4.08.55

...och finishertröjan var min! Tjohoo!

En maradebut, en upplevelse, en prövning, en pärs, en erfarenhet, ett minne för livet.

Kände direkt att värmen påverkade mig. Det 5.30-tempo jag planenligt höll till en början kändes mycket tyngre än vanligt. Sista 14 var för jävliga och gick inte speciellt fort. Även om det kanske är som att svära i kyrkan bland ultralöparna i läsekretsen så vidhåller jag bestämt att 42k är långt. Förbannat långt.

Vill tacka för allt stöd jag fick längs banan. Både från IK Kometen, IF Linnéa-klacken, kompisar och inte minst från min familj. Tackar också för alla gratulations-SMS som ramlade in under gårdagskvällen. Längre rapport från min maradebutdag kommer inom kort. Nu ska jag sätta mig i skuggan i svågerns trädgård och avnjuta en öl. Det är jag fan värd.

Sol, vind och vatten

Kollade in weather.com's prognos för Stockholm på lördag. Ser ju riktigt trevligt ut!

Det börjar närma sig på allvar nu. Mina tankar har svårt att fokusera på så mycket annat än på det stundande loppet. Dag som natt maler kvarnarna samma tankar om och om igen uppe på hjärnkontoret. Visualiserar starten, de vackra vyerna i vår underbara huvudstad och framförallt målgången. Målgången, ja... Får ståpäls vid blotta tanken.....

Träffade av en ren slump Dunceor på bussen i morse. Skönt att få snacka av sig med folk som vet vad det handlar om. Tackar för det. Redan i morgon bär det av norrut. Och på lördag är det dags för det jag gått och väntat på i nästan exakt ett år nu.... Ischias eller ej, nu kör vi!

Uppdatering (27/5 kl 10.00)

SMHI tror på mer värme. Ganska mycket mer värme... Jaja, det får bli som det blir. Inte mycket man kan göra åt den saken.

Rehabfokus i poolen

Läste ni Mårten Klingbergs "Finish Line"-krönika i senaste numret av RW? Jag hade exakt en sådan dag idag. I rehabens tecken för att skona ryggen och spara benen begav jag mig till stadens badhus för lite långa intervaller. Jag var lite skeptisk med tanke på dagen (Kristi Himmelfärds-klämdag, alla barn lediga från skolan, kan vara förbannat trångt i bassängerna). Mina farhågor besannades. Ett tag tänkte jag strunta i alltihopa, åka hem, sura lite och få ännu mer panik innan StM.

Men nej, jag stannade. Började med att simma. Tjugo minuter i hyfsat tempo för att få igång kroppen. Sedan på med västen och ner bland vattenbombande barn och alla möjliga flytetöj som barnen både red på och sprattlande klamrade sig fast vid. Planen på 7 x 5-minutersintervaller med en minuts vila såg ut att vara mer än hotad. Hur fan skulle det här gå till?

Det gick. Blev bara påsimmad/påhoppad/nerskvätt ett par gånger. Försökte ha full fokus på löpningen, vilket var en STOR utmaning de första repetionerna, men blev faktiskt lättare och lättare även om bassängen blev mer och mer befolkad. En sak är säker. Om ett marathon kräver att man måste ha förmågan att "stänga av" och bara köra på så är jag förberedd. Ordentligt förberedd.

Ett andra varv

- Jag vill hälsa dig hjärtligt välkommen tillbaka från västkusten.
- Tackar, tackar!
- Varsågod. Får man ställa den klassiska frågan?
- Klassiska?
- Ja, frågan som alla sportjournalister envisas med att ställa efter avslutad sportslig insats.
- Jaså den. Ja, var så artig.
- Ok. Hur kändes det?
- Tack, det kändes bra. Var faktiskt riktigt, riktigt trevligt.
- Jaså, minsann? Vad kul! Till och med trevligare än i fjol?
- Ja, på sätt och vis. Och så gick det mycket fortare.
- Ser man på! Då får man be att få gratulera! Får man också kanske fråga hur mycket fortare?
- Ja visst. Låt se, öhhhh, hmmmm,
- Vad gör du?
- Räknar.
- Jaha. Ja, det där med minuter och sekunder kan ju vara lite knepigt.
- Mmmm, för att inte tala om timmar.
- Förlåt?
- Sssh! Mummel, mummel… Jo, nästan precis 3 timmar och 45 minuter snabbare.
- ????
- Förmodligen mest beroende på det från i fjol förändrade transportmedlet.
- Förändrat transportmedel? Nya skor? Eller vad? Men inte kan väl skorna ha så så stor betydelse att det gör nästan fyra timmar på ett halvmarathon? Du får ursäkta, men jag fattar ingenting.
…

Därefter spårade intervjun fullständigt ur och inget mer vettigt blev sagt. Låt mig därför fortsätta berättelsen från Göteborg med egna ord.

