Vad säger vi om in-ear plugs som inte vill hålla sig "in ear"? Jo, högst irriterande. Speciellt vid löpning. Inte särskilt stabilt, doktorn!
Har nu hittat prylen som kommer att råda bot på det. Philips SHQ4000. Äntligen!
Vad säger vi om in-ear plugs som inte vill hålla sig "in ear"? Jo, högst irriterande. Speciellt vid löpning. Inte särskilt stabilt, doktorn!
Har nu hittat prylen som kommer att råda bot på det. Philips SHQ4000. Äntligen!
Vad är med mig och uppladdning inför vårens lopp? I tre år av tre möjliga har våren bjudit på händelser som stört träningen och uppladdningen inför det som komma skall. Varför?
2008 var det en sjukt envis behinneinflammation i vänster underben som höll mig sällskap ända från januari långt in på sommaren och som tvingade mig till mången cykelturer och simhallslängder samt ett antal sjukgymnast och läkarbesök innan jag benhinnetejpad och högst osäker på formen gav mig upp till Göteborg för min halvmaradebut.
I fjol började jag förlora känseln i vänsterbenet i slutet av mars månad och fick, efter ett besök hos naprapat Mats, reda på att min klena bål och allt mitt löpande fått ischiasnerven i kläm. Den gången förpassade jag mig själv till poolen iklädd wet vest och sprattlade mig i "form" för både Göteborgsvarvet och två veckor senare marathondebuten.
I år har det varit höger underben/fotled som stört min löpning i både mars och april, och när den skadan nu äntligen verkar gett med sig så kommer förkylningsvirusen som jag lyckats hålla mig ifrån under hela den långa vintern och ger mig ett karateslag över halsen. Lagom till födelsedag, formtoppningspass och planerad Londonresa med bland annat park- och stadslöpning på schemat.
De planer man gör upp tillsammans med Anders Szalkai, sina löpbloggsvänner och sig själv verkar alltid att fallera då det börjar närma sig. Undrar hur det känns att kunna följa ett löpprogram ända fram till målet? Undrar hur det känns att få känna formen komma smygande efter regelbundet avklarade korta intervallpass och sugande backpass? Det är nog en riktigt skön känsla. Antar jag.
Ett pass som jag nästan är stolt över att ha genomfört. Stolt eftersom jag var så ofattbart trött och kände mig fullständigt urlakad då jag kom hem från jobbet. Inte ens den nystuvade spenaten, den fantastiska laxen eller de varma nykokta äggen kunde få min energinivå att höjas.
Dock tog jag ut MTBn och styrde kosan mot berget. 20 minuter senare var jag där. Lite, men inte speciellt mycket piggare. Sedan uppför. I fem minuter. Benen var som gelé. Den glömda vattenflaskan gjorde sig duktigt påmind. Nerför gick det undan. En snabb och lite vinglig U-sväng senare var jag på väg uppför igen. Inte lika långt från baksidan, men brantare. Mjölksyran kom och gjorde mig sällskap. Och illamående. Laxen och spenaten var på väg att göra retur. Men höll sig på mattan. Eller i magen. Tack.
Nerför bergspåfarten i ett "hisnande" tempo. Små, små funderingar på att vända och köra en vända till över berget. Men, nej. Inte idag. På hemvägen möttes jag av en fantastisk klarröd himmel och jag såg att det var gott. Väl hemma lyckades jag bocka av ytterligare fyra aktiviteter innan jag slocknade av total utmattning; Vatten, Stretch, Is, Dusch.
Två månader kvar till Stockholm Marathon. Känns ju riktigt stressigt det här. Speciellt eftersom jag "missat" att följa de tre senaste veckornas Sz-program pga den trilskande foten. Stress!
Foten, ja. Stressade den rätt rejält på lunchen idag. Det får bära eller brista nu. Tror nog och hoppas innerligt att den ska klara det. Två månader kvar. Stress!
Tog cykeln på en premiärtur igår. Som ett komplement till ett litet nätt Maffetonepass tillsammans med frun. Styrde först kosan mot Balsberget får att få känna på lite mysig mjölksyra. Sedan fullt ös nerför på andra sidan och därefter norrut längs Råbelövssjön. Samma runda (fast åt andra hållet) som jag sprang för ett antal veckor sedan då snön fortfarande täckte största delen av landskapet och hela sjön var djupfryst.
Kom efter en stund upp till Ekestad och svängde ner på den gamla banvallen mot Österslöv. Det var här det hände. Det var dessa fyra kilometer med multidecimeterdjup halvhård snö och is som knäckte min högra den sjunde mars. Som var droppen som fick både hälsena, ankel och nedre smalben och benhinnor att säga STOPP OCH BELÄGG! Jag är säker på det. Fyra kilometer som jag kämpade mig igenom i tron att det skulle stärka mig och mina fotleder och underben. Jojo. Det blev nog som sagt för mycket av det goda den gången.
Nåja, tillbaks till Maffetonepasset. Det måste jag ju få berätta om. Frun och jag gav oss ut innan lunch igår Långfredag. Jag i mina nya DS Trainers med en förhoppning om att det skulle kännas ok i foten. Frun stärkt av sin fina 6:20-tempolöpning i onsdags. Knappa sju kilometer på vårt fantastiska Näsby Fält framför oss. Autopiloten inställd på 6:50-tempo. Tripp, tripp. Tass, tass. Mums.
Vacker väder. Gruset kändes skönt under skorna. Bekväma, nya skor. Efter knappt tre kilometer viker vi in i Lingenässkogen. Sköna stigar. Vattnet från Araslövssjön står högt. Så högt att det på vissa ställen blir att ta en de-tour inom skogen för att undvika översvämmade stigpartier. Foten verkar hålla. Gnäller inte alls som den gjort de senaste veckorna. Skönt. Frun kämpar på. Tempot hålls. 46 minuter senare är vi hemma vid huset igen. Blev till slut 6:52-tempo. Perfekt. Ombyte till SPD-skor. Ut med cykeln. Pump av däcken. Smörjning av kedjan. Mot berget.