Ännu ett stormigt löptest

Ja, nu blåser det ordentligt här nere. Det börjar snart lukta Gudrun, bevare mig.

Testlöpningen förlade jag idag till Björket, en trevlig liten björkskog ett par, tre kilometer hemifrån. Jag brukar förlägga mina kvällsfartlekar hit också eftersom en hel del av stigarna är upplysta och underlaget är riktigt skönt. Under fartlekstisdagskvällarna så springer jag till Björket och värmer på så sätt upp. Det gjorde jag inte idag. Jag tog faktiskt bilen, ajabaja... Planen var att med halogen i pannan springa den röda slingan på 3.5 km varvat skogsstigar och upplysta cykelstigar. Observera ordet springa. Jag nosade ju lite på riktig löpning någon enstaka kilometer vid förra testpasset. Idag var det dags att försöka springa något längre.

Det gick ganska hyfsat, tycker jag. Det smärtade en del då jag försökte trycka på lite extra (inte så lätt, jag känner mig riktigt svag i hela vänster underben) så jag slog ner lite på farten i mitten av passet. Men mot slutet ökade jag igen och blev rentav lite trött, så sprang; det gjorde jag ju faktiskt. :-)

Det blev sammanlagt ungefär fyra kilometers löpning i full storm inne i vår sköna lilla björkskog. Efter duschen var jag lite svullen och öm i den punkt där jag har haft problem i nästan precis sex veckor nu. Jag smorde in vaden med Ice Power och det kändes redan efter någon minut mycket bättre. Jag hoppas att jag inte får ont i morgon!

Nu blir det träningsuppehåll fram tills på söndag pga diverse andra icke löp/cykel/simrelaterade aktiviteter.

Rudolf på löptest

Ytterligare ett löptest utfördes ikväll i ett massivt mörker så när som på den ljuskägla som min pannlampa genererade och som lyste upp ett par kvadratmeter på grusvägarna där jag färdades. Jag kände mig som Rudolf med Halogenmulen.

Halogen-Rudolf lyckades nog skrämma några avlägsna släktingar (rådjur) i sin framfart idag, ty det galopperades en hel del i skogen då han passerade. Jag gillar inte när det plötsligt prasslar till i mörkret och man hör galopperande hovar bara ett par meter bort. Hu.

Jag började med att promenera i det blåsiga vädret i ett försök att få till stånd någon slags uppvärmning innan löpningen skulle inledas. Det känns ganska udda att spatsera ut på ett bäckmörkt fält helt ensam iklädd tights och en pannlampa. Hade jag sprungit hade det inte känts lika fånigt av någon anledning, men att promenera. Bah!

På min promenad så provade jag lite olika gångstilar. Dels för att hitta något som värmde upp min kropp lite bättre, men även för att fåna mig och ha lite kul i min ensamhet. Jag menar, risken för att nån skulle se mig var lika med noll. Jag körde min egen improviserade variant av Monty Python's "Silly Walks", vilket faktiskt var riktigt underhållande. I varje fall tills jag nådde fram till sjumilaklivsstegen där jag lyckades sträcka mig i högerljumsken... Oh, for f**ks sake... Inte speciellt allvarligt, men lik förbannat riktigt onödigt.

Efter halvannan kilometers "promenerande" så började jag så smått att jogga. Gud vad stelt det kändes den första biten. Men efter ungefär 500 meter så lossnade det och efter ytterligare en bit så kunde jag faktiskt ta mig framåt med en stil som kanske skulle kunna liknas vid "normal" Benet-löpning. Farten hade jag ingen koll på idag, eftersom det för tillfället känns hyfsat irrelevant, men det kändes som att jag höll ungefär lättdistansfart under ett par km. Coolt! Visst är det lite ömt och stelt i vänstran, men när man väl blivit varm så funkar det ganska bra. Dock stannade jag efter ca tre kilometers löpning och fortsatte min runda promenerandes. Jag såg ingen anledning att fresta mer på benet idag. Jag hade fått det besked jag ville. Efter att jag blivit varm, så verkar benet att hålla för ett par, tre kilometers löpning. Gött.

