Humlestafetten

I frisörstolen för någon månad sedan blir jag tillfrågad av mannen som håller i saxen om jag skulle vilja ställa upp i salongens stafettlag i årets upplaga av Humlestafetten i Bromölla. Visst! Låter ju kanon. Vilken sträcka? En av de "långa", dvs första på 7.8, den fjärde på 7.5 eller den sjunde och näst sista på 8.2. Första låter bra eftersom jag har en del annat på programmet just den 5:e maj då loppet ska gå av stapeln.

Anländer Bromölla i god tid innan 11 då starten går. Tvekar lite angående klädsel. Sol, men ganska kyligt i den relativt starka vinden. Blir till slut långa tights och en StM-tischa som jag, då jag träffar lagledaren och de andra vid nummerlappsuthämtningen, får byta mot lagtröjan som består av en svart Fruit-of-the-Loom-bomulls-tröja med salongsnamnet "Anderssons" tryckt på ryggen. Springa i bomullströja? Det var ett tag sedan, men ska säkerligen gå fint. Det är ju inte så långt. Får dessutom byta den tänkta kepsen till ett kalas-nice och med tröjan matchande pannband! Snyggt! :-)



Stafettpinnen erhålls, starten närmar sig. Springer på lite bekanta då jag småjoggar runt torget för att försöka väcka liv i de något stela benen.

Startar iPoden, kränger på lurarna, ser startern resa startpistolen, läser hans läppar då han räknar ner och står och inväntar knallen. Precis innan startern når 'ett!' och kramar hanen briserar en annan stor KANON som något rullat fram utan min vetskap. Blir rädd så jag blir helt gelé i benen och har nästan svårt att komma iväg med de andra som likt en hjord antiloper fullkomligt rusar iväg. Fan vad jag är lättskrämd.

Hamnar direkt i ett tempo som är lite för högt för min kapacitet. Klockan visar 3:55 min/km och jag försöker lugna mig en smula och slappna av i löpningen. Känns ganska så bra och innan jag vet ordet av passerar jag 2-skylten. Trampar på och börjar nu känna att det tar emot. Kollar inte mer på klockan utan försöker bara hålla en jämn fart. Passerar en del löpare som tog i lite för mycket i början. Den gamla 80-talssynthen och 90-talsdancemusiken strömmar in i huvudet. Vet inte varför det blev just den spellistan idag, men det känns ok.

Hugger en mugg med vatten i flykten då jag passerar vattenbordet efter att halva sträckan är gjord. Dricker inget utan sköljer bara den nu förbaskat torra munnen. Trampar vidare i solen och känner att jag börjar bli rejält trött. Någonstans runt sex kilometer kommer en stigning som tar musten ur de smala benen. Jag känner hur tempot sjunker och överväger vid ett kort ögonblick till och med att stanna och börja gå!?! Förmodligen ultrafasonerna som spelar min hjärna ett spratt.

Jag håller mig springande och närmar mig killen i röd tröja som legat framför mig under en bra stund. Då vi når krönet glider jag sakta, sakta förbi honom och längtar verkligen till detta är över. Ett par hundra meter senare ser jag samma kille först i ögonvrån och sedan klart och tydligt glida förbi lika retligt som jag nyss gled förbi honom. Säger något i stil med "Starkt jobbat!" till honom (och menar det verkligen) och lägger mig en bit bakom. Då jag strax därpå skymtar en större folksamling och inser att vi är väldigt nära första växlingen får jag nya krafter och lägger in en spurt och passerar på nytt mannen i rött.

Överräcker pinnen till min lagkamrat, vacklar ut ur fållan och sätter mig på huk och spottar och tar igen mig en stund. Tittar på klockan och läser 32.03. På 7,8. Vad blir det för fart? 4:07! Jisses! Och jag som mest lufsat runt i 6 - 6:30-tempo på sistone. Kanske har Maffetone en poäng ändå med sitt "Want speed? Slow down!"...

En riktigt urladdning på ett riktigt roligt arrangemang. Om lagledar-Peter blev så pass nöjd med min insats att han skulle be mig ställa upp för Anderssons fler gånger, så blir svaret utan tvekan ett rungande 'JA'!