Vi hade i år tagit beslut om att transportera oss till Göteborg medelst bil, främst för att spara en hel del tid. Och det gjorde vi också. I runda slänga fyra timmar. (Ja, just de fyra timmar som den lokala, likaledes virtuella, sportjournalisten hade så svårt att greppa.) Innan beslutet om att köra bil togs hade vi varit lite bekymrade över om var vi skulle kunna hitta en vettig parkeringsplats någotsånär i närheten av Slottsskogsvallen en dag då Göteborg formligen invaderas av löpsugna människor. Vi ville ju komma så pass nära händelsernas centrum med bilen att vi skulle kunna använda den som "base camp". Oron visade sig vara helt onödig. Vi hittade en helt utmärkt plats bara ett par hundra meter från startlinjen. Perfekt!

Då hela uppresan flytit på fint och parkeringsproceduren gått på ett kick fick vi ett par sköna timmars picnic i solen i gröngräset bredvid den parkerade bilen innan det var dags att ge sig i kast med dagens huvudattraktion; själva loppet. Den förste av oss tre skulle ge sig iväg redan klockan 14.03. Den andra (kollega M) klockan 14.08. Jag var sist iväg. Från startgrupp 4. Klockan 14.27.

Den halvtimmes långa väntan i startfållan utsatte mig och övriga löpare för en hel del sol och värme, vilket i och för sig var trevligt, men också gjorde mig ordentligt törstig. Jag blev tvungen att ”offra” innehållet i en av mina tre vätskebältesflaskor innan jag ens rört mig en enda meter framåt. När min startgrupp, eller ”starthord”, äntligen började röra på sig var det som vanligt i dessa sammanhang bara att hänga på. Vi marscherade i takt mot startlinjen ackompanjerade av både musik och SATS-tjejernas energiska dans på en scen en bit bort. Strax innan vi skulle passera första mattan började horden så smått att springa. Så även jag iklädd mina orangea DS Trainers. Det kändes härligt att få komma iväg och få lite svalkande vind i ansiktet.

Mantrat jag upprepade för mig själv då jag dragit igång lunkandet var: Ta det lugnt, håll igen. Tänk på att det väntar ett marathon på dig i huvudstaden om två veckor och att det här bara är ett träningspass som skall få dig att känna på att springa i klunga och för att testa om ryggen/benet håller. Pulsklockan, som ger mig momentant tempo, hjälpte till att hålla ”rätt” fart, vilket jag tidigare bestämt till att hamna någonstans mellan 5:15 och 5:20. Obehaget, som jag brukar känna i vänster underben, fanns närvarande, men väsnades inte speciellt mycket.

Det kändes bra att springa. Roligt att springa. Lätt att springa. Härligt att springa. Stördes inte nämnvärt av den trängsel som allt som oftast uppstod utan sprang mest och småmyste. Då det var dags för första utförslöpningen nerför Älvsborgsbron, så lade jag i friläget och ”rullade” nerför backen så avslappnat jag kunde. Jag sprang förbi mängder med folk under utförslöpan och det hela kändes så lätt, så lätt.

Ute på Hisingen är det inte många meters höjdskillnad mellan högsta och lägsta punkt på banan och det kändes både tryggt och hemtamt då jag ju springer de flesta träningspass i extremt flacka Kristianstad. De åtta kilometrar som springs på ”andra” sidan Göta Älv kommer jag ihåg att jag upplevde som ganska trista och jobbiga i fjol. Det kände jag inte alls igår. Det var bara kul. Milen passerades på ca 53 minuter, vilket gav mig ett kvitto på att jag låg helt rätt i mitt planerade träningstempo.

Då vi begav oss uppför den ganska sega Götaälvsbron kände jag mig för första gången i loppet lite trött i benen, men det försvann lika snabbt som vi kom upp på brons högsta punkt och utförslöpningen tog vid. Även vid denna utförslöpa sprang jag förbi en hel drös med folk. Det bara rullade på och det kändes som att jag gick på frihjul. Väl inne i stan var det härligt att möta allt folk på Avenyn och när jag rundat Götaplatsen och kramat den erhållna tvättsvampen över huvet tänkte jag att nu lägger jag mantrat åt sidan och trycker på lite. Jag menar, lite trött måste jag väl få bli. De avslutande kilometrarna gjordes i sub-5-tempo och det kändes både jobbigt och härligt att få köra på den sista biten.

Mitt resesällskap, som gått in på fina 1.33 respektive 1.39 och som fått vänta en knapp halvtimme på min ankomst, stod och hejade precis innan jag svängde in på Slottsvallen där gav mig på en liten spurt för att slutligen korsa mållinjen på en planenlig tid av 1.49.28 (5:11min/km).