Dobermann, Sex Pistols och en sanslös Motvind

Vinden i Skåne har mojnat en aning, men är fortfarande en naturkraft att räkna med då man skall ta sig för utomhusaktiviteter. För min del så rörde sig idag om ett par mils cykling för att försöka hålla flåset uppe.

Turen gick, som så mången gång förr, till Balsberget. Det är en perfekt runda. Lagom långt, cykelväg hela vägen, i stort sett helt bilfritt och helt underbart fint på berget. Dessutom är det gött att klättra uppför bergsstigarna i mitten av passet och minst lika gött att fara ner som en MTB-downhill-åkare då hemresan inleds. Idag blev jag dock tvungen att stanna i min framfart nerför då en lössläppt Dobermann kom springande rakt mot mig med tänderna blottade. Holy Shit, tänkte jag. Bäst att hålla sig i skinnet. Han ser allt annat än fredlig ut. Ägaren kom springandes efter, hojtandes efter sin byracka. Hunden stod ett par meter framför mig och morrade en bra stund innan ägaren hann fram. Jag har aldrig varit en stor hundälskare och incidenter som denna ger mig hinkavis med vatten på min "I don't like dogs"-kvarn.

Cykelturen hemifrån till berget gick lätt. Bra fart och bra flyt med relativt låg puls (ca 155). Vid bergets fot växlade jag ner och började klättra uppför. Det blev brantare och brantare och jag blev tvungen att växla ner till ännu lägre utväxling. Dock kärvade växlarna och den främre växeln hade hängt upp sig så att jag var hänvisad till de utväxlingar som gick att uppbringa med endast det yttersta (största) främre kugghjulet. Detta gjorde att det blev onödigt tungt och pulsen gick i taket. Jag tror jag maxade på 181.

På vägen hem (då jag lyckats passera den ilskne hunden) fick jag sällskap av en sanslöst envis motvind. De sista tre kilometrarna blåste det rakt emot. Sex Pistols körde sin "Problems" stenhårt på min iPod, jag trampade stenhårt på min cykel. Pulsen gick återigen upp i de högre regionerna och svetten lackade. Jag passerade ett par söndagscyklister som i stort sett stod stilla i motvinden. Det var gött att få trycka på och bli riktigt trött i benen! Jag tackar Johnny Rotten, Sid Vicious och de andra grabbarna i Sex Pistols för det kanongoa kompet. Never Mind the Bollocks! Funkar fortfarande :-)

Tid: 47 min 56 sek
Puls: 164/183

Stormig promenadjogg på fältet

Idag var det ÄNTLIGEN dags igen! Dags att testa om benet höll för lite löpning. För en vecka sedan utförde jag det första löptestet efter skadan, vilket inte gick så värst bra. Idag kan jag med stor ödmjukhet säga att det gick mycket bättre

Det stormar ordentligt i Skåne idag, dock inte lika farligt som igår. Vinden ligger på från väst så när man beger sig från huset ut på Näsby Fält är det rak motvind. Jag tog för säkerhets skull på mig en extra vindjacka för att undvika att frysa i den hårda vinden.

Jag inledde med att promenera 1,5 km varefter jag stretchade musklerna i vänster underben så gott jag kunde. Därefter kände jag mig varm nog för att testa lätt, lätt jogg. Jag kände från första löpsteget att något fortfarande är lite halvknas med vänstran, men det gjorde inte ont. Jag joggade ungefär 500 meter, sedan var det dags att stretcha lite lätt igen. Därefter en promenad fram till början av skogspartiet nere vid Norra Lingenäsets parkering. Ytterligare lite uppmjukande stretch och sedan var det tänkt att jag skulle försöka jogga "hela" skogspartiet på ungefär 1,5 km.