Resultat

Nakna reflektioner

Herr Colting höll hov i Malmö i går. Mycket trevligt. Jag och min gode löparvän Dunceor hade redan långt innan sommaren bestämt oss för att deltaga på, och även anmält oss till, seminariet som Colting valt att kalla 'den nakna löparen'. Dunceor har på sin blog förtjänstfullt beskrivit vad som avhandlades på seminariet så jag tänkte inte att jag skulle upprepa samma information. Det vore slöseri med er dyrbara tid, kära läsare och bloggosfärsvänner.

Ett par personliga reflektioner tänkte jag dock kosta på mig.

Jag trivdes verkligen på seminariet, trots att min hjärna kändes inlindad i fetvadd och det stack och killade oavbrutet i min irriterade hals. Typiskt att åka på en "skolstartsförkylning" lagom till den mycket framemotsedda clinicen. Tyckte att Jonas från början fick till en avslappnad och skön stämning bland de 40 deltagarna.

Den praktiska delen som genomfördes i halv orkan var inspirerande och bra. Den fick mig att inse att jag är redan inne på "rätt" spår vad gäller "naturlig" löpteknik ty det kändes absolut naturligt att tassa omkring utan skor. En befriande och behaglig känsla.

Ett par saker som jag tar med mig från teoridelen är dels hans budskap om vikten av löpglädje och skillnaden mellan hälsa och fitness samt balans mellan dessa två begrepp, dels om hur noga man bör vara med att regelbundet "sköta" sin träning för att kunna träna. Det vill säga, köra en hel del alternativ träning såsom styrka, yoga, stretch och korrektiv träning för att lättare hålla sig skadefri under själva löpträningen. Prehabba mera, helt enkelt. Något man redan vet, men som alltid är värt att påminnas om.

Kostdiskussionerna var också bra, även om jag inte vet hur jag ska förhålla mig till hans idéer om grynförbud, 24-timmarsfasta och att träna på helt tom mage. Jag avvisar inte dessa teorier helt då det verkar fungera alldeles ypperligt för honom. Frågan är om det skulle fungera för mig.

Sista reflektionen har egentligen ingenting med seminariet som sådant att göra utan mer om att jag så gärna skulle vilja hitta en lösning att få mer tid för min egen träning. Hur detta ska gå till är en annan fråga. Som jag hoppas jag ska kunna få återkomma till i en icke alltför avlägsen framtid.

Back to the crime scene

Tog cykeln på en premiärtur igår. Som ett komplement till ett litet nätt Maffetonepass tillsammans med frun. Styrde först kosan mot Balsberget får att få känna på lite mysig mjölksyra. Sedan fullt ös nerför på andra sidan och därefter norrut längs Råbelövssjön. Samma runda (fast åt andra hållet) som jag sprang för ett antal veckor sedan då snön fortfarande täckte största delen av landskapet och hela sjön var djupfryst.

Kom efter en stund upp till Ekestad och svängde ner på den gamla banvallen mot Österslöv. Det var här det hände. Det var dessa fyra kilometer med multidecimeterdjup halvhård snö och is som knäckte min högra den sjunde mars. Som var droppen som fick både hälsena, ankel och nedre smalben och benhinnor att säga STOPP OCH BELÄGG! Jag är säker på det. Fyra kilometer som jag kämpade mig igenom i tron att det skulle stärka mig och mina fotleder och underben. Jojo. Det blev nog som sagt för mycket av det goda den gången.

Nåja, tillbaks till Maffetonepasset. Det måste jag ju få berätta om. Frun och jag gav oss ut innan lunch igår Långfredag. Jag i mina nya DS Trainers med en förhoppning om att det skulle kännas ok i foten. Frun stärkt av sin fina 6:20-tempolöpning i onsdags. Knappa sju kilometer på vårt fantastiska Näsby Fält framför oss. Autopiloten inställd på 6:50-tempo. Tripp, tripp. Tass, tass. Mums.

Vacker väder. Gruset kändes skönt under skorna. Bekväma, nya skor. Efter knappt tre kilometer viker vi in i Lingenässkogen. Sköna stigar. Vattnet från Araslövssjön står högt. Så högt att det på vissa ställen blir att ta en de-tour inom skogen för att undvika översvämmade stigpartier. Foten verkar hålla. Gnäller inte alls som den gjort de senaste veckorna. Skönt. Frun kämpar på. Tempot hålls. 46 minuter senare är vi hemma vid huset igen. Blev till slut 6:52-tempo. Perfekt. Ombyte till SPD-skor. Ut med cykeln. Pump av däcken. Smörjning av kedjan. Mot berget.

