fredag 29 april 2011

Allergisk?

Nu är det dags. Äntligen! Femton personer, tre gästgiverier, elva rätter och (minst) elva mils löpning. Gullfots idé är på väg att realiseras. Jag har sett fram emot denna dag ända sedan jag läste, och blixtsnabbt svarade på, inlägget på Facebook i vintras och nu är den alltså här!


Och jag känner mig hängig... Började känna det igår. På självaste födelsedagen. Små typiska tecken som varnade om att ett av mitt livs mest feltajmade förkylningar var på väg att göra entré.


Hela dagen har jag konsumerat den ena kinesiska häxbrygden efter den andra för att få symptomen att försvagas och förhoppningsvis helt ge upp och vika hädan.


Jag nämnde läget för lite folk på jobbet som jag hade chatkonversationer med. Två av dem nämnde björk. Pollen, alltså. Kan det vara så? Att jag blivit allergisk på äldre dar. Och ska jag i sådana fall se det som något positivt? Att det inte skulle röra sig om virus utan plötslig (och kronisk?) överkänslighet mot björkpollen. Jag vet inte. Vet ingenting... Mer än att jag så sjukt gärna vill kunna genomföra min Ultradebut i helgen som kommer.


Håll tummarna. Det tänker jag göra.

onsdag 13 april 2011

35 på en onsdag

En onsdag kan börja på många sätt. Normalt börjar den med uppstigning klockan sex, dusch, påklädning, snabb grötfrukost med kaffe och juice, tio minuters cykling till stationen, en knapp timmes tågresa, ytterligare femton minuters cykling, forcerande av tre trappor och påslagning av en alldeles för seg dator.


Denna började något annorlunda. Och fortsatte definitivt annorlunda.


Efter intagen frukost med scrambled eggs, finfina mackor och kaffe, läsning om sig själv och sin nattgäst i den lokala blaskan, påfyllning av vatten och lite snacks i ryggsäcken och tejpning av min skavsårsdrabbade löparkompis rygg så gav jag och Sverigelöparen Andrew oss av på etapp 3 i hans fenomenalt spännande resa upp genom landet. Långpass en onsdag förmiddag. Sweet! Med celebert sällskap. Even sweeter!




Familjen vinkade av oss och "off we went". Fick stanna redan efter hundra meter då stelheten i baksidan på Sverigelöparens hårt ansatta ben blev för svår. Lätt stretch på stället och sedan iväg igen. Jisses. Hur ska det här gå?




Det visade sig gå hur bra som helst. Stelheten släppte i samma takt som vi kom in den ena intressanta diskussionen efter den andra. Det handlade om böcker, språk, kulturer, dialekter, Stockholm, hockey, martial arts, IKEA, geografi och rabiata hundar. Men framförallt handlade det om löpning och allt som hör löpningen till. Ett ämne som verkar kunna diskuteras i all oändlighet utan att tömmas ut helt och hållet.




Vi följde den för länge sedan nedlagda järnvägen i syd/nordlig riktning mot Balsby, Österslöv och Arkelstorp och höll ett tempo lågt nog för att inte slita för mycket på Andrews ben, ungefär 7 min/km.


Då vi närmade oss Arkelstorp övergick underlaget återigen till asfalt och vi kunde känna byns puls. Eller inte. Framme vid ICA-butiken utbytte vi de sista orden och vinkade varandra farväl. 32,5k kvar för Andrew till Lönsboda. 17,5k kvar för mig då jag planerat att ta samma väg tillbaka.




På min väg hemåt tänkte jag mycket på det jag precis varit med om och hur inspirerande det är med excentriker som verkligen tar steget. Jag undrar om jag någonsin kommer att ge mig på något liknande och i så fall hur det skulle vara upplagt. Funderade även på det i jämförelse lilla äventyr som för min och 19 andras del påbörjas om ett par, tre veckor och började verkligen att längta!




Fylld av energi ökade jag tempot och innan jag visste ordet av stod jag ute på altanen och stretchade. Alldeles tyst och stilla. 35 kilometer i benen. En onsdag. Och klockan har inte ens slagit 12. Halleluja.

tisdag 12 april 2011

Halv åtta hos mig

Sitter och käkar slowfoodköttgryta med ris och diskuterar löpning och livet och allt däremellan tillsammans med familjen, vår inneboende kinesiska och vår, dagen till ära, temporärt inneboende, svensktalande australiske Sverigelöpare.




Innan middagen hade jag varit och mött upp honom vid SRs lokalredaktion där han precis blivit intervjuad och lotsat honom genom vår lilla stad till hemmets lugna vrå. Det var för övrigt kilometer 70 till 74 får Andrews del idag.






Andrew är en skön kis. En modest man med ett varmt hjärta och ett härligt smajl. Att hysa in honom här över en natt var ett självklart val. Ett projekt som hans bara måste supportas. Hans resa, som han precis alltså påbörjat, är något som verkligen lockar tanken och något som jag själv gärna skulle göra om jag haft en kropp som tålt belastningen.




Inför morgondagens etapp bunkrade vi upp med diverse livsmedel som vi hittade i den lokala ICA-butiken. Att det snart är påsk såg Andrew som något väldigt positivt, då påskgodisägg är den ultimata löparmaten. Åtminstone för en australiensare.