Skogen gav skydd för vinden vilket var skönt. Skönt var det också att lätt, lätt tassa fram i mina inläggsförsedda Nike på skogsstigarna utan att känna smärta för varje steg jag tog med vänstran. Visst kändes det ovant och lite stelt, men smärtan höll sig på avstånd.

Då skogspartiet led mot sitt slut och jag tassade fram på en av fältets spångar stannade jag och stretchade ytterligare en gång. Därefter "vågade" jag inte springa mer, även om jag väldigt gärna ville. Jag var helt enkelt rädd för att överanstränga mig. Viljan är ju som sagt emellanåt starkare än kroppen.

Sammanlagt sex km på fältet varav två medelst lätt jogging. Vilket gött framsteg! Halleluja!

Inspirationen på topp

Denna kväll har gett mig inspiration för en lång tid framöver. Den inleddes i och för sig med ett inte så vansinningt inspirerande simningspass om 1800 meter (1200 meter bröst , 600 meter frisim), sedan lite bastubad, mycket dricksvatten och en välbehövlig dusch. Ett simpass bland så många andra. Inget speciellt.

Efter simningen begav jag mig tillsammans med R ner till sommarbyn sydost om hemmastaden för att lyssna på en föreläsning av ingen mindre än "Världens mesta äventyrerska", Renata Chlumska. Hennes föreläsning var helt fantastisk; De berättelser hon delade med sig av, de bilder hon visade. Helt otroligt! Om hur hon i 22 års ålder började klättra och på nybörjarkursen kärade ner sig i instruktören (Göran Kropp), och hur hon sedan fyra år senare blev första svenska kvinna på toppen av Mount Everest, hur hon klarade sig igenom livskrisen då Göran förolyckades och dog 2002, och hur hon sedan under 2005 och 2006 fullföljde hennes och Görans projekt vilket innebar att medelst cykel och kajak ta sig runt USAs 48 nedre stater, dvs allt mellan Canada och Mexico. Ett litet nätt projekt som tog 14,5 månader att genomföra. Total tillryggalagd sträcka: 18200 km.

Jag kommer aldrig att glömma bilden på Renata gåendes uppför en kopiöst brant backe någonstans i Klippiga Bergen, puttandes på sin cykel som var sammankopplad med ett 100 kg tungt ekipage bestående av en kajak på vagn innehållande all annan utrustning nödvändig för expeditionen. Ett steg i taget, ett steg i taget! Vänster fot framför höger, höger fot framför vänster.

En karamell att suga på då det känns tungt i spåren.

Junklaps, 1500 meter

Har precis avslutat ett riktigt "junkmilespass", fast i bassängen. 1500 meter fick räcka idag, sen var jag helt avtrubbad av tristess. Mönstret såg likadant ut som vanligt, 5 x 300 meter, varav tre set med bröstsim och två med frisim. På banorna bredvid var det simträning för killar och tjejer som verkligen kunde simma. Tjo vad det gick. Jag försökte hålla jämn fart med dem vid ett par tillfällen, men det var stört omöjligt. Och trött blev jag, riktigt trött, vilket ju i och för sig var positivt.

Det skadade benet känns lite annorlunda idag. Smärtan är inte koncentrerad till en enda punkt inne i benet längre, utan det känns som hela nedre vänster underben (runtom) är lite "trött". Jag vet inte om det är ett bra eller ett dåligt tecken, men jag tror att det kan ha att göra med cykelturen igår då benet ändå fick jobba en del. Kanske är benet på gång att läka ordentligt och det är därför det känns annorlunda idag gentemot igår. Man kan ju alltid hoppas.

Fullt ös med nya bromsar

Idag har jag blivit svett. Rejält genomsvett. Jag tog nämligen mitt och andras råd att ge mig ut på en cykeltur för att få upp lite puls och få igång endorfinproduktionen på allvar. Vädret var perfekt för en cykeltur. Fem grader varmt och relativt blåsigt, vilket gör det hela lite intressantare.