Sommar summarum

En fem veckor lång, välbehövlig och alldeles underbar semester är till ända. En ledighet som inneburit många sköna stunder av ren avkoppling och tid för kontemplation men även en hel del fysiska aktiviteter såsom havsbad, cykelturer och framförallt underbara löppass i de lägre pulsregionerna.

Ja, idéerna om att bygga grund med hjälp av Maffeliknande pass består och utövandet av desamma har varit till mycken glädje under de 37 dagar jag kunnat lalla omkring i shorts och flip-flops.

Sammanlagt har det blivit 19 pass, 184 kilometer och drygt 20 träningstimmar. Av dessa har en hel del gjorts tillsammans med min kära fru som också fått till en fin kontinuitet i sin löpning och på en av våra gemensamma rundor passerat den magiska och för bara några månader sedan utopiska MILstolpen.

Genomsmittspulsen på mina pass hamnade på ett antal slag, närmare bestämt sju, över "Maximum aerobic HR" (140) vilket faktiskt var helt enligt plan. Jag hade nämligen lovat mig själv att inte stressa upp mig om jag skulle överskrida den övre Maffeteoretiska gränsen. Dessutom tror jag att min aeroba tröskelpuls ligger en bra bit över de där 140 och jag är övertygad att jag inte förstör något av min grundträning om jag ligger några slag över Dr Phils åldersrelaterade pulsgräns.

Det har känts både otroligt kul och fantastiskt bra under alla dessa 19 pass och det enda som egentligen stört friden något litet är smärtan i hålfotssenan som funnits där ända sedan triumfen i Stockholm den 30 maj. En liten skitskada som jag har bestämt mig för att den kommer att självläka. Och det väldigt snart.

Parallellt med löpningen så har jag kämpat på med balansplattan och lite core-övningar, mestadels situps och ryggresningar men även en del höftrullningövningar på jättebollen. Styrketräning är fortfarande något jag måste tvinga in i träningsprogrammet och är alltså inget som än så länge kommer helt naturligt. Med största sannolikhet eftersom jag tyvärr tycker det är så förbannat tråkigt.

Tråkigt är också att semestern är slut. Jag skulle mycket väl kunnat tänka mig att vara fri att göra lite som jag vill på tider som passar mig ett tag till, men så blir det alltså inte. Nu är det istället intensiva arbetsdagar, lång pendling och mer strukturerade och planerade löpningar som står på programmet. Planen är att klämma in fyra löppass i veckan under hösten. Mycket mer än så tror jag inte jag hinner med. Men det bör räcka för att stilla min för tillfället konstanta löphunger. Hoppas jag.

Dr Maffetone, I presume

Så har då våra vägar korsats igen. Efter ett längre uppehåll på grund av min otrohet har jag och den galne doktorn med den absoluta pulszonen börjat umgås lite mer frekvent igen. Jag talar givetvis om Dr Phil Maffetone som (något förenklat) påstår sig kunna bevisa att man, genom att förlägga varje löppass i lågpulsträsket, sakta men säkert kommer att förbättra uthålligheten och även farten i kommande marathonlopp.

Veckorna både före och efter min marathondebut har löpmässigt mest handlat om funderingar runt rehabprogram och hur jag skall kunna undvika framtida skador. En sak som jag kommit fram till och faktiskt så smått också börjat praktisera är att varva löpningen med styrketräning, framförallt av bålen. Men när det kommer till själva löpprogrammet så har jag varit mer kluven. Hur skall jag kunna "komma tillbaka" till ett tillstånd där jag känner mig fysiskt redo för ett program innehållande både tuffa tempo-, intervall- och backpass samt riktigt långa, malande långpass? Utan att egentligen haft någon bestämd plan verkar det alltså som att jag nu återigen lutar mig mot Dr Maffetones trygga lågpulsaxel.

