstadietiden i mitten/slutet av sjuttiotalet. Bilder från min egen barndom tog bit för bit form. Lukter, ljud och känslor började framträda och ställde gång på gång frågan om vad det är som kan göra människan som varelse så oerhört beräknande elak och jävlig.

Har hon så stort behov att få ur sig sina egna frustrationer att hon utan någon som helst tvekan, eftertanke eller konsekvensanalys låter det gå ut över andra, oftast "svagare" individer?

En tanke som slog mig vid ett antal tillfällen då jag på tåget satt förvriden i mental smärta till ljudet av Gardells fängslande berättarröst, var om den hierarkiska strukturen i klassrummet och på skolgården sett annorlunda ut om Juha, Tomas och Jenny varit löpare i den lokala friidrottsklubben? Skulle löpning som huvudsaklig fritidsaktivitet kunnat ge dessa tre barn/ungdomar den inre styrka som krävts för att stå upp mot det tuffa, jämnåriga etablissemanget i medelklassförorten? Eller hade det kanske inte spelat någon roll? Var (Är?) det kanske alltid (de duktiga) fotbollskillarna och de tuffa, sminkade och tidigt utvecklade tjejerna som stod högst i rang?

Själv har jag upplevt att löpningen gett mig en inre frid och en extra styrka som säkerligen även påverkat hur andra människor uppfattar mig. Eftersom jag dessutom började sent i livet med denna underbara syssla kan jag också tydligt se att den harmoni jag för det mesta upplever nuförtiden är starkt kopplad till min nya hobby och förändrade livsstil.

Jag önskar att jag, eller någon annan, skulle kunna förmedla denna styrka, inre frid och harmoni till alla de barn som idag upplever det som Juha, Tomas och Jenny behövde uppleva under sin tuffa uppväxt i ett av Sveriges alla helvetiskt förortsidylliska "paradis". Och vore löpningen en lösning på dessa problem måste mitt nya mål i livet vara att bli löparmissionär på heltid...

Benet plåtar

Bromölla halvmarathon 2010. DNS.

Det har varit bestämt sedan länge. Att jag inte skulle starta, alltså. Löpningen har nämligen gått lite på halvfart i stort sett hela sommaren och hösten och jag har inte kunnat träna med någon riktig reda.

Så, istället för att springa skulle jag idag agera hejarklack till en kollega som tog sig upp till Bromölla från Lundatrakten. Jag tog med kameran för att, som en extratjänst, ta lite bilder samtidigt som jag tjoade på honom längs vägkanten.

Bild efter bild togs då löparna drog förbi och då slutaren började bli ordentligt varm insåg jag att jag helt plötsligt förvandlats till (in)officiell Bromöllahalvmarefotograf.

Jag hade bilen med mig och kunde därför stå vid ett antal platser längs banan för att plåta och mana på. Vid fjärde, sjunde, elfte och sjuttonde kilometern samt i mål förevigade jag de flesta av deltagarna i ett (som vanligt) supertrevligt arrangemang. Resultatet av dagsverket hittar ni här.

Det spratt en hel del i de långa benen när jag såg hur den ene efter den andre kom in i ett fint flyt och fick till ett kalaslopp på den hyfsat lättsprungna banan i det ultimata löparvädret. Sju grader varmt, mulet och i stort sett helt vindstilla. Hoppas verkligen att jag kan vara med nästa år.

Idag fick jag nöja mig med en mörk kvällsrunda över drygt åtta kilometer. Ett pass där det med överdriven tydlighet (som väntat) konstaterades att det för tillfället inte finns mycket till tävlingsfart i de Bengtssonska benen. Men vad gör det? Det är ju långt kvar till 28 maj.

Uppdatering 2010-11-15: Glömde ju att skriva att kollegan J gjorde en finfin insats i loppet och landade med god marginal under 1.45; 1.43.53. GRATTIS!

Urblåst

Både i knoppen och i kroppen. I knoppen på grund av mycket skit på, och alldeles för mycket tankar kring, jobbet. I kroppen på grund av tio kilometers löpning på ett höstblåsigt Näsby fält. En löpning där det kändes som att någon satt blymanchetter runt mina anklar. Fick jobba alldeles för hårt för det 5:20-tempo jag planerat.