Jag hade lite begränsat med tid. Frun hade en spinnigtid att passa så jag kunde inte ge mig av alltför långt hemifrån. Jag hade ungefär en timme på mig. Jag började med att svänga nerom den lokala cykelverkstan för att byta bromsklossar. De gamla var så illa nerslitna att det var mer eller mindre omöjligt att få stopp på ekipaget, speciellt om man kommit upp en bit i hastighet. Lite säkerhetstänk där... Man kanske är lite vuxen ändå? 

När de nya klossarna var på, så gav jag mig iväg. Jag kände för att dra på ordentligt och ville ligga på en snittpuls motsvarande medelhård distans, eller kanske fartlek. Jag hade sid/medvind den första biten så då gick det rejält fort. Tjoho! Efter ett tag så kom jag fint in i andningen och njöt verkligen av cyklingen. Det, och musiken i öronen, var i och för sig det enda man kunde njuta av. Att njuta av vyerna var inte att tänka på. Det var antingen bäckmörkt eller upplyst av ilskna gulaktiga gatlyktor där jag for fram.

Sista halvan cyklades i sid/motvind och jag lade där upp passet som en fartlek med 4-minutsintervaller, en minuts rullvila :-) Härligt!

Tre kvart senare var jag hemma igen. Svett och lycklig... och svinkall om fötterna. Att cykla i löparskor på vinterhalvåret är inte att rekommendera. De är alltför ventilerande. En anledning att köpa nya skor?! Cykelskor.

Total tid: 42 min 36 sek
Puls: 165/183

Löptest, 400 meter

Idag gav jag mig ut i stormen för att testa mitt ben. Jag hade först tänkt cykla tur och retur Balsberget och där passa på att genomföra ett litet löptest. Dessa planer lades dock på is då jag idag känner mig lite snörvlig och allmänt småhängig. Istället blev det en liten, liten test på fältet bakom husknuten.

Syftet med testet var följande:

• Kontrollera ifall löpning i någon form överhuvudtaget är möjlig i dagsläget, och om så


• Kontrollera hur pass ont jag får under själva löpningen och även efter löpningen


• Undersöka teorierna att läkningen påskyndas genom att aktivera den skadade muskeln (om det nu verkligen är en skadad muskel som är problemet vill säga)

Resultatet var väl ungefär som jag hade förväntat mig. Jag har fortfarande problem med att springa. Jag stapplade fram i stormen ungefär 200 meter innan jag bestämde mig för att vända hemåt och det såg förmodligen väldigt ansträngt ut. Åtminstone kändes det så. Smärtan jag ådrog mig under dessa 400 meter var påtaglig, men inte outhärdlig.

Om jag vetat att jag inte förvärrade skadan genom att vara ute i spåret, så skulle jag nog kunnat stå ut med obehaget under en kortare tid. En halvmil, kanske. Värre än så var inte det onda. Men det onda fanns där och man är ju rädd att saker och ting skall förvärras.

Nu återstår det att se hur det känns i morgon. Jag håller alla tummar jag har att det inte blivit värre, utan kanske rentav tvärtom...

Trots att jag inte kunde genomföra ett riktigt löppass idag, så känns det ändå riktigt gott att få ha dragit på sig löparstället och skorna igen.

99 vändningar

Lördag är synonymt med simdag för mig nuförtiden. Det är bra att simma på lördagar eftersom det oftast är lugnt och skönt i motionsbassängen. En uppfriskande cykelfärd i bra tempo i det underbara vädret (+2 och klarblå himmel) tog mig till badhuset via Härlövsängaleden. Jag hade lite motvind idag också :-) Härligt!

Jag hade inte bestämt mig hur långt jag skulle simma utan det fick dagsformen avgöra. Efter de fem 300-meters-seten (bröst, fri, bröst, fri, bröst) så klev jag upp ur bassängen och fyllde på det invärtes vattenförrådet. Därefter ner i kloret igen för att köra lite varannanlängdssimning. Initialt hade jag tänkt köra 20 längder för att på så sätt komma upp i de 2000 meter som jag tycker är en ganska lagom sträcka. Men varannanlängdssimningen kändes så pass bra att jag bestämde mig för att köra ytterligare 20 för en total på 100 längder i stadens 25-metersbassäng.