De senaste rundorna har nämligen mestadels sprungits tillsammans med frun i ett för henne passande tempo. Ett tempo som sammanfaller med mitt Maffe-dito. Även om det ibland kan kännas som att jag inte får någon ordentlig träning av dessa rundor har de för mig varit oerhört viktiga, både mentalt och fysiskt. De har haft en stor betydelse för min väg tillbaka till kontinuerlig löpning. På land. Och enligt Maffetone själv är det precis så här man bygger en stabil grund.

Dock tror jag inte att jag denna gång kommer att vara lika über-nitisk varken vad gäller pulsen vid löppassen eller vad gäller avhållsamheten från allt vad som skulle kunna klassas som an-aerob aktivitet, typ styrketräning. Men, lugna, Maffeliknande, mitokondriebildande, kapillärgenomblödande och benhinnevänliga pass till allra största del är alltså melodin framöver. För att bygga styrka till vintern då nästa marathonuppladdningsperiod tar vid. Jag längtar redan.

Dr M, shall we?

Otrohet

Nu är det definitivt slut. Över. Finito. Jag och Dr Maffetone har bestämt oss för att gå skilda vägar ett tag. Mestadels på grund av min upprepade otrohet. Det började för några veckor sedan med ett litet, eller egentligen ganska så långt, och mycket trevligt snedsteg. I och för sig ingen direkt skada skedd. En gång är ju ingen gång, som man säger. Men sen hände det igen. Och igen. Sammanlagt har jag nu "skuttat bredvid" inte mindre än fem gånger inom loppet av ett par veckor och nu orkar jag inte leva i denna syndiga lögn längre. Jag tror det finns en ömsesidig förståelse och jag är övertygad att vi någon gång i framtiden kommer att hitta tillbaks till varandra igen. Kanske mer passionerat än någonsin tidigare.

Tack Dr M för denna tiden. Det har varit riktigt trevligt att få ha lärt känna dig och att få ha spenderat så pass mycket tid på tu man hand med dig. Frustrerande och lite osäkert i början. Tryggt, lugnt och skönt mot slutet. Dessutom har jag dig att tacka för att jag faktiskt lyckats skönja en viss förbättring vad gäller lågpulstempo. Inte så fantastiskt stora förbättringar, men varför vara kräsen? En förbättring är en förbättring. Och när vägen till denna, om än så lilla, förbättring kunnat nås utan att åka på någon trist skada kan jag inget annat än vara oerhört tacksam. Och det är din förtänst. Jag är som sagt mer än övertygad om att vi kommer att hitta tillbaka till varandra så småningom. Absolut lika sant som det är skrivet.

Men just nu blir det alltså inga fler dates med doktorn. Mina ögon börjar istället längtansfullt snegla bort mot Mäster Sz's vackra marathonprogram. Jag tittar lite spänt på fröken 3.30. Sannerligen en riktig puma. Vass, vacker och lite lagom kaxig. Kräver nog sin man kan jag tro. Vågar man verkligen ge sig in i ett stormigt förhållande med en sådan amazon? Eller skall man kanske välja en lite lugnare variant? Som inte sliter ut en i förtid? 4.00 är ju inte så dum hon heller. Har definitivt sina fördelar. Hmmm. Tål kanske att funderas över. Eller inte.

Nej, här skall inte fegas. Det var 3.30 jag fastnade för vid första anblicken. Och då är det också henne jag ska satsa på. Det här får bära eller brista. För nu kastar jag mig ut i ett nytt vilt förhållande. Mot backintervaller. Mot fartlekar. Mot tempopass och långa sköna långpass. Mot Stockholm Marathon.

Om främmande länder och värkande leder

Precis när man tror att man vet vad som gäller så förändras förutsättningarna. Höll jag kanske kartan upp och ner? Eller sov jag när världen plötsligt ändrade skepnad? Det är de snabba förändringarnas tid. Sannerligen.

Till helgen bär det av. Till det stora landet i öster. Till friterade tuppfötter och milslånga stenmurar. Till Qi Gong-utövare och pappersdrakar. Jobbportföljen följer med. Så även löparskorna. Det skall alltså jobbas. Och förhoppningsvis även springas, åtminstone på löpband på hotellets gym. Att ge sig ut joggandes i myllret på mastodontstadens gator är kanske inte att rekommendera. Men vad vet jag?

