måndag 11 februari 2008

Nya teorier

Igår under barnens simskola satt jag och pratade med en granne som är läkare. Vi diskuterade både det ena och det andra och till slut kom vi in på min skada i vänsterbenet. Jag förklarade att skadan "smugit sig på" under ett antal dagars tid och att det blivit värre och värre tills det en dag överhuvudtaget inte gick att springa längre.


Hans första reaktion var: Muskelbristning i någon av de "inre" musklerna i vaden. En liten bristning som från början inte "var så farlig", men som förvärrades avsevärt av min idioti att inte lyssna på kroppens signaler.


Jag tycker att teorierna låter rimliga. Bristningar är ju obehagliga eftersom de är svårbehandlade och tar god tid på sig att läka. Enligt doktor granne så finns det inte så mycket att göra utan att vänta ut läkningen och sedan köra igång försiktigt, försiktigt och verkligen lyssna på kroppen. Om kroppen säger att detta gör lite ont, dra ner på belastningen av muskeln. De aktiviteter som inte åsamkar smärta är helt ok. När det börjar göra ont: Halt!


Jag har försökt få tag på sjukgymnasten för att dryfta de nya teorierna och se vad han, som är expert på idrottsskador, har att säga. Fick besked om att han skall vara tillbaka på jobbet på onsdag. Jag hoppas att han ringer då så att jag får "prata av" mig... Tills vidare är det simning och styrketräning som gäller.


Och mental laddning inför min löparcomeback!

6 kommentarer:

burebornspringer sa...

Inte alls orimlig teori, låter det som. Bristningar är inte roliga, men de läker!
Fram tills dess är det härligt med promenader, din runda runt "knuten" låter just härlig. Och den lär bara bli bättre när solen blir varmare.
Och snart, snart är du en av de där lyckliga löparna!

Benet sa...

På tal om lyckliga löpare...

Såg precis ett program på SVT1 om en dansk löparnörd som sprang ett ultralopp om 100 km i Århus. Han var ordentligt fast i endorfinträsket. Han hade ordentligt ont under andra hälften av loppet men stretade vidare. Slutligen passerade han mållinjen, kramade om sin familj och fällde ett par tårar innan han började planera nästa lopp, ett 246-kilometers Ultrarace i Grekland...

Jag smålog och tänkte för mig själv att så där knäpp skulle jag också kunna bli (jag är inte där än...) samtidigt som jag hör min kära fru utbrista orden: Snälla, bli aldrig en sådär knäppgök!

Närå... :-)

slimslender sa...

Om löparnörden: Allt i livet handlar väl om balans. Jag undrar vad han flyr ifrån med sin perfektionism och ständiga utmaningar. Nä inget för mig, men visst kan jag förstå honom, utmaningar är ju härliga. Men om priset är familjen, knappast. Hur mycket hinner han umgås med sin familj om han ska träna till spartathlon ??

Håller som vanligt tummarna för Benets ben

Benet sa...

Slimslender: Håller med dig att danske Poul Christiansen var riktigt, riktigt fast i löpträsket och saknade självinsikt vad gäller balans i livet. Löpningen hade verkligen blivit som en drog för honom. En drog som tog över mer och mer av inte bara hans, utan även hans familjs liv, precis som andra droger tenderar att göra.

När jag, för knappt ett år sedan, började tycka att löpning var något riktigt skönt och fantastiskt roligt så insåg jag att det skulle bli svårt att kombinera småbarnsförälderlivet med den mängd löpträning som jag ville utöva. Jag sökte då råd hos vänner som också är småbarnsföräldrar och som dessutom hinner med att träna och idrotta på (i vissa fall) relativt hög nivå. Ett tips jag då fick (och som jag anammade) var att förlägga en del av träningen till tider då det absolut inte påverkade resten av familjen, t ex 05.00 på vardagsmorgnarna. Det kändes omöjligt när jag först hörde det, men var faktiskt riktigt skönt.

Att kunna avverka en mil mellan 05 och 06 utan att behöva ha "dåligt samvete" gentemot sin familj känns otroligt bra!

Tack för tumhållningen! Jag hoppas också att kunna ge mig ut snart....

Mikael sa...

kan du kontakta mig på mikael@tailsweep.com ?

burebornspringer sa...

Upp klockan fem och kuta en mil!? Hjälp, det skulle jag aldrig klara. Samvete eller ej. Klart imponerande!
Det där samvetet är inte roligt, jag drabbas av det då och då. När lilla skrutt inte får den uppmärksamhet hon förtjänar, när sambon får bära ett för tungt lass. Och då håller man ändå bara på och småtränar lite smått. Jag funderar på hur elit och elitmotionärer pusslar ihop livet?