Dagens facit skrivs således 8 km cykling, 1400 meter bröstsim och 1100 meter frisim. Nu får det snart räcka med alternativa träningsformer....

Vadsamtal

I morse ringde sjukgymnasten för att höra vad jag ville då jag försökte nå honom i början av veckan. Jag ville egentligen bara "prata av mig" och diskutera mitt tillstånd i vaden och få tips och idéer om hur jag bäst gör då jag skall komma tillbaka till löpningen.

Om det nu är en bristning, vilket jag med flera tror, så brukar läkningstiden enligt sjukgymnasten ligga mellan 2 och 16 (!!) veckor beroende på hur allvarlig bristningen är. Huga.

Tipset jag idag fick var att, om smärtan nu är borta vid vanlig promenad, börja jogga lite försiktigt och lyssna på hur kroppen (vaden) reagerar. Om jag börjar få obehag, så måste jag se till att ligga på "rätt sida smärtgränsen" så att säga. Men, det är alltså bättre att "aktivera" den skadade muskeln och ha lite känningar än att vila helt. Detta för att hjälpa läkningsprocessen och låta muskeln läka i fiberriktningen. I mitt fall så borde jag redan ha aktiverat lite grand under hela viloperioden eftersom skadan sitter i en vadmuskel som används i stort sett hela tiden även vid promenad.

Det är nu snart fyra veckor sedan jag temporärt fick lägga löpningen på hyllan. Min plan är nu att försiktigt, försiktigt börja springa lite i helgen eller i början av nästa vecka och känna mig för. Jag hoppas att jag håller...

Valentin

På väg hem från jobbet igår var jag fortfarande helt inne på att efter ett snabbt energiintag på hemmaplan ge mig av till simhallen för att avverka ett par kilometer i klorvattnet. Det blev inte så. Min kära hustru i samarbete med en viss herr Valentin fick mig på "bättre" tankar. En utsökt middag ackompanjerat av ett gott vin är aldrig fel.

Simningen får vänta tills på lördag. Ikväll är det dags för alternativ, alternativ träning: Bowling... Undrar om min vad pallar det, förresten? Det har jag inte tänkt på förrän nu... Hmmm...

Stressim, 1500 meter

Tåget anländer 17.37. Badhusets entré passeras 17.42. Bassängvattenytan bryts 17.47. Första 300 meter bröstsim avklarade 17.55. Dags för frisim. 300 meter. Puh! Jobbigt! Belöningen kommer i form av ytterligare 300 meter skönt bröstsim. Dags för ytterligare en frisimsdel. 300 meter. Avslutar hela passet med 300 meter bröstsim. Kliver ur vattnet 18.25. Upp och dricker vatten. Duschar, torkar, på med kläderna, hejdå badhus. På cykeln och hem. Anländer hemmet 18.50. Möter frun i dörren. På väg till skolan. Infomöte. God kväll. Hej barn! Dricker mer vatten. Äter. Diskar. Bloggar.

Ibland är det tufft att hinna med, men vill man så kan man. Man lär sig att planera. Idag har jag också lärt mig att inte prata med fellow swimmers ståendes vid kortändan av bassängen samtidigt som man försöker sig på graciösa simvändningar. Det blir lätt kallsupar då. Så ock idag. Klorerat bassängvatten är ingen höjdare. Blörk.

Nya teorier

Igår under barnens simskola satt jag och pratade med en granne som är läkare. Vi diskuterade både det ena och det andra och till slut kom vi in på min skada i vänsterbenet. Jag förklarade att skadan "smugit sig på" under ett antal dagars tid och att det blivit värre och värre tills det en dag överhuvudtaget inte gick att springa längre.