Springa, ja. Det var ett tag sedan. Ända sedan i torsdags faktiskt. Ett så pass långt löpcelibat har jag inte upplevt på hela hösten. Nog inte så dumt just nu. Har nämligen börjat få nya känningar i vänster underben/fotledsinsida. Jag vet inte riktigt vad det är, men har ett tag intalat mig själv att det har med den förbannade stukningen att göra. Den gör sig fortfarande påmind och ställer till det emellanåt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Vad skulle jag på det där kalhygget att göra? Stolleprov!

I torsdags hade jag dock ett kuligt pass. En sjukilometare på grusvägar i 6:17-fart med en snittpuls på 139. Kändes kanon. Och ett gott bevis på att Sverigestafettpasset inte sabbade den aeroba uppbyggnaden något nämnvärt. Projektet fortsätter. Kanske förhoppningsvis redan i kväll.

Progress?

En lång tystnad bryts. Någon vill säga något. En harkling. Fortplantar sig likt en audiell flodvåg genom en sparsamt befolkad sal. Vem var det?

Se där. Någon reser sig. Marscherar med bestämda steg mot den provisoriska scenen i hörnet. Kliver upp. Vänder sig om.

Benet!? Vad vill du?

Jo, alltså. Jag ser det som min plikt att informera min kära dagbok och dess underbara läsare om den senaste tidens progress vad gäller det så kallade tantlöpningsprojektet som jag inledde för ett antal veckor sedan. Sist jag gjorde en notering i denna elektroniska träningsjournal hade jag varit ute på en tidsödande och blåsig kalkonstrapats. Sedan dess har löpningen oförtrutet fortsatt men saker och ting har kommit emellan mig och mitt dagboksförfattande.

Dock har jag (åter) börjat logga mina träningsrundor på jogg.se, vilket kan vara ytterligare en anledning att det inte känts alltför angeläget att fylla bloggen med i stort sett samma information. Är det kanske dags att ändra inriktning på den här platsen i cyberrymden? Är min idé om att föra träningsdagbok i form av en blogg kanske helt passé? Hm, det tål faktiskt att tänkas på.

Nåja, först skall jag som sagt be att få redovisa resultat från de senaste Mafferundorna. Jag väljer att presentera det i tabellform.

Datum        Sträcka  Tid  Tempo  Puls (Med/Max)
2008-11-18       8.5   60   7:08         135/146
2008-11-20       5.0   36   7:11         135/150
2008-11-22      11.0   74   6:44         143/161 - Fy!
2008-11-23       9.2   60   6:31         141/157
2008-11-24       9.3   58   6:15         140/151 :-)
2008-11-26      10.5   67   6:25         140/146

Som kan skådas så verkar det faktiskt ha skett någonting positivt den senaste tiden. En knapp mil i 6:15-tempo med 140 i snittpuls i måndags var riktigt kul. Det sporrar för vidare Maffepass. Planen att köra enbart lågpuls året ut ligger kvar även om jag blev riktigt sugen att köra nån fartlek eller en tempolöpning då jag satt och dreglade över Mäster Szalkais 3.30-program häromdagen. Men kvalitetspassen kommer. Var så säkra. År 2009. Då!...

Kalkon

Hur springer man Maffepass i frisk sid/motvind på en gammal banvall tvärs över skånska åkrar utan att göra parodi på en hel folkrörelse? Hur överlever man rent psykiskt ett sådant försök?

Svaret på första frågan måste bli att det är i stort sett omöjligt. I varje fall om man som jag har ett maffetempo (i normala förhållanden) på drygt 6:40. Andra frågan besvaras med att man struntar i att titta på pulsklockan. Man stänger istället av och kör på i något som känns som lågpulstempo. Ett beteende som av renläriga Maffetoneadepter (inklusive mig själv) skulle kunna anses vara groteskt rebellska.

Ett sådant parodiskt äventyr utspelade sig i mitt liv i förmiddags på vägen mellan Näsby och Tollarp. En två mil lång sydvästlig resa med en fjorton sekundmeter stark väst-nordvästlig vind som ständig följeslagare.

På något underligt sätt kunde jag njuta av hela situationen och emellanåt faktiskt känna mig riktigt avslappnad. Trots det frustrerande låga tempot, den envisa vinden och regnet som då och då dök upp och blötte ner hela högersidan. Jag lyckades dessutom till största delen hålla pulsen i Maffezonen utan att, som jag brukar, stirra på klockan i parti och minut. Jag antar att jag har lärt känna min kropp och hur dess lågpulsandning beter sig vid det här laget.