Men, det vore faktiskt riktigt dumt att klaga. För löpningen var ändå både skön och vacker där den ringlade sig fram på en brungul matta gjord av nedfallna, lersmutsiga löv. Dessutom var den ju faktiskt överhuvudtaget genomförbar. Inga hälsenor eller andra krämpor som satte stopp. Och så kunde den förläggas till klockan 11 på förmiddagen. En vardag. Helt utan dåligt samvete. Deltidsbeslutet är nog ett av mina bättre på senaste tiden.

Skrock

Det känns som att det går på rätt håll med hälsenan. Mindre och mindre stel. Inte mycket känningar under passen.

Och genom att skriva det här, så har jag nu med stor sannolikhet sett till att den trenden kommer att vända. Enligt samma princip som att ett oplanerat längre träningsavbrott kommer som ett brev på posten kort efter att ett träningsprogram färdigställts och offentliggjorts.

Skrockfull? Jag? Pyttsan.

Fyra grader...

...regn och blåst. Som upplagt för ett löppass för den där Benet.

Och ja, se på fan! Där kommer ju den långe trippande. Ser inte ut att gå speciellt fort. Men han haltar i varje fall inte. Verkar ju faktiskt som att hans hälseneproblem lagt sig. Verkar också som att han ska ta den nio kilometer långa ”inom stan via Härlövs Ängaleden”-rundan. Den är riktigt underbart trist. Speciellt en sådan här beckmörk kväll i piskande regn och motvind. Härligt! Sådana pass är rena terapin. Rensar bort de flesta bekymmer och det kan nog behövas emellanåt har jag förstått.

Ser man på. Nu ser det minsann ut som att han fått upp lite fart under de vita skorna också. Är det månne ett par Asics Tarther han har på fötterna? Ja, det kan det nog vara. Ser ut att behålla farten då han rundar McDonalds och styr kosan mot Tivoliparken. Ser nästan ut som att han kommit in i ett riktigt bra flyt. Regnet verkar inte alls bekomma honom längre. Musiken, som jag förmodar strömmar in i öronen via det headset jag kan skymta under den svarta toppluvan, bidrar säkert till den fartfyllda harmoni som nu fullkomligt strålar ut genom lagrena av funktionsmaterial.

Ser honom trippa på i lite varierande fart på kända cykelvägar. Avslutar på den väg han cyklar två gånger dagligen på väg till och från stadens tågstation. Just i detta nu alldeles genomblöt. Närmar sig hemmet och sänker farten något den sista biten. Stannar på husets uppfart. Lutar sig mot bilen och sträcker ut vaderna. Kan det vara ett led i hälsene-rehaben tro? Kliver in i huset och ropar ett glatt ”Hallå!”. Stänger dörren efter sig. Jag hör låset vridas om inifrån. Tittar på min klocka. 45 minuter. Nåja. Inte så pissigt.

Kul att han verkar vara igång igen.

Målbilder

Det finns målbilder. Och så finns det målbilder. De förra i form av förevigade ögonblick av dåtida triumfer. De senare som ledstjärnor vilka kanske leder oss mot nya triumfer i framtid. Att blicka tillbaka på de lopp som genomförts genom åren fyller mig med en härlig blandning av känslor. Mestadels positiva. Ty att korsa mållinjen i ett fysiskt krävande lopp som funnits i fokus under en lång tid i ens medvetande, ens vardag och ens liv är en fantastisk upplevelse som inte går att göras rättvisa genom att i ord beskrivas. Det är en av de saker som måste praktiseras för att kunna förstås.

Vad framtiden har i sitt sköte är det ju ingen som kan veta. Även om det finns människor här på jorden som påstår motsatsen och för en nättare summa kan förtälja den som så önskar allt som ska ske framöver och på så sätt spoliera eventuella överraskningar eller sätta ordentliga griller i huvudet på spådomsoffret.

Vad framtiden ska generera för nya triumfer är det ju då, enligt mig, följdaktligen heller ingen som vet. Däremot kan ju var och en projicera bilder av drömscenarion för sitt inre och utifrån dessa sätta upp delmål och strategier för att sedan nå just dit när tiden är inne. Målbilder, alltså.

Min vision vad gäller mitt löpande liv är att kunna hålla på i många år till. Jag ser mig, med lätta skor på fötterna och i en skadefri kropp, trippa fram på kända grusvägar i hemmastaden, på barrbeströdda sandjordsstigar i Åhus, över broarna i vår fantastiska huvudstad, längs de enorma gräsytorna i Central Park i NYC, på delar av de tusenåriga murarna i och runt Beijing och på vägar över svart vulkanaska på Hawaii. Som fyrtiotvååring, femtioåring, sextioåring och (varför inte?) som sjuttioåring.