Hans första reaktion var: Muskelbristning i någon av de "inre" musklerna i vaden. En liten bristning som från början inte "var så farlig", men som förvärrades avsevärt av min idioti att inte lyssna på kroppens signaler.

Jag tycker att teorierna låter rimliga. Bristningar är ju obehagliga eftersom de är svårbehandlade och tar god tid på sig att läka. Enligt doktor granne så finns det inte så mycket att göra utan att vänta ut läkningen och sedan köra igång försiktigt, försiktigt och verkligen lyssna på kroppen. Om kroppen säger att detta gör lite ont, dra ner på belastningen av muskeln. De aktiviteter som inte åsamkar smärta är helt ok. När det börjar göra ont: Halt!

Jag har försökt få tag på sjukgymnasten för att dryfta de nya teorierna och se vad han, som är expert på idrottsskador, har att säga. Fick besked om att han skall vara tillbaka på jobbet på onsdag. Jag hoppas att han ringer då så att jag får "prata av" mig... Tills vidare är det simning och styrketräning som gäller.

Och mental laddning inför min löparcomeback!

Fältpromenad i vårväder

Idag gick jag en skön runda på "mitt" fält som dagen till ära var fullt av både söndagsflanörer och en och annan lycklig löpare. Vädret var perfekt. Klarblå himmel, vindstilla, behaglig temperatur. Fåglarna sjöng och jag trallade med.

Rundan som jag kallar min "default"-slinga mäter 6.7 km och går både på bilgrusvägar och inne i skog på underbara skogsstigar.

På fötterna bar jag mina Nike Air Zoom Vomero +2, numera försedda med ortopediska inläggssulor. Det kändes bekvämt. Det enda jag kände som kanske kan bli problem när jag återigen börjar springa är att det känns som att längden inne i skon kortats av något litet pga de handgjorda inläggen. Kan tårna möjligtvis ta stryk av detta vid en löparrunda?

Tja, skulle det visa sig att så är fallet, så får det väl helt enkelt bli nya (något längre) skor...

Lördagspass

Ännu ett lördagspass i bassängen till handlingarna. Det är bra att simma på lördagar eftersom vi motionssimmare har hela 25-metersbassängen till vårt förfogande. Jag fick dela en bana med en snubbe som hade bra glid i vattnet. Han simmade bara bröstsim och var något snabbare än jag så man kände blåslampan i ändalykten (trots allt vatten runt en). En "bakom"-hare helt enkelt.

Dagens vattenträning genomfördes enligt följande mönster:

      300 meter bröst
      300 meter frisim (6x50, 20 sek ståvila)
      300 meter bröst
      300 meter frisim (6x50, 20 sek ståvila)
      300 meter bröst
      500 meter varannan bröst, varannan frisim
     -------------------------------------------
     2000 meter (1150 m bröst, 850 m frisim)

På vägen till simhallen körde jag precis som förra lördagen en liten omväg för att på så sätt få lite cykelträning också. Det blev en 5 km cykeltur i ett riktigt härligt vårväder. Jag passerade ett par löpare på Härlövsängaleden och kände hur stark saknaden efter löpningen är. Ännu en helg med härligt väder som man inte kan "utnyttja" i löparspåren.

Det var inte alls lika blåsigt idag som förra lördagen, men jag blev ändå nästan lika trött då jag for fram på min cykel. Jag tog i rejält vilket kändes ordentligt i "skink"-musklerna.

Jag försökte mig idag också på några löpsteg utanför badhuset (iklädd mina inläggsförsedda löparskor). Resultatet var (icke speciellt förvånande) väldigt nedslående. Det känns som ett hugg inne i vänster underben varje gång jag landar på vänstran. Det är så sjukt frustrerande. På måndag kommer jag att ringa sjukgymnasten och be om ett återbesök. Han måste hjälpa mig att förstå hur jag ska göra för att få till en mer effektiv rehabilitering.