Det tog mig sammanlagt knappa två och en halv timme att nå målet. Och väl framme stod både kalkonen och ölen på bordet. Något som avnjöts efter en välbehövlig, varm dusch.

Ahhhh! Värt varenda motvindspust och regndroppe i världen.

Sträcka: 20.2
Tid: 147
Tempo: 7:15
Puls: 138

Ingen bra idé

Ett tips till er som kanske funderar på att köra igång ett lågpulsprojekt: Det är en DÅLIG idé att dricka öl kvällen innan man skall köra ett lunchmaffepass. Lyckades själv med den kombinationen dygnet som gick (ett gäng E.S.B på Bishops Arms i Lund igår kväll) och kan som sagt konstatera att det inte var ett speciellt intelligent drag.

Sprang vid 11-tiden idag till Hässleholmsgårdens motionsspår för att där lunka runt i fem kuperade kilometer och sedan vända tillbaka mot kontoret. Sammanlagt nio riktigt psykpåfrestande tunglunkskilometer i strilande regn.

Jag fick promenera i mer eller mindre varje uppförsbacke. Och när det gick nerför var jag också tvungen att hålla igen för att pulsen inte skulle skjuta i höjden. De gånger det var flackt och jag kunde slappna av lite, kunde jag dock faktiskt njuta av både tystnaden och den totala ensamheten. Däremellan var det som sagt väldigt frustrerande.

Nåja, ett pass är ett pass är ett pass. Nästa planerade "tantlöp" är ett längre pass längs den gamla banvallen till Tollarp (drygt 20k) på söndag. Hoppas att kroppen är bättre förberedd då. Det hade varit riktigt gött att snart få svart på vitt att det här lunkandet verkligen gör nytta.

Sträcka: 8.9
Tid: 64
Tempo: 7:14
Puls: 137

Lågt varv

Ikväll lyckades jag få med mig frun ut på en löprunda igen. Kul! Vi inledde i skönt snacktempo och fick på så sätt en riktigt mysig pratstund längs stadens regnvåta gator.

Sjuminutersfarten visade sig dessutom vara "lätt som en plätt" för mig idag. Kroppen gick verkligen på lågvarv. Snittade 126 i puls den första halvmilen.

Efter trettiofem minuter var vi tillbaka vid huset och jag tog farväl av mitt löpsällskap och gav mig ut på ytterligare en sväng. Jag bytte vår trevliga konversation mot lite musik och passade även på att höja tempot (och följdaktligen pulsen) en aning. Landade väl på runt 6:40/139.

Sex kilometer senare var jag återigen hemma. Satte mig nöjd och glad vid köksbordet och avnjöt en något sen, men icke desto mindre välsmakande, onsdagsmiddag.

Sträcka: 11
Tid: 76
Tempo: 6:54
Puls: 133

Bromskloss på trottoaren

En helt allmänt vanlig kvällsrunda på de orangebelysta cykelvägarna runt stan. Motvind på "Ängaleden". Börjar bli en trist ovana det där med vind rakt emot på vägen ut. Men, det som så mycket annat bygger säkert bara karaktär.

Inne i stan springer jag genom stadens lunga, Tivoliparken. Får syn på ett helt gäng i löparoutfits och gula reflexvästar. Verkar som att de samlar ihop sig för någon gemensam aktivitet. Jag lunkar förbi och hälsar lite försynt med en lätt nickning vilket får mösstofsen att dingla framåt och killa mig på näsan.

Fem minuter senare kommer nämnda löphord trippande. Passerar mig och utstöter hurtiga och malliga hälsningar. I mina öron låter deras "Hej, hej!" mer som "Ursäkta oss 'rikitga' löpare. Vi som har lite fart under skorna skulle väldigt gärna vilja köra om lite snyggt här på trottoaren.". Hmmm.

Sträcka: 8.7
Tid: 59
Tempo: 6:48
Puls: 137

Urblåst far

Fars dag. Alltid trevligt. Skönsång och frukost på sängen från döttrarna. Och presenter. Mycket fint pyssel. Många vackra konstverk. Samt ett litet paket från Löplabbet. En ny löpundertröja. En Icebreaker Bodyfit150. Schysst!