Post-löpnings-öl.
Himmelskt gott!
Skål!

Sammantaget en kanondag. Med ett riktigt roligt halvmarathonlopp som gav mig ett bra och skönt besked. Det verkar som att kroppen håller. Det verkar som att det faktiskt skulle kunna gå vägen den 30:e. Låt oss hoppas att det verkligen blir så!

Göteborg nästa

Ja, nu har jag bestämt mig. Jag åker upp till Götet. Tar det isigt. Känner mig för. Hoppas att det blir en trevlig dag. Startar 14.27 i grupp 4. Med nummer 15751 på bröstet. Japp, så får det bli. Wish me luck.

Rena snurren

Det snurrar rätt bra i den Bengtssonska skallen nuförtiden. Jag väger argumenten mot varandra. Funderar. Analyserar. Försöker bygga underlag men kommer liksom inte fram till något riktigt vettigt. Alla tänkbara beslut har sina för- och nackdelar och jag har svårt att se vilket beslut som skulle vara det bästa. Samtidigt är det precis det jag måste göra. Och det snart. Det är nära nu.

Jag var ute och testade min löpförmåga i fredags. Ett standardvarv på Näsby Fält i fjolårets Göteborgsvarvstempo. En sträcka på 6,7 kilometer som sprangs i ett helt underbart väder en fantastisk prematur försommarkväll. Resultatet av testet var ganska positivt, tycker jag. Den kombinerade smärtan och kraftlösheten som jag på senare tid upplevt i vänsterbenet var inte alls lika påtaglig längre. Inte helt friskt dock, men bra mycket bättre än på länge.

Jag kände mig lycklig, lycklig då jag sprang den långa raka grusvägen ner mot skogspartiet på Norra Lingenäset. Väl inne i skogen upptäckte jag att vitsipporna var på väg att dra sig tillbaka för i år, vilket gjorde mig en smula vemodig. Den vita prakten kommer dock att tas över av ramslöksblommorna inom kort, men ändå. Det känns som att jag missat en av de visuella höjdpunkterna under året.

Men, men. Det är som det är och inte mycket att göra åt den saken. Nu är nu och det är härifrån och framåt som jag har möjlighet att påverka. Men hur?

Den stora frågan som just nu ockuperar största delen av min vakna tid är ifall jag skall åka upp till Göteborg på lördag eller inte. Jag vill så gärna vara med på 30-årsjubiléet. Vill så gärna få uppleva stämningen igen. Få sitta och tjata löpning och annat med kollega M på vägen upp och sedan få till ett "kvalitativt" långpass innan det är dags att ta sig an den verkliga utmaningen i hufvudstaden två veckor senare.

Samtidigt vill jag absolut inte riskera att göra något som potentiellt skulle kunna fördärva mina chanser att vara åtminstone någotsånär "fit for fight" den 30:e. 42 kilometer är långt. Förbannat långt. 14 kilometer längre än jag någonsin sprungit, faktiskt. Ett faktum som skrämmer mig en hel del. Och som emellanåt får mig att börja tvivla.

Ju mer jag funderar desto mer värk får jag i vänsterbenet. Psykosomatiskt? Säkerligen, men trots det ofattbart irriterande. Ska jag, ska jag inte? Ge mig en prästkrage eller nåt. Jag blir knäpp.

Om Maskros och Klordoft

Det är vår, ja nästan sommar, i luften. Maskrosorna lyser ute på den torra gräsmattan och liksom kallar på uppmärksamhet att ta ett krafttag där ute i den inhängnade myllan.

Men jag gör som Carl-Anton. Jag låter maskrosorna finnas och annat i trädgården snällt vänta. Jag har nämligen två löprelaterade evenemang att fokusera på i första hand. På grund av den förbannade ischiasen så är jag hänvisad till styrketräning och alternativa löpaktiviteter vilka på senaste tiden inneburit en hel del spenderad tid i klorerat vatten.

Djupvattenslöpning är, hur ska jag uttrycka det, intressant. Man känner sig som en hyfsat udda figur då man glider genom vattnet i super-slow-motion samtidigt som man frustar som en vårbrunstig tjur, kippar efter andan och försöker undvika otrevliga kallsupar från de sporadiska småvågor som emellanåt gungar förbi som resultat av tonåringarnas vattenbombande.

I helgen körde jag två intervallpass i bassängen. Ett med långa 5-minutersintervaller och ett med korta 1.30-intervaller. Båda lika jobbiga som sköna. Härligt att få bli rejält andfådd igen. Det känns som att detta kommer att få bli min huvudsakliga träningsform åtminstone ytterligare en vecka. Då skall jag vara redo får lite landlöpning igen. Och då skall jag minsann förära Sveriges andra stad med ett löpande besök.