Mitt främsta delmål, som egentligen är ett kontiuerligt mål, är att hitta en bra balans i min träning så att jag kan hålla mig skadefri. Så att jag kan springa långt, långt utan smärta, utan oro för att något i kroppen ska gå sönder eller börja krångla. Det är något som jag värdesätter väldigt högt. Högst.

Andra, mer konkreta delmål handlar om olika lopp. Och då, oundvikligen, även om "dröm"-tider på dessa lopp. Tider som jag försöker hålla så realistiska som möjligt för att känna att det finns en rimlig chans att nå med disciplinerad, hård och fokuserad träning. Lägger jag ribban alltför högt, så är det något i min pragmatiska (och ibland alltför realistiska) natur, som får mig att tappa modet och intresset, istället för att bli galet inspirerad och supertaggad. Vi människor är olika. Sannerligen.

Loppen som jag just nu har i planeringskalendern för 2011 är två till antalet och 42195 meter vardera till distansen. Det handlar om ASICS Stockholm Marathon i slutet av maj och real,- Berlin Marathon i slutet av september. Målet för Stockholm är att få till ett lika roligt, skönt och underbart lopp som i år. Något jag är rädd för kan bli svårt med tanke på den ofattbart och odelat positiva upplevelse årets marathon var. Målet för Berlin är att lyckas med det som sedan länge varit en dröm; Att kunna springa ett marathon på en tid understigande tre och en halv timme. En tid som jag under Stockholmsmaran 2009 ansåg (eller insåg?) vara utopisk då jag fullständigt tog slut redan då jag närmade mig Söder Mälarstrand på varv två, men som under årets upplaga av samma lopp faktiskt började te sig som rimligt och definitivt uppnåeligt.

Jag kommer snart att ha träningsschemat för höst och vinter redo för både offentlig publicering och praktisk exekvering. Tills dess kör jag på med mina styrkepass på gymet, mina excentriska tåhävningar och stretchövningar samt mina kortare löprundor för att komma tillbaka från hälseneproblemträsket. Och laddar för framtiden genom att ibland titta tillbaka och minnas med hjälp av historiska målbilder.

En och en cykel

En välbekant signal ljuder. Slår upp ögonen direkt. Det är mörkt. Det enda ljuset som bryter det annars nästan kompakta dunklet kommer från den iPod som idogt spelar alarmsignalen. En titt på klockan. 04.30. Ok, lika bra att stiga upp direkt. En snooze vid den här tiden på dygnet skulle äventyra hela projektet.

Frukost. Kaffe. Och förberedning av en nätt liten matsäck att ta med i löparryggsäcken.

Originalplanen att ta bilen förändras efter lite eftertanke. Smidigare för alla parter om jag tar tåget. Ut i dimman med cykeln strax efter klockan sex. Mot stationen. En väg jag cyklat 100-tals (om inte 1000-tals) gånger. Idag mörkt och dimmigt. Men varmt. Säkert 14-15 grader redan.

Tåget i tid. Ganska tomt. Vilket var bra med tanke på att cykeln upptar tre, fyra platser i den ”öppna” vagnen på Öresundståget. I Malmö kl 07.35. Regn. Mög. Inte vad jag räknat med. Känner direkt att nuvarande klädsel är för ambitiös. Rullar ner mot Suellsbron och stannar för en bild och klädavskalning.

Lämnar Malmö hamns vatten bakom mig 07.50 och duschar ryggen med hjälp av cykelhjulen på regntunga Malmövägar. Inte speciellt skönt. Men, skönt att vara igång. 10 timmar innan det börjar mörkna. Kommer jag att hinna över på den tiden?

Siktar mot Videdal där etapp 18 på Nord-Syd-leden tar vid. I Rosengård blir jag tvungen att avvika från den tänkta vägen då cykelförbud råder. Känslan av att vara lite vilse infinner sig för första, man absolut inte sista, gången under dagen.

Jag har turen att hamna på en gata vars namn jag känner igen från min tidigare studie av kartan och vilsenheten avtar i takt med att jag närmar mig Skåneledens påfart. När jag väl svänger höger in på Videdals Allé börjar de orangea markeringarna synas på lyktstolparna. Jag är på banan. Nu är det bara att hålla sig här så ska det säkert gå fint.