Drog på mig den nya tröjan. Kompletterade med en vindjacka och ett par långa tights. Laddade schysst musik i den nya telefonen och fyllde på vatten i vätskebältet. Gav mig sedan ut vid 12-tiden i ett helskönt väder. Solen sken, temperaturen var riktigt behaglig och vinden var måttlig.

En timme senare förändrades scenen fullständigt. Himlen mörknade och det blåste upp rejält. Ett strilande regn gjorde entré och det var ett tag ett riktigt pissigt höstväder. Vindstyrkan tilltog och då jag hamnade rakt emot var det bara att slappna av så mycket det gick och fortsätta att trampa på så lugnt och sansat som möjligt. Allt annat skulle få pulsen att gå i taket. Givetvis sjönk tempot då jag i motvinden korsade de obanade ängarna i Vattenriket med riktning Lillö.

Efter totalt 22 kilometer var jag hemma igen. Rejält urblåst men riktigt lycklig. En bra present till mig själv på min dag.

Sträcka: 22
Tid: 154
Tempo: 7:00
Puls: 137

Som ett höstlöv...

...for jag runt under torsdagens runda. Starka vindar som fick mig att stå stilla då jag hamnade i riktning rakt emot. Ångrade att jag inte tog de tyngre skorna. De hade kanske hållit mig mer stabil.

7.9 grader i stark vind är mycket kallare än 3 grader vindstilla som rådde i söndags. Tur jag insåg det redan innan jag gav mig ut. Både extratröja och toppluva fick följa med. Turen gick runt och inom stan. The Beatles höll mig sällskap hela vägen och jag kände mig lycklig.

Sträcka: 10.75
Tid: 73
Tempo: 6:49
Puls: 137

Pildammarna runt, runt, runt

Ännu en stadsrunda i Malmö. Ikväll enbart runt och genom Pildammsparken. Det blev ett antal varv i skönt, fuktigt duggregn med härlig musik i lurarna. Jag blev omsprungen av en hel del löpare. Glad att jag inte för statistik som MarathonMia gör. Det hade varit jobbigt att hålla reda på hur många det blev. Hade behövt en abakus.

Känslan var bra idag. Det var riktigt skönt och pulsen var relativt lätt och hålla under 141. Det var väl bara de sista kilometrarna som den ville krypa upp lite.

Sträcka: 12.5
Tid: 87
Tempo: 6:57
Puls: 137

Nystart

Ny vecka, nya rön. Lyssna på det här: Jag tror att jag springer för fort! Har ni hört på maken? För fort!? 6:40-7:00 är för fort!?

Jag satt igår kväll och lusläste en mycket intressant FAQ angående lågpulsträning. Jag läste också om Fredrikas första MAF-test och insåg att jag nog springer för fort!

Jag har under en tid under mina lågpulsrundor haft en snittpuls ungefär lika med min MAF-puls (maximum aerobic function, 180 - ålder, i mitt fall 141), men borde haft MAF som absolut maxpuls under dessa pass.

Jag har nu tagit ett beslut att under min resterande Maffetone-period, fram till nyår, sänka farten ytterligare och aldrig överstiga MAF-puls. Allt för att försöka maximera nyttan med det infernaliskt psykpåfrestande projektet.

Idag sprang jag en runda i Malmö. Med de nya rönen i bakhuvudet. Först ett varv runt Pildammsparken, sedan ett fasligt irrande fram och tillbaka bland högst intressanta ljusspel i vackra Slottsparken. Sammanlagt drygt elva kilometer. Ofattbart sakta. Men med en "bra" snittpuls. Ett trevligt faktum är att den elfte och sista kilometern också var den "snabbaste". Med en snittpuls på 137.

Sträcka: 11.3
Tid: 82
Tempo: 7:15
Puls: 135

Rekyl

Rent resultatmässigt blev det en rejäl jävla rekyl idag. Det var ju annars helt optimala förutsättningar för ett underbart långpass. Vindstilla, klarblå himmel, tre grader varmt. Trots detta ville inte kroppen, eller i varje fall det aeroba systemet, alls vara med. Inledde riktigt lugnt för att vänja kroppen vid lite lagom fysisk ansträngning, men redan efter ett par hundra meter så var pulsen uppe på MAF, 141. Tempot låg då på 6:45, typ. Herre min je. Det här kommer att bli en lång dag, tänkte jag.

