Vid Mao! Kolla! En etthundranittiofyra centimeter lång och gänglig svensk på Beijings gator så här groteskt tidigt på den kalla mörka morgonkvisten. Vad skall detta betyda? Säkerligen något jävelskap på gång. Släpp hundarna på honom!
Ett helt koppel pekingeser (eller om det var någon annan golvmoppsvariant) var ute efter mina hälsenor alternativt mina vader. Tur jag hade löpsällskap. Stackars J fick agera sköld ett antal gånger. Finns det terapi för hundskräck?
Det började med ett extrainkallat och hastigt bestämt möte på jobbet. Knappt två veckor senare satt jag och fem kollegor, nyvaccinerade och glada, och sippade Bombay & Tonic på en SAS-märkt Airbus med riktning Beijing. I resväskan låg ett par orangea DS Trainers och trängdes med min vinterlöpoutfit och alldeles för mycket andra kläder. Hade jag bara vetat vad jag vet idag skulle resväskan enbart innehållit träningskläderna. I övrigt skulle den vara i stort sett tom. Kläder köper man nämligen lämpligast i det land där de produceras. Det är sjukt billigt. Till och med för oss som inte är kända för att varken vara speciellt roade av eller speciellt bra på att pruta.
Jag och Mao
Det var en intensiv och mycket intressant resa.
I en stad med åsna, sjögurka och friterade ankhuvuden på menyn, med tretton fnissande servitriser på dussinet på restaurangerna, med bastuvarma konferensrum och taxibilar, med ett överflöd av prakt och bladguld i palatsen i den förbjudna delen, med paradgator breda som… Beijings paradgator blir intrycken både många och starka.
Rent och snyggt i Förbjudna Staden
Men trots alla dessa fantastiska människor vi mötte, all utsökt mat vi med pinnar stoppade i oss och alla andra intryck som slog emot oss i 15-miljonerstaden kommer jag ändå att minnas morgonlöprundorna med J allra bäst.
Inför OS-restaurerade målningar på palatsen i Förbjudna Staden
Ty den känsla som infann sig då vi under två på varandra följande arla morgnar lämnade den varma hotellobbyn och ändamålsenligt klädda gav oss ut i den smogkalla Beijingmorgonluften var lika skön som svår att med ord förklara. Trots hotet från de omkringstrykande pekingeserna kände jag mig fullständigt euforisk och sprang mycket sannolikt med ett fånigt leende på läpparna hela vägen längs den gata vi bestämde oss för att hålla oss till för att inte förirra oss i storstan.
Gatan vi gled fram på mötte efter halvannan kilometer en av stadens alla ringleder i en T-korsning. Vi vände tillbaka mot hotellet, men innan dess skuttade vi upp och ner för en gångbrotrappa likt två lekfulla lågstadieelever som under en morgonrast jagade varandra på skolgården. Första morgonen blev det två vändor från hotellet till gångbron vid T-korsningen, andra morgonen tre, vilket motsvarar drygt åtta kilometer.
Ett minne i minnet är när J andra morgonen ramlar ner i lobbyn fullständigt yrvaken tio minuter after avtalad tid. Det visade sig att timmen blivit riktigt sen kvällen innan. Trots det hade han varit förutseende nog att ha satt i SIMet i en telefon med GPS för att ta med denna ut på påföljande morgons löprunda, något vi diskuterat tidigare på dagen. Han hade också plikttroget ställt alarmet på 05.30. Problemet var dock att han glömt att ändra "time zone".
Mitt ”Jag går ner i lobbyn nu”-SMS klockan 05.55 väckte således honom och en kvart senare kommer den mest yrvakne människa jag någonsin skådat i full löparmundering nerramlandes i nämnda lobby. ”Bakfylla har aldrig varit en godtagbar ursäkt” var hans första och enda ord den första kvarten. Jag joggade bredvid. Full av beundran. Den GPS-försedda telefonen glömdes på nattygsbordet.
Att springa på bortaplan har definitivt något magiskt över sig. Jag hoppas innerligt att det ges fler tillfällen inom kort.