Kvällssim 1,5 km

Efter en lång dag på jobbet bestämde jag mig för att låta hela kroppen och inte bara fingrarna få jobba lite. Jag gav mig av till badhuset för att simma. Jag anlände ungefär en timme innan stängning och hoppades att det vid den tiden på dygnet skulle vara lugnt i bassängen. Min önskan uppfylldes. En av banorna trafikerades bara av en ensam snubbe. Faktiskt samma gummimössklädde snubbe som jag delade bana med sist jag simmade. Han körde på med sina gula handpaddlar, ömsom frisim, ömsom rygg.

Jag dök i och började med att köra 12 längder bröst. Sedan följde ett frisimsavsnitt på 16 längder. Efter det ytterligare 12 bröst och den första kilometern var avklarad. Därefter körde jag varannan bröst, varannan frisim i den resterande halva kilometern innan jag bestämde mig för att ge upp. Varannansimningen var faktiskt riktigt skön, och hade jag haft mer tid skulle jag nog kunna köra på i det mönstret en bra stund till. Jag ligger mycket bättre i vattnet nu i frisimmet och kan faktiskt hålla bra tempo i bröstlängderna samtidigt som jag återhämtar mig inför nästa frisimslängd.

Jag försöker tycka att simning är kul, men har ganska svårt för det. Eller, simningen i sig är väl ganska okej, men jag vet inte. Hela upplevelsen i badhuset är ju så långt ifrån den sköna känslan som infinner sig vid ett mysigt distanspass, eller ett riktigt grisjobbigt kvalitetspass. Simning och löpning är två så skilda ting och upplevelser att de inte ens är jämförbara.

Snälla vänster underben. Ge upp nu, och bete dig som ben i allmänhet. Pretty please! With sugar on top!

Inlägg

Nu är mina ortopediska inlägg färdiga. Jag var hos ortopeden och hämtade dem idag och fick de tillslipade så att skulle passa så fint som möjligt i mina löparskor. Känslan när jag körde ner fötterna i de inläggsförsedda skorna var först och främst att det var kompakt. Stödet under mina höga fotvalv kändes riktigt skönt. Dock blev sulan lite högre än originalet vilket fick ovansidan på tårna att flirta med insidan på skornas ovansida. Jag hoppas att det inte ställer till med någonting när jag börjar springa igen. Skav är heller inget kul.

Springa igen, ja. Jag undrar innerligt när jag skall vara så pass bra i benet att jag kan börja kuta igen. Jag provade att ta ett par löpsteg idag då jag promenerade mot tågstationen iklädd mina (som nya) löparskor, men det gick inget vidare. Smärtan kom direkt varje gång jag landade på vänstran. Skit också. Jag är så trött på det här! Om det inte är bättre till i nästa vecka, så måste jag söka igen. Så här kan det inte fortsätta.

Framsteg i poolen

Den tredje skadeveckan har inletts. Benet är bättre, men inte bra. Det smärtar fortfarande vid belastning, så löpning är inte att tänka på. Det får bli simning och kanske lite cykling ytterligare ett tag framöver.

Idag var det dags för ytterligare ett simpass. Planen var att köra två snabba kilometer för att sedan åka hem och packa upp min nya lilla leksak... en liten figur vid namn iMac.

Det var trångt i motionsbassängen idag. Riktigt trångt. Jag stod och glodde på eländet ett tag och funderade på vad jag skulle göra. Till slut bestämde jag mig för att kasta mig i och köra på bäst det gick. De flesta motionssimmare simmade runt, runt längs kanterna i motionsområdet vilket lämnade mittdelen av området ganska fritt på valrossar. Jag såg min chans och började simma mer i mitten än längs kanterna. 12 längder bröst som uppvärmning. Sedan varannan frisim, varannan bröst i 16, för att avsluta första setet med ytterligare 12 längder bröst. Första kilometern avklarad utan att ha sparkat någon eller själv blivit sparkad. Upp ur poolen och i med en liter vatten.