Mitt geografiska mål hette idag Åhus. Jag blev avsläppt från bilen för att påbörja löpresan ungefär 15 kilometer från destinationen. Lite jox med kläder, vätskebälte och musikanläggning och sedan iväg. Ritkigt långsamt från allra första början alltså.

Efter att ha nått stugan i Åhus, så väntade parlöpning tillsammans med frun i det sköna fem kilometer långa tallskogsspåret som drar förbi alldeles runt tomtkröken. Sagt och gjort. Frun stod redo när jag kom lunkandes. Det blev en riktigt mysig (om än sjukt långsam) halvmil ihop.

Summa summarum knappt tjugo ultralångsamma kilometer i underbart väder. Hur kan det vara så stor skillnad på dagsformen? Jag fattar det inte.

Sträcka: 19.6
Tid: 142
Tempo: 7:16
Puls: 140

Tretton stabila

Sprang en runda i skymningen. Tretton kilometer. Med konstant puls. Och i det närmaste konstant tempo. I stort sett hela rundan. Skumt.

Kilometertiderna blev: 6.[20 34 48 58 34 42 34 44 50 34 50 36 42].
Med snittpuls: [135 140 140 136 142 139 140 141 141 141 142 141 142].

Känns som jag skulle kunna hålla på ytterligare ett tag i den takten med den pulsen. Kilometertiderna brukar ju (naturligt) bli sämre och sämre för varje kilometer med bibehållen puls. Dock inte idag. Intressant.

Sträcka: 13.1
Tid: 87
Tempo: 6:40
Puls: 140

Postsnickerihunger

Semester. Får en ibland att förvandlas. Till hantverkare. Igår till snickare. Projekt "Garageförråd" stod på programmet. Spenderade dagen i garaget tillsammans med svärfar, glespanel, reglar, spik, gips, osb-skivor och diverse verktyg.

Frun fixade lunch. Men endast tillbehören. Sulet*) fick vi fixa själva. På med grillen. Korv, burgare. Mums. Riktig snickarmat. På eftermiddagen kaffe och kanelbullar. Ingår nog också i en hantverkares jobbdiet.

En löprunda skulle ju också hinnas med. Det hade jag bestämt sedan länge. Ville se hur det kändes att maffespringa två dagar i rad. Klockan hann bli nitton innan jag kom iväg. Blev en asfaltsrunda inom stan. Tanken var att springa ungefär lika långt som igår, cirka en mil.

Det kändes riktigt bra till en början. Avverkade första kilometern på 6.25 (131spm), andra på 6.14 (137). Kändes riktigt bra hela den första halvmilen. Sedan kom hungern. Som ett slag rakt i mellangärdet. Började faktiskt må lite illa och längtade grymt efter energi. Vek av hemåt för att korta av rundan. De två sista sprangs enbart på "bensinångorna" och kilometertiderna blev därefter, 6.56 (141) och 7.06 (143).

Tömde kylskåp och skafferi då jag kom hem.

Sedan förvandlades jag igen. Denna gång till rörmokare. Dåligt flöde i ena handfatet. Mycket otrevligt gojs som fastnat i rören. Örk. På tiden att få det rensat. Bockade stolt av ytterligare ett "att-göra-item" på listan.

Var sedan mer än redo för sängen. Somnade innan jag lade huvet på kudden. Trots matmissen nöjd med dagen som helhet. Avkopplande med semester....

Sträcka: 8.25
Tid: 55
Tempo: 6:40
Puls: 140

*) Sul = skånska för kött. I svärfars sällskap blir skånskan bredare och bredare... :-)

Tisdagslunk

I pannlampsskenet gled jag fram. Helt vindstilla. Fem grader i luften. Sprang hit och dit på fältet och jagade kilometer. Hälsade på både kor och rådjur. God kväll!

Kändes avslappnat och fint idag. Ingen fotsensor med. Mätte rundan vid hemkomst. En dryg mil. Ganska lagom. Lågpulsprojektet rullar vidare.

Nu är det semester resten av veckan. Skönt.

Sträcka: 10.5
Tid: 70
Tempo: 6:40
Puls: 140