lördag 2 februari 2008

Improviserad Biathlon 10km

Cykling - Simning - Cykling. Är det förresten en Biathlon eller en modifierad Duathlon? Hmmm, vet inte riktigt, men det gör nog detsamma.


Cykelfärden mot badhuset blev längre än nödvändigt av den anledningen att jag fick en idé om att köra ett litet benstyrkepass på hojen i den massiva vinden jag möttes av då jag stack nosen utanför dörren.


Efter ungefär en kilometers cyklande vek jag in på Härlövsängaleden som är en av de tråkigaste vägsträckorna i vår stad. Tråkig och ful vilket gör den intressant i sig eftersom varje gång man springer eller cyklar den så stärker man sitt psyke en del. Åtminstone intalar jag mig själv det. Idag bjöd färden längs leden dessutom på en riktigt tung mot/sidvind. Jag bannade mig själv att jag inte kommit på Biathlonidén tidigare och klätt mig i lite mer ändamålsenliga kläder. T-shirten närmast kroppen kommer ju att vara dyngsur när jag kommer fram till badhuset. Jaja, det får vara som det vill med den saken. Jag får väl cykla hem utan...


Efter 5 kilometer var jag framme vid simhallen. Jag möttes av beskedet i kassan att "det är lugnt i motionsbassängen idag". Bingo!


Planen för simningen var att köra 2 km bröstsim med lite inslag av snabbare frisimslängder. Eller snabbare och snabbare? Jag vet faktiskt inte om de längderna är så mycket snabbare. Kanske något. Däremot mycket jobbigare, vilket är bra om man är där för att träna. Jag simmade mina 80 längder på en bana som jag delade med två andra snubbar som också låg och malde 25-meterslängder en lördagsförmiddag.


Till skillnad från förra veckans simningspass så körde jag alla 80 längder i ett kör. Det var riktigt skönt. Det enda som inte var skönt var krampen jag ådrog mig i ena vaden på ett par av de avslutande längderna. Det är svårt att simma med kramp i vaderna.


Hemfärden cyklades i ett härligt tempo. I full storm. Utan T-shirt.

6 kommentarer:

Dunceor sa...

Något som jag upptäckte sist jag simma (ja det är väl några veckor sen nu, får bli bättring på det) att jag kan få känning i benhinnorna när jag simmar. Jag tror jag sparka ifrån för "våldsamt". Jag måste ta och lära mig crawla (jag kan bara bröstsim och det är antagligen ingen vacker syn).
Skönt du håller igång!

Benet sa...

Benhinnorna har jag aldrig känt av under simning, men vi är ju alla olika, precis som i löpningen. En del har problem med vader, andra med knä och en tredje med behinnor...

Jag kan inte säga att jag "kan" crawla, men jag tar mig framåt relativt lätt med den tekniken också. Om man delar bana med någon är crawl en alldeles ypperlig teknik eftersom man då inte riskera att "sparka" varandra då man möts längs banan.

Gött att vara igång igen, ja! Jag väntar forfarande på att underbenet skall bli riktigt bra så att jag kan ge mig ut på en löprunda igen. Det känns bättre nu, men inte helt bra.

Jag har kört med "Ice Power"-salva på underbenet ett par dagar nu (fick tipset på Nix blog, tack Nix!) och det känns riktigt skönt. Om det är Ice Power-salvans förtjänst att smärtan reducerats betydligt vet jag inte, men det spelar ju mindre roll. Huvudsaken är att det går på rätt håll.

slimslender sa...

Kul inlägg idag, du lyckades få cyklingen och simningen att lyfta, jag fick lite fånga dagen känsla och ler....Inte illa för simning är inte kul annars. På nått vis är improviseringarna alltid skönast, det är som en essens av livet, förutsägbart och härligt. Skönt att det går åt rätt håll, ta det lugnt bara och börja inte kuta för tidigt.

slimslender sa...

tappade ett "o" i förra kommentaren skall vara oförutsägbart och härligt, hehe. Blev ganska kul i och för sig, typiskt oförutsägbart...

burebornspringer sa...

Håller med Slimslender - fånga dagen - det är rätt inställning. Och du tycks ha den!
Men cykla i motvind - är du galen :-). Det finns inget jag avskyr så mycket som motvind. Jag gör noggranna analyser innan jag ger mig ut på vägen om det blåser det minsta lilla. Allt för att lägga upp rutten så att jag slipper vinden i ansiktet. Och då springer jag bara. Jag cyklar ALDRIG om det blåser :-).

Benet sa...

Hehe... Egentligen gillar jag inte heller att cykla i motvind, men igår kändes det bara helt rätt. En utmaning som jag inte kunde stå emot. Jag mot vinden. Jag mot den olidligt tråkiga Härlövsängaleden. Jag kände för att köra ett lite hårdare pass och då det plötsligt öppnade sig en möjlighet att få göra det, blev jag som fångad... av en stormvind. :-)

Benet knorrar lite fortfarande, men smärtar inte längre, vilket är oerhört skönt. "Skumgummibollen" har antingen studsat bort eller åtminstone minskat i storlek så att den inte slår i väggarna inne i benet längre.

På onsdag är det dags att hämta inläggen. Det hade varit kul att kunna prova dem ganska snart därefter.