Simträningen som pågick bredvid motionsområdet var då inne på sluttampen och ungdomarna stafettävlade på två av banorna. Vilket lämnade ett par banor "fria". Jag delade en av dem med en man i vit gummimössa och ett par gula paddlar på händerna. Han låg och körde frisimslängder med sina paddlar. Då kom jag på hur jag skulle avsluta dagens träningspass. Jag skall också köra frisimslängder. Jag skall simma så många längder jag orkar utan att stanna. Sedan pausa och på det igen. Kanske blir det en, eller två eller kanske till och med tre (förra veckan orkade jag bara en längd i taget medelst crawl).

Idag grejade jag fyra i stöten. 100 meter. Härligt. Framsteg. Alltid något att glädja sig åt. Efter fyra gånger fyra längder var jag färdig för duschen. Total simsträcka: 1400 meter. Det är rejält jobbigt med frisim, men det går som sagt bättre och bättre.

Bra går det visst också att skriva bloginlägg på en iMac. :-)

Improviserad Biathlon 10km

Cykling - Simning - Cykling. Är det förresten en Biathlon eller en modifierad Duathlon? Hmmm, vet inte riktigt, men det gör nog detsamma.

Cykelfärden mot badhuset blev längre än nödvändigt av den anledningen att jag fick en idé om att köra ett litet benstyrkepass på hojen i den massiva vinden jag möttes av då jag stack nosen utanför dörren.

Efter ungefär en kilometers cyklande vek jag in på Härlövsängaleden som är en av de tråkigaste vägsträckorna i vår stad. Tråkig och ful vilket gör den intressant i sig eftersom varje gång man springer eller cyklar den så stärker man sitt psyke en del. Åtminstone intalar jag mig själv det. Idag bjöd färden längs leden dessutom på en riktigt tung mot/sidvind. Jag bannade mig själv att jag inte kommit på Biathlonidén tidigare och klätt mig i lite mer ändamålsenliga kläder. T-shirten närmast kroppen kommer ju att vara dyngsur när jag kommer fram till badhuset. Jaja, det får vara som det vill med den saken. Jag får väl cykla hem utan...

Efter 5 kilometer var jag framme vid simhallen. Jag möttes av beskedet i kassan att "det är lugnt i motionsbassängen idag". Bingo!

Planen för simningen var att köra 2 km bröstsim med lite inslag av snabbare frisimslängder. Eller snabbare och snabbare? Jag vet faktiskt inte om de längderna är så mycket snabbare. Kanske något. Däremot mycket jobbigare, vilket är bra om man är där för att träna. Jag simmade mina 80 längder på en bana som jag delade med två andra snubbar som också låg och malde 25-meterslängder en lördagsförmiddag.

Till skillnad från förra veckans simningspass så körde jag alla 80 längder i ett kör. Det var riktigt skönt. Det enda som inte var skönt var krampen jag ådrog mig i ena vaden på ett par av de avslutande längderna. Det är svårt att simma med kramp i vaderna.

Hemfärden cyklades i ett härligt tempo. I full storm. Utan T-shirt.

Pronerare? Jag?

Efter morgonens ortopedsbesök är jag lite lätt förbryllad.

Han gav mig nämligen nyheten att jag pronerar lätt. Pronerar? Jag? Det var något nytt. Under mina besök hos både löplabbspersonal utrustad med videokamera samt hos sjukgymnast så fick jag reda på att jag var helt neutral. Detta var i och för sig ett drygt halvår sedan. Kan man gå från att vara neutral till att vara en lätt pronerare genom att ovetandes springa i (för mig) inte helt optimala skor under sex månader? Eller har jag alltid pronerat lite grand, men kanske spänt fötterna då jag joggat fram på löpbandet inne på löplabbet för att mitt löpsteg skall se "snyggt ut" på film? :-)

Vem vet? Det var i vilket fall som helst ett trevligt besök hos ortopeden som nu har gjort snygga gipsavgjutningar av mina lätt pronerande 45:or, vilket enligt uppgift skall resultera i ett par supersnygga klarblåa skoinlägg.

ETA 6:e feb.