fredag 1 februari 2008

Pronerare? Jag?

Efter morgonens ortopedsbesök är jag lite lätt förbryllad.


Han gav mig nämligen nyheten att jag pronerar lätt. Pronerar? Jag? Det var något nytt. Under mina besök hos både löplabbspersonal utrustad med videokamera samt hos sjukgymnast så fick jag reda på att jag var helt neutral. Detta var i och för sig ett drygt halvår sedan. Kan man gå från att vara neutral till att vara en lätt pronerare genom att ovetandes springa i (för mig) inte helt optimala skor under sex månader? Eller har jag alltid pronerat lite grand, men kanske spänt fötterna då jag joggat fram på löpbandet inne på löplabbet för att mitt löpsteg skall se "snyggt ut" på film? :-)


Vem vet? Det var i vilket fall som helst ett trevligt besök hos ortopeden som nu har gjort snygga gipsavgjutningar av mina lätt pronerande 45:or, vilket enligt uppgift skall resultera i ett par supersnygga klarblåa skoinlägg.


ETA 6:e feb.

7 kommentarer:

hz sa...

Total waste of money:-) Men lycka till ändå!

Löparskor??


Har du sett en bild på naturliga fötter?

Dunceor sa...

Jag tror inte att det är speciellt ovanligt att man ändrar steg så. Precis som det går att träna bort pronation så går det säkert att få det efter ett tag.
Hoppas det löser sig med inlägg då.

42195mgk sa...

Jag gick från lätt pronering till överpronering så visst kan man ändra. Det är senor och sånt som töjer sig...

Benet sa...

Hz: Pengaförstörande är mitt kännetecken. Det ser man inte minst om man tittar i min aktieportfölj. Där kan man snacka om att "wasta" pengar. Och där handlar det inte om 950:- som inläggen kostar...

Jag kommer kanske slutligen till "insikt" att barfota är vägen att gå (no pun intended), men än så länge kör jag med skor på 45:orna.

Dunceor och Masse: Egentligen är jag nog medveten om att man kan förändra fötternas egenskaper genom att belasta dem på ett visst sätt under en "längre" tid, men 6 månader kändes lite för kort i mitt universum där det inte finns nån större löperfarenhet.

Som jag skrivit i tidigare inlägg så kändes det som att jag "pronerade" (eller egentligen: inte fick tillräckligt stöd) i de Nike jag köpte för ungefär ett halvår sedan, men att jag tänkte att det säkert var en vanesak. Jag skulle kanske redan då gjort nånting åt saken. Då kanske jag aldrig drabbats av de besvär jag känner idag. Vem vet? Tja, det är kanske ingen idé att överanalysera sånt här, men kanske man någon gång kan dra lärdom av historiska data som man samlar på sig under livets gång.

hz sa...

Man kan "wasta" tid på meningslösa träningsbloggar också:-) Fast som du konstaterar så tenderar man att lära sig en del. Jag läste att några av dina blogkontakter provar "framfotslöpning" också. Det kanske är viktigare än barfotadelen. Fast med tjockbottnad häl är det svårt och onaturligt, man får rejält med träningsverk i vader. Barfota (och kanske med tunna skor) är det enda sättet som funkar och det kommer naturligt och är inte alls så påfrestande i vader. Jag sprang 30 år med att banka i häl i Nike/Asics utan att dra på mig några särskilda skador. Tills 2006 när det blev meniskproblem i ett knä. Barfota har jag inte fått ont. Tre veckor med skor så är problem tillbaka.

Benet sa...

Träningsbloggandet är för mig (och många andra) som du säkert förstår en stor motivator till hela träningsprylen. En morot när man maler på i spåren och det känns tungt och man helst bara vill lägga av och gå hem. Då börjar man fundera på vad man ska skriva på bloggen. Att man lackade ur helt och gav upp? Nä, det vill man helst inte...

Framfotslöpning är nånting jag också provat under kortare sträckor. Det känns bra, men som du säger tar hårt på vaderna i de skor som de flesta av oss använder. Jag funderar på att inhandla en lättare/tunnare sko, typ AdiZero, för att testa hur det känns.

Skönt att höra att barfotalöpning gjort att du slipper knäproblem. Det gäller ju att hitta det som passar en själv så att man kan springa utan att behöva få ont. För smärta är inget kul.

Dunceor sa...

Tyvärr är det ju så att även om man kör framfotslöpning i tunna lätta skor så är det tungt för vaderna ändå. Så fort jag inte har sprungit på en vecka och kör ett pass (jag kör enbart framfotslöpning nu) så känner att hur det tar i vaderna och jag blir rätt stel i dem.

Jag har en liten down-period med mest junk-miles nu tack vare väldigt mycket jobb. Det är segt att springa då.

Sen angående det jag sa innan så tror jag faktiskt att man kan ändra steget på 6 månader. Jag tror man förändrar sig mest i början, men att man sakta men säkert rättar till sitt steg sen för att få ett optimalt steg. Vi får se, jag har inte sprungit så jättelänge heller.