Hamnar bakom två övriga cyklister som är utrustade ungefär som jag själv. På ryggen på den manliga delen av paret läser jag "Malmö Terrängcyklister". Så trevligt. Ligger och smyger lite bakom tills de får syn på mig och vi inleder genast en avslappnad och trevlig pratstund om cykling, löpning, Kristianstad och Lake Tahoe i en märklig blandning. De är på väg mot en lördagscykling med klubben, men när de får höra talas om mina planer att via Skåneleden ta mig hela vägen till andra sidan Skåne ser jag att något klickar till i dem och jag får för mig att de gärna hängt på om de inte hade haft andra planer.

Det känns tryggt att ha följe med någon som kört denna sträcka förr och vet var leden går. Då vi skiljs åt och jag på egen hand tar mig den sista biten på första etappen kommer den lilla, men högst irriterande, osäkerheten angående orienteringen tillbaka. Trots att det fullständigt kryllar av brandgula markeringar på träd och stolpar. Då en grusstig leder fram till en bilväg i Torup ser jag en cykelskylt och en klar och tydlig pil till höger. Jag svänger ut höger på asfalten och drar på i nedförsbacken. Nere i backen inser jag att jag inte sett en markering på ett bra tag. Faktiskt inte en enda sedan jag lämnade grusstigen. Fan. Skulle jag tagit vänster i alla fall? Men varför påbjöd cykelskylten högersväng. Något är snett. Bäst att stanna.

Kartan upp ur ryggsäcken. Telefon med GPS fram. Var är jag? Vart går leden? Vart ska jag? Bestämmer mig för att strunta i att ge mig uppför Torupsbacken som jag precis så skönt rullat ner för och istället försöka gena och komma på leden lite längre fram. Sagt och gjort. Projekt hitta tillbaka till brandgula streck var inledd. Kommer in på en grusväg som leder fram till en av alla vackra Skånelängor. För att där abrupt ta slut. Rullar förbi huset och ut på en fälad med frodigt gräs. Så pass frodigt att jag nästan drömde om att för en stund få vara en ko och få stanna och tugga, tugga, tugga.

En nätt nedtrampad "stig" ringlar fram över ängarna och jag följer denna med en stigande ångest i kroppen om att snart behöva stanna och vända helt om. Men, efter att korsat ett antal av dessa ängar och samtidigt avlossat ett antal svordomar som ett sätt att ventilera min frustration ramlar jag ner på en ny grusväg som leder mig rakt på den markerade leden igen och etapp två är därmed officiellt inledd.

Sedan fortsätter mitt cykeläventyr i ungefär samma stil. Det går finfint emellanåt. Jag har full koll på vart leden går. Markeringarna är enkla att se, för att helt plötsligt, speciellt i någon nedförsbacke, försvinna. Vilket får mig att vid ett antal tillfällen behöva avbryta en skön nerförskörning, vända cykeln, börja trampa uppför och scanna efter stigen där leden viker in.

Jag cyklar på alla tänkbara underlag; grus, asfalt, sand, lera, grov makadam, singel, gräs, lövbeströdda skogsstigar. Jag njuter av friheten och känslan av att få genomföra detta helt själv. Det som dock förstör känslan en aning är tankarna på att de felkörningar som görs minskar chansen att hinna ta sig över till andra sidan innan mörkret faller. Tankar som förstärks varje gång jag blir tvungen att stanna och ta upp kartan. Den grövsta felkörningen jag gör är när jag kommer in på en "blindtarm" på Skåneleden. Jag kör längs en smal landsväg kantat av orangemålade stolpar och befinner mig helt plötsligt bredvid ett fält av asfaltsbelagda banor och flygplan. Sturup? Vad f-a-n gör jag vid Sturups flygplats? Upp med kartan igen och inser mitt misstag. Bara att vända om. Igen.

Efter detta går navigeringen bättre och jag kommer in i ett skönt flytt. Har en planerad rendezvous med familjen i Snogeholm, och ringer och meddelar frun att jag förmodligen kommer att anlända Snogeholm tidigare än beräknat. Strax därefter kommer jag till Romeleåsens golfklubb. För övrigt den fjärde golfklubben jag passerar, eller som här, kör igenom. De orangea färgklickarna leder mig längs grusvägarna på golfbaneområdet bort till en (brant) stegtrappa över ett taggtrådsförsett staket. Hoppar av min cykel. Hälsar på två förbipasserande, golfande seniorer som tittar på mig och min leriga uppsyn och sedan intresserat följer mig i den uppgift som jag inleder.

Cykeln på ryggen och uppför de såphala trästeges-stegen. Balanssinnet sätts på hårt prov. Lyckas i ett stycke, och med cykeln fortfarande balanserande på en av mina klena axlar, komma ner på andra sidan för att där mötas av ännu en typ av natur. Stenar, stenar och stenar. Blandat med lite gräs och en och annan enedunge. Inte lättcyklat. Alls. På vissa ställen helt omöjligt att cykla. Jag leder, bär, puttar på, och vid vissa staketövergångar, kastar cykeln som nu mest är till besvär.

Tänker på det meddelande jag gav frun och bestämmer mig för att ringa igen. Beskedet hon får är att med nuvarande hastighet lär det dröja innan jag är i Snogeholm. Och jag börjar tvivla på om jag ska hinna dit innan skymning.

Romeleås-sträckan (Etapp 19) på leden är 12 km och betecknas på den officiella kartan som lätt till medelsvår. Jag vet inte hur många av dessa tolv kilometer jag cyklar respektive går, men det känns som att det går väldigt, väldigt långsamt. Jag börjar också bli trött i ryggen, samtidigt som växlarna börjar strula. Förmodligen på grund av ett okontrollerat (men som tur är ofarligt) fall som trycker till framväxeln och skevar till något.

Då jag äntligen kommer till Simontorp som markerar avslutningen på Romeleåsen-sträckan är jag båda hungrig och trött och känner mig lite stressad. Jag drar på genom Blentarp och Sövde och tar nu ordentligt sikte på Snogeholm och den efterlängtade lunchen som familjen dukat upp. Den medhavda lilla matsäcken är sedan länge uppäten och energin börjar ta helt slut.

Att få se yngsta dottern studsandes springa emot mig och välkomna mig då jag kommer rullande längs Snogeholmssjön får mig att le stort och känna mig otroligt levande.

Äldsta dottern och frun står och väntar på parkeringen och vi slår följe bort mot det uppdukade bordet. En fantastisk lunch intas och värken i ryggen börjar ge sig. Kaffet efter maten sitter precis där det skall och jag känner mig redo för att fortsätta min färd. Jag har nu nått knappt 2/3 av den tänkta sträckan och är taggad som fasen att ge mig på den sista tredjedelen.

Jag knäpper skorna i clipsen och ger mig av norrut. Innerst inne vet jag att jag inte kommer att klara att cykla hela vägen till Haväng. Det är helt enkelt får kort om tid för det. Dessutom kommer jag ihåg att näst-sista sträckan, Verkasjön - Vantalängan, betecknas som "svår" i Skåneledskartan. Och med tanke på att Romeleåsenetappen enbart klassades som "halvsvår" förstår jag att det kommer att vara näst intill omöjligt att ta sig fram där med cykel.

När jag efter en dryg timme når Vanstad är ryggen helt färdig. Jag stannar och lägger mig i gräset och stretchar ut musklerna. Uppförsbackarna är nu en ren pina och motivationen börjar tryta. Dock börjar jag få bättre och bättre rutin på att hålla koll på sträckningen, vilket gör att jag tycker det är riktigt synd att jag börjar ta slut fysiskt. Jag slår en signal till familjen och bestämmer träff med dem i Lövestad, fem kilometer bort. Jag cyklar sista biten på landsväg. En obehaglig upplevelse då bilarna som passerar mig håller 90km/h och därutöver på den otroligt smala asfaltsvägen med absolut obefintlig vägren.

Väl framme i Lövestad By svänger jag höger upp mot kyrkan. Ställer cykeln. Lägger mig ner i gräset och stretchar på nytt ut ryggen. Drygt åtta timmar har gått sedan jag lämnade Suellsbron i Malmö.

Jag har fått uppleva en stor del av Skåne och inser att mitt landskap är allt annat än platt, att rådjur och fasaner är extremt lättskrämda djur, att Skåneledens medelsvåra etapper är praktiskt taget omöjliga att genomföra på cykel och att jag älskar fysiska utmaningar. Nästa år kommer jag att försöka korsa igen. Men då ska jag hitta alternativa vägar på de svårforcerade delarna. Jag ska även ta mer vara på den fantastiska naturen eftersom jag nästa gång förhoppningsvis kan slappna av mer vad gäller att hålla koll på sträckningen.

Någon gång vill jag även kunna springa denna sträcka. Det var ju faktiskt det som var meningen från början. Och att få avverka dessa 130 vansinnigt vackra kilometer helt till fots kommer att bli fruktansvärt coolt! Men det blir då ett helt annat äventyr.